jensiv

Lång dags färd mot natt, men tankar uppkommer inte ur intet – de är väl som rhizom antar jag.

Det påstås att människans starkaste drivkrafter i livet är aggressivitet och sexualitet – det är kanske så. De senaste veckorna har jag kommit att fundera över rädslans kraft. Kanske är det så att rädslan är grunden för både aggressiviteten och sexualiteten. Vi är liksom alla rädda på olika plan. Tanken väcks och förstärks i den senaste tidens offentliga samtal kring främlingar. Jag skriver främlingar, och menar de som vi inte räknar till ”oss”. Flyktingar, andra trosinriktningar med extrema uttryck (men där räknas också de icke extremistiska in understundom). Jag tänker att rädslan är en nyckel, likväl som den är en orsaksförklaring i den mån vi önskar sådana. Människor är rädda för det de inte förstår eller inte känner igen. Rädslan skapar ett begär att förstå, eller ett begär att slå ifrån sig och inte vilja bjuda in eller acceptera. Rädslan har i sig olika grund. Argument och fundament som handlar om att vara rädd för att saker och ting skall komma att förändras, rädsla för att någon annan skall få det en tänker och tror borde tillkomma en själv. När människan är rädd sticker hon huvudet i sanden eller reagerar med aggressivitet. Själv är jag sällan rädd. Det låter kanske konstigt, men jag har arbetat en hel del med det där. När jag blir rädd, blir jag också arg. Men det händer sällan att jag är rädd. Det är svårt att tala om eftersom det kan vara eller låta förmätet. Men jag har varit rädd så att det räcker. Rädslans fundament känner var och en sällan till, ens när det gäller den egna rädslan. Sökandet efter ett fundament handlar om att gå till botten med frågan och reda ut vad den grundar sig i. Det gör vi sällan. Vi nöjer oss med känslan av fara. Det finns saker och ting som är farliga – det är inte det jag säger – men rädslan i sig är inte verklighet – den är en fantasi om fara. Jag har talat om detta förut, men mer på ett individuellt personligt plan – dit kommer jag så småningom. 

Möjligen är det ett fatalistiskt synsätt, det som sker det sker. Jag kan vidta åtgärder för att faran inte skall bli verklig, men har jag tid att låta det begränsa mig? Det finns många saker att vara rädd för. En kan vara rädd för att göra bort sig, rädd för saker som väcker fobiska känslor, rädd för att tappa ansiktet, rädd för att komma till skada, rädd för att förlora någon eller något som betyder mycket för en. En kan vara rädd för att tappa ansiktet, rädd för att uppleva obehag, rädd för att göra någon annan illa, rädd för att dö. En har rätt att vara rädd – men har också rätt att inte vara det. Rädsla kan vara ett val.

För ett tag sedan upplevde jag hur en bekant till mig, vid upprepade tillfällen behandlade en annan bekant illa. Hen kom med spydiga kommentarer till personen ifråga och uttalade sig negativt om personen bakom dess rygg. Det var obehagligt, vilket jag också sa. Eller jag sa att det inte hjälper – den kritiserade blir inte bättre, eller förstår inte bättre hur den bör agera för att en är spydig.  Spydigheter och kritik och taskiga omdömen om ens person leder snarare till rädsla för att göra och vara. Den som en upplever har felat får däremot möjlighet att förstå och ändra sig om en ger mer raka önskningar, där det finns ett positivt handlingsalternativ. Funderade en del över det där. Om varför den där personen och många andra snackar ner eller är spydig och ibland otrevliga. Det är inte särskilt konstruktivt och gör knappast skillnad... varför blir det då så? Kommer fram till att det kan handla om rädsla. Personen som fällde tråkiga kommentarer ser inte sig själv som socialt värdefull (min tolkning) och höjer sitt värde genom att racka ner på den andre – ett sätt att ställa sig själv i en högre position eller rang om en nu vill tala genom hierarkier. Rädslan att vara lägst ner i hackordningen föranleder så att säga ett begär att sätta sig själv i en högre position. Psykologiserande kanske – men tanken funkar som analys.

Det funkar också som analys för hur människan inte klarar av olikheter och det främmande. Säg en sådan sak som främlingsfientlighet. När jag granskar vad den beror på, handlar den ofta om ett fundament bestående av  rädsla. Eller den uttrycks som en rädsla. En rädsla för att ens kulturella preferenser kan komma att ändras… att en inte skall få sjunga sin nationalsång och vifta med sin flagga…(I dess mest primitiva uttryck). Som om det vore en mänsklig rättighet och villkor för att överleva. Den tar sig uttryck i meningslösa uttalanden om att rädda ett luciatåg eller vilka omöjliga hot en nu tycker sig se. Den kommer fram då det uttrycks att de tar våra skattemedel… eller att de stjäl våra jobb…och samtidigt lever på bidrag och allt vad det nu är. Det är Toyotafrågan: varför, varför varför… tills endast rädslan återstår som motiv.

Rädslan kan också vara ganska så ful. Jag har bekanta som exempelvis misstror alla andra människor. Det tar sig uttryck i taggighet, misstänksamhet och det är rätt så osexigt. Jomen osexigt är ett bra ord för att det kan väcka känslan av att inte riktigt vilja vara nära den där personen som är misstänksam och misstroende. Eftersom en själv alltid är misstrodd och misstänkt, trots att en vill gott.  Jag känner personer som inte åker kollektivt, inte vill parkera sin bil i stan, inte lämnar sina saker utom synhåll och generellt betraktar alla andra männsikor som främmande, farliga och potentiellt illvilliga. Jag har svårt att relatera till det. Svårt på så vis att jag funderar på vad det säger om personen ifråga. Varför tro att andra har dolda och icke godsinta intentioner?

Det är som att vara liten och rädd för mörkret. Rädd för att det kan finnas någonting som inte syns.

Utanför min arbetsplats, på en angränsande tomt bor en hemlös man. Paradoxalt. En hemlösman bor egentligen ingenstans – själva definitionen av att vara hemlös är väl att en inte har någonstans att bo… han bor eller vistas i alla fall där. Vi kom att tala om honom häromdagen. En kollega frågade om jag var rädd – eller hen undrade om en borde vara rädd…? Jag svarade att jag inte är rädd och inte ser någon som helst anledning att vara det. (Frågan föranleddes av att det saknas ute belysning och att det kunde vara obehagligt att gå ut på kvällen). Samtalet fortsatte med att jag menade att hemlösheten i sig inte gjorde mig mer rädd för honom än för vilken annan man som helst… d.v.s. inte alls. En sådan rädsla skulle ju grunda sig i att jag skulle tro att hemlösheten gjorde honom extra farlig… vilket jag inte tror. Om det nu inte är så att hemlöshet är smittsamt. Jag gillar liksom att bo inomhus. Min kollega började fundera på det där och min tes att vi nog mest är rädda för att bli skrämda… För det var väl egentligen det som den hemlöse mannen kunde förorsaka… i trädgården… i mörkret… på andra sidan staketet.

Att vara rädd stjäl energi. Ofta onödig energi. Det finns så mycket verkliga faror som vi aldrig ens kommer i närheten av. Terrordåd t.ex. Visst kan en vara rädd för det. Men om skall vara pragmatisk så är det farligaste stället en människa kan vistas på, sitt eget hem. Är en dessutom kvinna är sannolikheten större att en dödas av någon närstående än av en terrorist… jag kan omöjligen gå runt och vara rädd för att dö hemma även om sannolikheten är så massa mycket större att något skall hända mig där. Därför väljer jag att inte heller undvika offentliga platser eller gå runt och vara rädd för att en bombman skall vilja ta livet av mig. Rädslan är liksom farligare för mitt välbefinnande än vad risken att något skall hända. Händer det, så händer det ändå. Oavsett hur rädd jag varit.

Jag kommer att få uppleva förluster. Förra veckan hände något av det värsta jag kan tänka mig. Det hände någon jag älskar. Det var en verklig fara. Den går inte att vaccinera sig mot. Det kan hända i morgon också. Mitt liv kan ändå inte få bli begränsat av risken att det kan ske igen och igen och igen. Jag kommer att göra bort mig. Jag kommer att såra någon. Jag kommer att skada mig. Jag kommer att göra dumma saker. Jag kommer att förlora. Jag kommer att säga något jag ångrar. Jag kommer att förlora någon jag älskar. Jag kommer att må dåligt, gråta och sörja. Det är sånt livet är.

En gång slockna alla stjärnor. Men de kan lysa utan skräck.