jensiv

en gång till.

Har sett mååånga zombiefilmer under sommaren, intresset liksom vaknade igen efter Herman Geijers sommarprat. Det är något särskilt med den där genren, något om jag inte tycker finns i vampyr eller varulvsgenren... Alltså det har kommit en hel massa vampyrhistorier de senaste åren. Vampyrer i de mest vansinniga varianter...glittrande och kärleksfulla och sådär... det funkar inte riktigt för mig. Vampyrer är också folklore... och Gary Oldman som Dracula nån gång på 90-talet var väl något... menmen. Jag skiter rätt så kapitalt i vampyrer och andra påhittingar.

 

Men det är något med Zombiegenren.

Funderar på vad.

 

Ser The walking dead, tre säsonger på två veckor. Jag ser sällan serier - särskilt inte om de har avsnitt som är längre än 30 minuter...Men "walking dead" funkar...Bromsar in lite långsamt för att låta säsong fyra vara länge - tills säsong fem släpps. (ja och så är det "Fear the walking dead" där emellan)  Det är mycket diskussioner här hemma om walkers och hur en skulle agera om... ja om nu zombieapokalypsen kommer...(eller som samboapokalypsen dådå)... Inser att det inte alls egentligen är zombies som fascinerar. Jag gillar apokalypshistorier- att fundera över hur männsikor reagerar och agerar "when the going gets tough" helt enkelt. När zombiesarna dyker upp, brukar det rätt snabbt bli lite ruffigt... Vi är upptagna med att diskutera de olika karaktärerna och hur de förändras. En gammal litteraturvetenskaplig sanning är ju att de verkliga huvudkaraktärerna är de som förändras mest under historiens gång... Helt nördigt gravallvarliga diskussioner om varför Daryl är den starkaste och mest pålitliga, eller om det är Andrea och varför Lori är en bitch och hur Rick ska orka och om det är så jävla bra att Carl är en barnsoldat... Och hur sker de hierarkiska processerna i gruppen - hur påverkas den av att någon försvinner?!

     Det är en grym illustration om psykologiska fenomen och gruppdynamiska teorier. Det går att applicera en massa teoretiska aspekter på hela historien. Inte för att det inte är underhållande i sin egen rätt, men det ger det hela en extra dimension - särskilt i diskussionerna här hemma. Våra viktiga samtal får bränsle. I början av serien handlar det mycket om att undkomma zombies, att inte bli biten (smittad) och att lära sig hur de fungerar, att hitta en säker plats och överleva. Det är spännande i sig. Vad behöver människan för att överleva, vad behöver hen för att leva? Maslows behovspyramid aktualiseras. Det är inte intressant med självförverkligande, genus, vackra saker, kärlek eller ägodelar när livet hänger på en skör tråd. Det enda som är viktigt är överlevnad och det får männsikor att göra saker de annars inte skulle. Ledare behövs och demokratiska beslutprocesser faller. Det är inget otroligt scenario. Alltså vi som lever i den verkliga vardagliga samtida verkligheten, kan unna oss att problematisera saker och ting när basen på behovspyramiden bara flyter på. Vi har möjligheten att förverkliga oss själva och tävla om meningslösa ting som vem har mest och bäst... vi kan vara selektiva och välja bort det som inte duger i våra ögon. Men som sagt, när "all hell breaks loose", finns inte plats för pretentioner. Det är spännande. Vi diskuterar mycket hur vi själva skulle agera,  vart vi skulle ta vägen, spridningseffekter, de tre sårbara E-en: ekonomi, energi, ekologi. Vem vi skulle bli. Om det skulle funka att vara solidarisk, eller om en skulle tvingas sprida ut riskerna?!

     Ju längre serien pågår desto mindre fokus får de smittade. Alltså zombiesarna blir mer en förhindrande omständighet och något som gör vardagen extra problematisk och villkorad. Det handlar inte längre om att förstå vad som hänt, eller om hur zombiesar klickar och kan elimineras, utan om hur grupper och männsikor klickar i extrema situationer. Det är RIKTIGT spännande. Gruppen blir viktig och ju viktigare gruppen blir desto sårbarare blir den. Jag funderar över hur medvetet manusförfattarna har använt sig av gruppdynamiska teorier för att få oss att tänka till...eller är det bara jag? I en extrem situation där den levande männsikan är i minoritet och ständigt hotad, föreställer jag mig att de levande samlas in och grupperar sig. I serien stämmer det till en viss punkt, då gruppen tillslut består av en kärna individer som inte gärna släpper in andra individer. Desto längre gruppens kärna håller - desto mindre benägen verkar den att släppa in andra. Nya individer kan vara svaga länkar som gör gruppen mer sårbar - dessutom ökar den känslomässiga risken. Att bry sig om någon innebär risken för förlust, männsikor som försöker bygga pyramidbaser - unnar sig inte att tycka om... männsikan är rent biologiskt en ekonomiskt konstruerad varelse.

      Ja...Zombiegenren kan tyckas vara meningslös underhållning. Dock märker jag saker och ting i min omgivning som fungerar i relation till de där tankarna om krisraktioner och gruppdynamiska fenomen. Människan kan förstås genom olika raster. Just nu flyr männsikor i mängder från Syrien till övriga Europa. Det bästa för alla är att få stanna kvar där de vill höra hemma. Den bästa hjälpen sker på plats. Men i det här fallet är det för sent. Männsikor flyr inte TILL något, de flyr IFRÅN något - det är skillnad på flytt och flykt. Såklart. För min egen del handlar det om människor som söker skydd, det är en mänsklig rättighet att söka skydd. Skydd från en livshotande situation. Om den dagen kommer då jag och mina barn behöver skydd - önskar jag att ett sådant skall finnas - därför är det självklart att detta skall erbjudas ALLA människor. Den fria rörligheten inom EU innefattar inte bara läkare, advokater och professorer, den innefattar ALLA människor. Jag inser att det finns praktiska problem att inhysa och ta hand om ett så stort antal människor - men vi har ta mig tusan inget val och det där med finansiering är en sekundär fråga när det handlar om liv - om en nu tänker att människans värde är obestridligt och lika oavsett ursprung, kön, funktion etc... och det gör en ju! eller?

      P ringer mig ganska upprörd. Han har haft ett samtal med en släkting, som ondgör sig över "alla invandrare" (sic.). P som brukar låta bli meningslösa diskussioner börjar i alla fall att ifrågasätta... "hur kan du tänka så? ". Släktingen spratar om ekonomiska förutsättningar och att de är inte som vi och om att det är dags att börja försvara sig mot islamiseringen... P är rätt så trött och lite uppgiven när han kommer hem.  Om det är så här resonemangen går... om det nu är så att vi i våra individuella projekt blir så jävla rädda att "de andra" ska ta över och såra "vår grupp"... P påminner släktingen om att Sverige tog emot tusentals finska krigsbarn under finska vinterkriget och världskrigen. Släktingen menar på allvar att det är skillnad eftersom "de är som vi"... Dessa jävla kategoriseringar som delar upp dem och vi och våra och era... tillåt mig att inte vara en del av er. Låt mig slippa.

      P frågar sig VARFÖR. Varifrån dessa tankar och denna motvilja kommer. Vi tröskar det fram och tillbaka. På något vis är jag så glad över att han vill undra. Nöjd över att han vill förstå. Vi kommer fram till att det handlar om rädsla. Männsikan tenderar att frukta det hen inte förstår. Rädsla som handlar om någon form av egocentrism, rädsla för att någon annan skall få det som en tycker tillkommer en. Rädsla för att något skall förändras, att ändra på sedvänjor och traditioner som en tycker är ens egna. Egocentrism som handlar om att en tror att någon är ute efter en och vill ta över ens traditioner och religioner... egocentrism för att en på allvar tror att någon är inriktad på det en själv har... när flykt i själva verket handlar om att rädda sitt eget liv. Men egentligen förstår vi inte alls.