Sjuk? Nädå inte jag!
jag blir aldrig sjuk!!! På riktigt alltså - jag kanske är lite skör i övrigt men jag är i princip aldrig någonsin sjuk! Har klarat mig från magsjukor när hela klassen blivit sjuk på plats, hela familjen faller i influensa men inte jag! tror att jag har ett immunförsvar värdigt en flaska handsprit (skum jämförelse - javisst men inte osant eller hur? en flaska handsprit blir aldrig sjuk och sprit dödar bakterier rejält effektivt).
Men nu sitter jag här och funderar över om jag inte i alla fall kan säga att jag är aningens krasslig (säg det inte till någon bara!) Det är lite trångt att andas och hugger till i ryggen när jag försöker göra det ordentligt... tur att det är helg. Köpte en nässpray igår och sprayade direkt när jag kom ut från Apoteket...skulle jag aldrig gjort... det gör ju ont!!! Kändes som om någon kört upp något vasst med många armar i bihålorna som långsamt grävde sig in i hjärnan (som den där grejen i Matrix - precis så kändes det)... fick sätta mig på en bänk med huvudet mellan knäna för att inte trilla ihop - det står inte ett ord om det på förpackningen - borde helt klart finnas varningstext! Fick medlidsamma blickar av A-lagaren som satt på bänken bredvid mig...han trodde väl att jag drabbats av abstinens...och längtade efter en flaska handsprit eller nåt. Skulle ta mig hem och hamnade i värsta århundradets regnskur (vilket som är det värsta århundradet vet jag inte...säkert 14-1500tal - verkade inte så muntert)så om jag frös innan så frös jag liiite till efter att ha blivit dränkt som en katt (underlig liknelse..kanske har något med motvillighet att göra...i så fall inte konstig liknelse) skakande och dyblöt klev jag ombord på båten för hemfärd mot den öde ön...och givetvis är båten knökfull!!! varför??? vem vill åka ut till Vrångö i pissregn? (förmodligen alla öbor som inte ville stanna i stan i pissväder utan bestämt sig för att åka hem med första möjliga båt) fick följdaktligen stå upp första etappen (det har aldrig hänt förut!!!) puffade i mig en dos mördarmatrixspay till för att överleva utan syrgas och trodde att min sista stund var kommen... Är nu mer mycket, mycket skeptisk mot nässpray - det är liksom inte värt det att kunna andas hyfsat okej.
Tycker att det är lite svårt att inte ha full funktion - borde väl egentligen gå och lägga mig, men det är så tråkigt... är bjuden på middag i kväll - känns inte som om det är läge att gå - men jag väntar en stund med att bestämma mig - mirakel kan ske när som helst! Sååå hur blir man sig själv igen (Norrlands guld verkar inte vara ett alternativ i det här läget - men jag är beredd att testa;-) Massa apelsinjos - kör för det - men det kansdke mer skall verka som förbyggande? Konjak sägs vara bra...och gör ju saker och ting literoligare - och så gillar jag ju konjak - så mycket att jag kan tänka mig vara lite krasslig en stund till - skål!
Homer: From now on, there are three ways to do things: the right way, the wrong way, and the Max Power way.
Bart: Isn't that just the wrong way?
Homer: Yeah, but faster!
Men nu sitter jag här och funderar över om jag inte i alla fall kan säga att jag är aningens krasslig (säg det inte till någon bara!) Det är lite trångt att andas och hugger till i ryggen när jag försöker göra det ordentligt... tur att det är helg. Köpte en nässpray igår och sprayade direkt när jag kom ut från Apoteket...skulle jag aldrig gjort... det gör ju ont!!! Kändes som om någon kört upp något vasst med många armar i bihålorna som långsamt grävde sig in i hjärnan (som den där grejen i Matrix - precis så kändes det)... fick sätta mig på en bänk med huvudet mellan knäna för att inte trilla ihop - det står inte ett ord om det på förpackningen - borde helt klart finnas varningstext! Fick medlidsamma blickar av A-lagaren som satt på bänken bredvid mig...han trodde väl att jag drabbats av abstinens...och längtade efter en flaska handsprit eller nåt. Skulle ta mig hem och hamnade i värsta århundradets regnskur (vilket som är det värsta århundradet vet jag inte...säkert 14-1500tal - verkade inte så muntert)så om jag frös innan så frös jag liiite till efter att ha blivit dränkt som en katt (underlig liknelse..kanske har något med motvillighet att göra...i så fall inte konstig liknelse) skakande och dyblöt klev jag ombord på båten för hemfärd mot den öde ön...och givetvis är båten knökfull!!! varför??? vem vill åka ut till Vrångö i pissregn? (förmodligen alla öbor som inte ville stanna i stan i pissväder utan bestämt sig för att åka hem med första möjliga båt) fick följdaktligen stå upp första etappen (det har aldrig hänt förut!!!) puffade i mig en dos mördarmatrixspay till för att överleva utan syrgas och trodde att min sista stund var kommen... Är nu mer mycket, mycket skeptisk mot nässpray - det är liksom inte värt det att kunna andas hyfsat okej.
Tycker att det är lite svårt att inte ha full funktion - borde väl egentligen gå och lägga mig, men det är så tråkigt... är bjuden på middag i kväll - känns inte som om det är läge att gå - men jag väntar en stund med att bestämma mig - mirakel kan ske när som helst! Sååå hur blir man sig själv igen (Norrlands guld verkar inte vara ett alternativ i det här läget - men jag är beredd att testa;-) Massa apelsinjos - kör för det - men det kansdke mer skall verka som förbyggande? Konjak sägs vara bra...och gör ju saker och ting literoligare - och så gillar jag ju konjak - så mycket att jag kan tänka mig vara lite krasslig en stund till - skål!
Homer: From now on, there are three ways to do things: the right way, the wrong way, and the Max Power way.
Bart: Isn't that just the wrong way?
Homer: Yeah, but faster!
Min vän(?) Xerox
liiiite flyt igen... det KAn hänga ihop med jobbet - livet blir något lättare när tankarna är upptagna med det man känner att man är rätt bra på! Kännerm ig helt enkelt gladare, orkar mer, skrattar mer och tja... jag gillar helt enkelt mitt jobb!Till och med ungarna är på strålande humör (och är helt slut och somnar vid halv tio...iinte helt fel) Och så ska jag ju gå den där kuliga kursen!! Vetenskapsteori och metodik med Batman, del III !!! (det där med Batman är inte riktigt sant...fast han är fortfarande liten och lite svart...och grymt smart).... och ska jag nu bli doktor nån gång i mitt liv så krävs den där kursen... Allt för den där disputationsfesten som jag lovat ha...
Jobbet i alla ära - men där finns ett (en/ett???) smolk i glädjebägaren... Ny kopieringsapparat... jo visst techno joy och allt det där men den här apparaten är inte en joyful spirit... vi kan kalla honom Xerox...(av den enkla anledningen att han heter på det viset), och nu snackar vi evil på hög nivå . För det första har apparaten placerats i anda änden av vad som för mig blivit en enormt avlång byggand (sedd från mitt klassrum) - springer dit en åtta tolv gånger på en dag.. det där avståndet kan ju i rättvisans namn inte Xerox hjälpa, men att varje besök tar så evinnerligt lång tid är ändå hans fel!!! Det här är en riktig high tech maskin..vilket innbär att den inte kan läsa ett dokument som hamnat millimetern fel på avläsningsglaset, och fastnar ett papper i en vals någon stans; får man vara raketingenjör för att peta ut fanskapet...
Men Xerox talar om HUR man skall gå till väga - det är skitenkelt: Öppna servicelucka, vrid på spak A1, snurra vred B5 två varv motsols, för spak B66 åt höger i näst sista läget, vrid kran Y8 två varv åt höger, ett åt vänster och öppna lucka 99 - bakom magasin 1 - om detta inte hjälper - gör samma sak i motsatt riktning. Jag och kollegan står där och ser ut som frågetecken - så snart vi lärt oss vart spak B5 var placerad, är det en annan kranmojäng man skall rycka i - och sedan förväntas vi vanliga dödliga som inte kräver en sladd kopplad i vår lekamen att pussla ihop saker och ting till sitt ursprungliga skick....
. Om man vet hur man skall göra - kan Xerox trycka dubbelsidigt - jag vet hur - techno joy har lärt mig... om man vill kan Xerox trycka och häfta... om man nu vet vart vred G66 sitter..
anar att det är möjligt att det bor någon inuti den där lådan (som är omotiverat stor) han har en häftapparat, kan vända på papper jättesnabbt och sitter på en hög karbonpapper och han är lite skumt lagd och kräver hemliga koder för att göra sitt liv lite mer spännande, inget man kan klandra stackaren för - vilket jobb...vilket liv.. lite upp hotning kan han gott behöva...men inte på min bekostnad.. Xerox kunde kanske vara med och jobba lite på vår relation tycker jag.. han trycker fel färg, fel storlek och i fel antal och med fel text - på rent ofog... kan inte vara nåt annat. Varenda kopieringsjobb är kopplat till ett visst mått av inledande ångest... skall han starta? skall han stoppa? skall han äta upp mina papper eller skall han explodera, brinna upp och smälta ihop till en liten hög???
Frågan är; hur får man egentligen en maskin lite mer vänligt inställd? Vilka knappar skall man trycka på? Vilka hjul skall man smörja??? (och Neeej, någon instruktionsbok tänker jag inte läsa)
Jobbet i alla ära - men där finns ett (en/ett???) smolk i glädjebägaren... Ny kopieringsapparat... jo visst techno joy och allt det där men den här apparaten är inte en joyful spirit... vi kan kalla honom Xerox...(av den enkla anledningen att han heter på det viset), och nu snackar vi evil på hög nivå . För det första har apparaten placerats i anda änden av vad som för mig blivit en enormt avlång byggand (sedd från mitt klassrum) - springer dit en åtta tolv gånger på en dag.. det där avståndet kan ju i rättvisans namn inte Xerox hjälpa, men att varje besök tar så evinnerligt lång tid är ändå hans fel!!! Det här är en riktig high tech maskin..vilket innbär att den inte kan läsa ett dokument som hamnat millimetern fel på avläsningsglaset, och fastnar ett papper i en vals någon stans; får man vara raketingenjör för att peta ut fanskapet...
Men Xerox talar om HUR man skall gå till väga - det är skitenkelt: Öppna servicelucka, vrid på spak A1, snurra vred B5 två varv motsols, för spak B66 åt höger i näst sista läget, vrid kran Y8 två varv åt höger, ett åt vänster och öppna lucka 99 - bakom magasin 1 - om detta inte hjälper - gör samma sak i motsatt riktning. Jag och kollegan står där och ser ut som frågetecken - så snart vi lärt oss vart spak B5 var placerad, är det en annan kranmojäng man skall rycka i - och sedan förväntas vi vanliga dödliga som inte kräver en sladd kopplad i vår lekamen att pussla ihop saker och ting till sitt ursprungliga skick....
. Om man vet hur man skall göra - kan Xerox trycka dubbelsidigt - jag vet hur - techno joy har lärt mig... om man vill kan Xerox trycka och häfta... om man nu vet vart vred G66 sitter..
anar att det är möjligt att det bor någon inuti den där lådan (som är omotiverat stor) han har en häftapparat, kan vända på papper jättesnabbt och sitter på en hög karbonpapper och han är lite skumt lagd och kräver hemliga koder för att göra sitt liv lite mer spännande, inget man kan klandra stackaren för - vilket jobb...vilket liv.. lite upp hotning kan han gott behöva...men inte på min bekostnad.. Xerox kunde kanske vara med och jobba lite på vår relation tycker jag.. han trycker fel färg, fel storlek och i fel antal och med fel text - på rent ofog... kan inte vara nåt annat. Varenda kopieringsjobb är kopplat till ett visst mått av inledande ångest... skall han starta? skall han stoppa? skall han äta upp mina papper eller skall han explodera, brinna upp och smälta ihop till en liten hög???
Frågan är; hur får man egentligen en maskin lite mer vänligt inställd? Vilka knappar skall man trycka på? Vilka hjul skall man smörja??? (och Neeej, någon instruktionsbok tänker jag inte läsa)
Tillhöra- eller inte ?!
haha...kollar andra bloggar - jag tror att jag har missuppfattat hela grejen - men det skiter jag i... tänkte att jag också skulle fota mina "outfits" varje dag och lägga upp (njaaaae... träningsbrallor och munkjacka...jeans och t-shirt) eller snacka om min shopping...(var på måsen och köpte ett paket kaffe och en GT i dörren av Rasmus ..) eller tipsa om hur man kan matcha olika plagg och prylar (svart passar jättebra med svart!!!!) skulle förmodligen bli jättespännande... (lika spännande som det jag läst nu på morgonen). Kan inte låta bli att vilja göra en djupare analys av den där diskursen (Catrina är det min avhandling???). men det får bli en annan vecka - den kommande veckan är fullbokad in i minsta sekund...
Från det ena till det tredje, lite allvar - helgens tema: "tillhörighet" ; var på en föreläsning med Gunilla Granath i fredags. För ett par år sedan gjorde hon ngn slags aktionsforskning då hon gick i sjuan... Ja hon walraffade helt enkelt som elev i sjuan och kom bl. a fram till att ålder är en social konstruktion (vilket jag tycker är lite märkligt eftersom jag har en egen liten trettonåring med stort T här hemma) men visst är det en spännande tanke... jag är som en 34-åring för att jag blir behandlad som en 34-åring och för att samhället och jag själv har förväntningar på mig som 34-åring... men det var inte det som var grejen... hon kom också fram till att det som har allra störst påverkan i dessa trettonåringars liv är tillhörighet. Att höra till är liksom själva livsnerven... utan andra är man ingen. Funderar på hur detta kan kopplas till identitetskonstruktion under de där åren - suger man åt sig tillhörighet för att identiteten blir så blurrig utan kompisar som ständigt kan hålla upp speglar. Det låter inte helt otroligt om jag studerar min ena lilla trettonåring och hennes "bästis" (en sån ska man ha också), samtidigt som de är revolutionära och tvärsemot allt som är någorlunda strukturerat och etablerat..så skall de tvunget se exakt lika dana ut... tvärsäker och osäker i ett paket. Man kan tänka att det där behovet av tillhörighet ebbar ut när identiteten börjar bli lite mer tydlig i konturerna (men märk väl - fastlåst blir den aldrig;-) - en vuxen människa har inte det där behovet...eller???
Talade med en kompis i går och han tog också upp det där med tillhörighet - hur vissa liksom klamrar sig fast vid "gänget" trots att man borde vara vuxen och självständig och ha kraft och mod att gå sin egen väg... väldigt många har inte det. Tänker att det kanske är som allra tydligast i små samhällen...om man inte gör och tänker som alla andra så är man lite konstig...speciellt om man kommer in utifrån - och man märker hur man faktiskt betraktas som lite konstig... (jo - jag är lite konstig). Tänker att här kan man välja att betrakta och tackla det här på olika sätt; Man kan försöka kämpa för att passa in, göra det där som är rätt i diskursen och finner någon slags tillhörighet i det ...eller så kan man lyssna på sig själv och göra det som känns/verkar rätt - och kanske få behålla sin inre styrka... Ser hur andra runt omkring mig väljer olika strategier - förmodligen är de inte alltid helt medvetna, och hur olika de lyckas, alltså i den bemärkelsen att de verkar nöjda med sin tillvaro.
Menar definitivt inte att vänner är oviktiga!!! Utan att jag tror att det finns en risk i att identifiera sig i en gängmentalitet där du tvingas forma dig efter en rätt snäv norm... speglar finns på alla möjliga olika ställen, tillsammans med olika personer plockar vi fram olika bilder/sidor av oss själva och jag tror att vi på så sätt blir lite mer mångfasetterade som individer... även om man betraktas som lite konstig på en öde ö i havet - men konstig är också en subjektsposition - den kan jag välja om jag vill anta eller inte....
Lisa, if the Bible has taught us nothing else, and it hasn't, it's that girls should stick to girls sports, such as hot oil wrestling and foxy boxing and such and such. (H.Simpson)
Från det ena till det tredje, lite allvar - helgens tema: "tillhörighet" ; var på en föreläsning med Gunilla Granath i fredags. För ett par år sedan gjorde hon ngn slags aktionsforskning då hon gick i sjuan... Ja hon walraffade helt enkelt som elev i sjuan och kom bl. a fram till att ålder är en social konstruktion (vilket jag tycker är lite märkligt eftersom jag har en egen liten trettonåring med stort T här hemma) men visst är det en spännande tanke... jag är som en 34-åring för att jag blir behandlad som en 34-åring och för att samhället och jag själv har förväntningar på mig som 34-åring... men det var inte det som var grejen... hon kom också fram till att det som har allra störst påverkan i dessa trettonåringars liv är tillhörighet. Att höra till är liksom själva livsnerven... utan andra är man ingen. Funderar på hur detta kan kopplas till identitetskonstruktion under de där åren - suger man åt sig tillhörighet för att identiteten blir så blurrig utan kompisar som ständigt kan hålla upp speglar. Det låter inte helt otroligt om jag studerar min ena lilla trettonåring och hennes "bästis" (en sån ska man ha också), samtidigt som de är revolutionära och tvärsemot allt som är någorlunda strukturerat och etablerat..så skall de tvunget se exakt lika dana ut... tvärsäker och osäker i ett paket. Man kan tänka att det där behovet av tillhörighet ebbar ut när identiteten börjar bli lite mer tydlig i konturerna (men märk väl - fastlåst blir den aldrig;-) - en vuxen människa har inte det där behovet...eller???
Talade med en kompis i går och han tog också upp det där med tillhörighet - hur vissa liksom klamrar sig fast vid "gänget" trots att man borde vara vuxen och självständig och ha kraft och mod att gå sin egen väg... väldigt många har inte det. Tänker att det kanske är som allra tydligast i små samhällen...om man inte gör och tänker som alla andra så är man lite konstig...speciellt om man kommer in utifrån - och man märker hur man faktiskt betraktas som lite konstig... (jo - jag är lite konstig). Tänker att här kan man välja att betrakta och tackla det här på olika sätt; Man kan försöka kämpa för att passa in, göra det där som är rätt i diskursen och finner någon slags tillhörighet i det ...eller så kan man lyssna på sig själv och göra det som känns/verkar rätt - och kanske få behålla sin inre styrka... Ser hur andra runt omkring mig väljer olika strategier - förmodligen är de inte alltid helt medvetna, och hur olika de lyckas, alltså i den bemärkelsen att de verkar nöjda med sin tillvaro.
Menar definitivt inte att vänner är oviktiga!!! Utan att jag tror att det finns en risk i att identifiera sig i en gängmentalitet där du tvingas forma dig efter en rätt snäv norm... speglar finns på alla möjliga olika ställen, tillsammans med olika personer plockar vi fram olika bilder/sidor av oss själva och jag tror att vi på så sätt blir lite mer mångfasetterade som individer... även om man betraktas som lite konstig på en öde ö i havet - men konstig är också en subjektsposition - den kan jag välja om jag vill anta eller inte....
Vad ska man bli när man blir stor???
jo men visst så var det nog så ändå- man är arbetsnarkoman!!! av alla mer skojiga beroenden som finns att välja på; sniffa lim, dricka sprit, knarka, sex och samla frimärken...så blev man arbetsnarkoman!!! En vecka på jobbet och så är man på topp igen...då kan man ju verkligen börja fundera över varför man väljer ett yrke där man tvingas vara ledig åtta veckor på sommaren, en vecka på hösten, två på vintern och en på våren + påsklov... inte bara arbetsnarkoman utan även fakir kanske... det är som om alla de där rastlösa generna, i måndags (visserligen en dag för tidigt än nödvändigt - men ändå) plötsligt fick nåt att göra och kickade igång på endorfiner och seratoniner och alla andra -iner (kaniner???) och gjorde mig lugn igen... nästa år skall jag skaffa mig ett sommarjobb!!! Martin har lovat att jag skall få gräva lite grävmaskin... verkar kul ,-) blir för modligen inte så mycket precision...men kanske lite djup...
Det är lite tufft det där med att börja fundera över vad man skall bli när man bli stor...den där önskan om att bli 10 cm längre har liksom redan gått om intet - och har man lagt 400 universitetspoäng i en korg - känns det lite fånigt att börja om för att kämpa till sig den där positionen som namngivare på IKEA...eller uppgiften som broöppnare vid Göta Älvbron/ spökröst på spårvagenen/ vinjournalist (kan se mig själv kombinera dessa olika uppgifter - kan inte för mitt liv komma på ordet, men man har ju sån där XXXXXX-förmåga) .... men inte ett enda av mina poäng platsar liksom inom de områdena... När jag var barn hade jag planer på att bli pilot... varför blev jag inte det? (höjdskräck KAN vara en ledtråd), tänkte ett tag att jag skulle bli fotograf...sen skulle jag bli detektiv...(alltså i den ordningen)... tänkte aldrig att barn var min grej - men det råkade ändå falla sig så att en av de sakerna jag var riktigt bra på- var inte att ratta runt med 747:or över Europa, jag var liksom bättre på att lyssna och förstå. Jag var ingen fena på att arrangera ljus och skuggor för att hitta bästa fotoläget - jag var bättre på att fånga de som föll utanför ramen... Inte heller fixade jag det där med fingeravtryck och dolda motiv, MO och annat fuffen..var helt enkelt bättre på att bygga strukturer och ramar... tur att det finns folk till allt...
Men jag kan andå drömma om alla de där andra jobben - vad skulle jag göra om jag inte gjorde det jag gör nu, och finns det typer som passar till vissa yrken; genom sitt sätt att vara och agera???
Plockade upp det som tankeexperiment tillsammans med några kollegor för ett tag sedan - satte upp frågan; "om man inte kände oss - vad skulle man gissa att vi sysslade med???" Det var ändå inte så svårt...för det mesta var vi rörande överrens... för Madde var det rätt glasklart - en förskollärare...möjligtvis florist... Karin skulle passera som kulturarbetare, Ada som expedit på Dressman, Magnus som snickare, Tommy som bartender, Maggan som sjuksköterska....och Jennie skulle vara:... tatuerare.... tja... jag gillar ju mina kollegor och så...men jag måste ändå fråga mig vilken bild de har av mig som person... vilken del av min karaktär är det som gör att jag kan kategoriseras som tatuerare??? önskar att det är konstnärligheten...men misstänker att det kan vara något annnat...
Son, if you really want something in this life, you have to work for it. Now quiet! They're about to announce the lottery numbers. (H.Simpson)
Det är lite tufft det där med att börja fundera över vad man skall bli när man bli stor...den där önskan om att bli 10 cm längre har liksom redan gått om intet - och har man lagt 400 universitetspoäng i en korg - känns det lite fånigt att börja om för att kämpa till sig den där positionen som namngivare på IKEA...eller uppgiften som broöppnare vid Göta Älvbron/ spökröst på spårvagenen/ vinjournalist (kan se mig själv kombinera dessa olika uppgifter - kan inte för mitt liv komma på ordet, men man har ju sån där XXXXXX-förmåga) .... men inte ett enda av mina poäng platsar liksom inom de områdena... När jag var barn hade jag planer på att bli pilot... varför blev jag inte det? (höjdskräck KAN vara en ledtråd), tänkte ett tag att jag skulle bli fotograf...sen skulle jag bli detektiv...(alltså i den ordningen)... tänkte aldrig att barn var min grej - men det råkade ändå falla sig så att en av de sakerna jag var riktigt bra på- var inte att ratta runt med 747:or över Europa, jag var liksom bättre på att lyssna och förstå. Jag var ingen fena på att arrangera ljus och skuggor för att hitta bästa fotoläget - jag var bättre på att fånga de som föll utanför ramen... Inte heller fixade jag det där med fingeravtryck och dolda motiv, MO och annat fuffen..var helt enkelt bättre på att bygga strukturer och ramar... tur att det finns folk till allt...
Men jag kan andå drömma om alla de där andra jobben - vad skulle jag göra om jag inte gjorde det jag gör nu, och finns det typer som passar till vissa yrken; genom sitt sätt att vara och agera???
Plockade upp det som tankeexperiment tillsammans med några kollegor för ett tag sedan - satte upp frågan; "om man inte kände oss - vad skulle man gissa att vi sysslade med???" Det var ändå inte så svårt...för det mesta var vi rörande överrens... för Madde var det rätt glasklart - en förskollärare...möjligtvis florist... Karin skulle passera som kulturarbetare, Ada som expedit på Dressman, Magnus som snickare, Tommy som bartender, Maggan som sjuksköterska....och Jennie skulle vara:... tatuerare.... tja... jag gillar ju mina kollegor och så...men jag måste ändå fråga mig vilken bild de har av mig som person... vilken del av min karaktär är det som gör att jag kan kategoriseras som tatuerare??? önskar att det är konstnärligheten...men misstänker att det kan vara något annnat...
Son, if you really want something in this life, you have to work for it. Now quiet! They're about to announce the lottery numbers. (H.Simpson)
Fröken glas och Murphy
Skadar mig rätt lätt.. lättare än de flesta... det har alltid varit så och nu börjar jag fundera på varför. När jag var liten kanske det inte var så underligt - var ofta högst upp, längst in, först etc...ja ni fattar typen... Lyckades köra över min egen tumme i gympan, klyva hakan, bli överkörd av en cykel, klämma armen i en bildörr, bränna mig på strykjärn, ugnar, kokande vatten och bita av mig tungan så att den måste sys fast igen ( jo det är sant på riktigt)... om någon blev getingstucken så var det jag... Min morbror hade bikupor han sa att de aaaaaldrig stuckit någon så det var inte så farligt att de svärmade runt bordet i trädgården där vi satt - men jooovisst Bina stack mig!!
Man kan tro och förvänta att sådana här händelser mest drabbar barn som inte har full kontroll på sina rörelser och hur omvärlden tänker och fungerar... är det så?
Har i vuxen ålder blivit biten av spindlar två gånger (det finns väl typ en art av svenska spindlar som bits...den arten bor i mitt hus) här hemma, jag har slagit hål på tinningen på en brevlåda (jo jag fick böja mig ner för att lyckas), jag har slagit upp pannan på en dörrknopp (4 stygn), bränt båda fötterna med kokande vatten,vridit knät ur led under ett combat pass, brutit en fot i en trappa, brutit en annan fot under en fotbollsmatch (och vridit till samma knä samtidigt) , brutit lillfingret mellan en stol och en låda, blivit getingstucken två ggr på samma dag, fastnat med en fiskekrok i handen, klämt sönder tummen med hjälp av en skiftnyckel, gått in i en dörrkarm (på riktigt!), bränt underarmen på/i ugnen. Var med syrran i stan och fikade och fastnade med handen i en toalettdörr så att den blev blå (handen - inte dörren;-) när jag skulle ropa till henne "såg du sicken idiotgrej" - slänger någon upp dörren till diskrummet rakt i mitt ansikte PANG! Igår lyckades jag spetsa min egen knoge med en skruvmejsel... jag förstår inte riktigt hur det så ofta kan gå snett... jag är inte längra alltid högst upp, längst in eller först... brukar stanna kvar längst ner och väntar gärna till sist så att jag skall slippa hamna längst in.
Vad är det som gör att jag alltid har ett plåster någonstans? Jag är inte ens särskilt impulsiv....har det med ren otur att göra? Har Murphy nån slags horn i min sida?...eller betyder det att Murphy gillar mig - kan inte avgöra det.
Brorsan kallar mig för fröken glas...man skall som bekant inte kasta glas i stenhus... eller var det kasta sten i glashus...skit samma resultatet blir mer eller mindre det samma och brorsan har också börjat gå sönder...
prylar
en vecka kvar...sommaren trillade i väg trots allt.
Funderar på prylar... en kompis frågade vilken ägodel jag inte kan leva utan... att svara "skor" verkade lite ytligt...och jag kan ju inte välja ETT par - väldigt många andra skor skulle då känna sig ratade och bli ledsna och deprimerade - det vill man ju inte vara orsaken till... ärligt talat kunde jag inte komma på en enda sak... man kan nog leva utan särskilda ägodelar, saker är ju möjliga att ersätta. Kompisen som ville ha något slags svar frågade då vad jag då skulle rädda först om det skulle börja brinna..? Tja datorn (familjen var redan säkra)...har en ring som jag tycker mycket om - men den sitter ju liksom där den sitter. Prylar är helt enkelt inte så värst vidare viktiga - och tur är väl det ändå- och ändå har man så förbenat många!!! (även om jag försöker samla på mig färre än de flesta) - helt onödiga prylar... som syrrans "lattevisp" ... en liten batteridriven visp för att fixa skum i kaffet- försökte få syrran att testa med elvispen i stället: ja, ja spraymålat kök och allt det där - men det hade varit mer power to her ;-) Maken har en hel arsenal med kastspön...det ena "bättre" än det andra - nu har han hittat nåt medel man kan stryka på linan som fiskarna gillar lukten av, och nappar bättre....yeah right fiskar har säääkert ett helt fantastiskt välutvecklat luktsinne!!! pop corn maskin... äggkokare...mjölkkanna, alla fullt möjliga att leva utan och ändå kunna fixa popcorn, koka ägg och servera mjölk till kaffet (och till och med klara sig med mindre disk).
Jag är dessutom lite smått allergisk mot prydnadssaker...okej kan de sitta på väggarna och maskera sig som tavla så är det väl rätt ok. men katter i porslin och tomtar av garn eller fåglar av gjutjärn och "Ernst kreationer" av gräs...näääe om en sak skall stå någonstans så bör den ha en funktion...en ljusstake javisst ;men en guldsprayad kotte- nä! det kan ha att göra med det där jobbiga ordningssinnet som aldrig får sitt behov tillfredsställt - svårt att älska raka linjer och rena ytor när man lever i familjen Taikon (ja jag vet det är jag som gjort dem...jag gjorde väl fel...eller så är det 3 personers motvikt som krävs för att få balans).
When will I learn? The answer to life's problems aren't at the bottom of a bottle, they're on TV! (H.Simpson)
Funderar på prylar... en kompis frågade vilken ägodel jag inte kan leva utan... att svara "skor" verkade lite ytligt...och jag kan ju inte välja ETT par - väldigt många andra skor skulle då känna sig ratade och bli ledsna och deprimerade - det vill man ju inte vara orsaken till... ärligt talat kunde jag inte komma på en enda sak... man kan nog leva utan särskilda ägodelar, saker är ju möjliga att ersätta. Kompisen som ville ha något slags svar frågade då vad jag då skulle rädda först om det skulle börja brinna..? Tja datorn (familjen var redan säkra)...har en ring som jag tycker mycket om - men den sitter ju liksom där den sitter. Prylar är helt enkelt inte så värst vidare viktiga - och tur är väl det ändå- och ändå har man så förbenat många!!! (även om jag försöker samla på mig färre än de flesta) - helt onödiga prylar... som syrrans "lattevisp" ... en liten batteridriven visp för att fixa skum i kaffet- försökte få syrran att testa med elvispen i stället: ja, ja spraymålat kök och allt det där - men det hade varit mer power to her ;-) Maken har en hel arsenal med kastspön...det ena "bättre" än det andra - nu har han hittat nåt medel man kan stryka på linan som fiskarna gillar lukten av, och nappar bättre....yeah right fiskar har säääkert ett helt fantastiskt välutvecklat luktsinne!!! pop corn maskin... äggkokare...mjölkkanna, alla fullt möjliga att leva utan och ändå kunna fixa popcorn, koka ägg och servera mjölk till kaffet (och till och med klara sig med mindre disk).
Jag är dessutom lite smått allergisk mot prydnadssaker...okej kan de sitta på väggarna och maskera sig som tavla så är det väl rätt ok. men katter i porslin och tomtar av garn eller fåglar av gjutjärn och "Ernst kreationer" av gräs...näääe om en sak skall stå någonstans så bör den ha en funktion...en ljusstake javisst ;men en guldsprayad kotte- nä! det kan ha att göra med det där jobbiga ordningssinnet som aldrig får sitt behov tillfredsställt - svårt att älska raka linjer och rena ytor när man lever i familjen Taikon (ja jag vet det är jag som gjort dem...jag gjorde väl fel...eller så är det 3 personers motvikt som krävs för att få balans).
When will I learn? The answer to life's problems aren't at the bottom of a bottle, they're on TV! (H.Simpson)
