jensiv

En positiv sak med påtvingat hemarbete och att inte måsta pendla till stan varje dag är att det frigör några timmar om dagen som faktiskt är fria för att göra något en gillar. Jag pluggar ju teologi på halvfart, men har så pass god studievana at det inte tar så förbaskat mycket mer än några timmar i veckan. I alla fall, fria timmar att göra det jag gillar att göra. Att läsa och ta reda på mer om det jag tycker om att förstå. Föregående vecka hamnade jag i filosofi, via Buber och Heidegger till Levinas och belv förtjust.

 

Emmanuel Levinas föddes i Kaunas i dåvarande Ryssland (dagens Litauen) 1906 i en judiska familj, när ryska revolutionen bryter ut (fel ordval, Tsaren störtas i februari och Bolsjevkerna tar makten i Oktober) 1917, lever de i Ukraina där revolutionen är påtaglig och flyttar senare till Frankrike, Levinas studerar i Strasbourg och avlägger som 23 åring doktosexamen i filosofi på ämnet Husserl's fenomenologi (1929). När Tyskland invaderar Frankrike under 1940,  rekryteras han till franska armén dock blir den enhet han tillhör snabbt omringad och tagen till fånga. Levinas interneras mellan 1940 och -45 som krigsfånge i fångläger i Hannover. Trots att han är jude överlever han förintelsen i egenskap av POV. Levinas fru och dotter gömmer sig i ett kloster, svärmodern deporteras och mördas i dödsläger, fadern och bröderna avrättas av SS. 

 

Det här förundrar mig. Vad händer med en människa som levt igenom ryska revolutionen, första världskriget och andra världskriget? En som med all sannolikhet erfarit människans allra värsta sidor. Inspirerad av Husserl och Heidegger och integrerad med Jaques Derrida utvecklar Levinas en filosofi om etik. 

 

Emmanuel Levinas texter är inte helt lätta att smälta. Den etik han sätter ord på ältar och rullar på, tuggar om och är väldigt högtravande och i stor del i avsaknad av konkreta exempel. Dessutom är böckerna svindyra... Jag har dock hittat några textutdrag, ett par föreläsningar i video och i text  samt en del Talmud tolkningar - och är fascinerad över hur Levinas möter många av mina tankar och fångar upp de andra teoretiker, sociolger och psykologer jag använder som referensram för att försöka förstå hur människor klickar i interaktion. 

 

Men vad är det som är så bra med Levinas då? Jo en grej (bland flera, men jag tar en huvudgrej här) är etikens ställning som föregående allting annat - etiken som den första filosofin. Vi agerar alltid i relation till den andre (och till den tredje - det som kan kallas samhälle, interaktionsordning eller norm). Dett menar ju de flesta teoretiker och filosofer och det är inte något nytt. Det som är särskilt med Levinas är bland annat synen på hur etiken griper in och att den andre är en främling som kallar mig att svara och ansvara. Främlingen är en annan människa som är främmande för att hen inte är jag, men det kan också vara en annan levande varelse eller en Gud eller överhet som påkallar svar eller ansvar. 

 

Han menar därtill att vi alltid har det yttersta ansvaret för den andre, allt vi gör - gör vi mot den andre - det vi gör svarar på den andre - det svaret är ett ansvar (betänk ordet an-svar, att svara an). Att vi har det yttersta ansvaret innebär inte att den andre är ansvarslös, utan att vi ansvarar för att och hur vi själva svara an, den delen kan bara vi själva göra, utan att räkna eller beräkna den andre. Det är motsägelsefullt - och beror på att vi aldrig kan internera den andre i vår varseblivning. När vi möter en annan människa, kan vi inte undvika att kategorisera eller generalisera varvid vi möter den individen som en generaliserad andre, eller som om vi mötte delar av oss själva. Ett fullständigt etiskt föredöme skulle förutsätta att vi möter den andre utan att förutsätta någonting, att se den andre som en annanhet, det är vårt ansvar att vara öppna utan att förvänta oss något tillbaka. På så vis är det en osjälvisk etik som väl egentligen är omöjlig - men samtidigt möjlig att sträva emot. Hur tar jag själv ansvar för mitt möte med andra? 

 

Jag tänker att det är en viktig fråga. Individualismens centrering och ideal är så starkt och vi trivs inte alla i den diskursen. Vi förväntar oss att andra ska förstå vem vi är, vad vi behöver, vad vi tänker, önskar och vill utan att vi själva skall behöva ansvara för det, vi förväntar oss att den andre ska ansvar för det vi bara själva kan ansvara för... . Vi blir stötta av att bli missförstådda istället för att försöka förklara, vi pikar eller utgår ifrån att den andre vill ont. Ofta går det att tänka utifrån tesen "vad är det den andre försöker förmedla? - vilka alternativ kan jag välja?" De flesta människor har inte onda uppsåt, deras primära agenda är inte att skada eller såra eller sätta dit. De flesta agerar utifrån sitt eget bästa, det primära är den egna lyckan och framgången - i det kan andra hamna i kläm - sånt händer, men oftast är det inte det som är agendan. Att ta ansvar i sådana fall, kan vara att försöka utgå ifrån annanheten hos den andre, främlingen och ifrån att vi inte vet och ta ansvaret för att lära sig veta. Det skulle i alla fall jag vilja göra. 

 

Så. Levinas vänder sig i kioskvältaren (mest vältkraft om en kastar tegelstenen på en kiosk förstås) Totality and Infinity (vill jag minnas, det kan vara i ett annat verk) till Fjodor Dostojevski och Bröderna Karamazov och sentensen som lyder på ett ungefär "Everyone of us is responsible for everyone else in everything and I more than all". Så. Nu har jag bara för det börjat läsa Bröderna Karamazov.   

 

 

 

 

 

Citatet i titeln kommer från författaren Herling, som internerade i Gulag under WW2. I mitt nuvarande arbete används Förintelsen som både mål, objekt, utgångspunkt och kuliss för att förstå mänskliga skeenden och vilka förhållanden människor agerar omänskligt. Det kan ibland vara svårt att se om Förintlesen är satt i centrum eller om den hela tiden utgör referensramen - för att den faktiskt är rätt så väldomkuemterad och så obeskrivligt omfattande - och att det innehåller såväl outforskade aspekter och seglivade myter och idéer.

 

För att förstå Förintelsen och människors ageranden behövs objekt/verktyg att tänka med. För mig är de verktygen dels historiografiska, dels socialpsykologiska. Vi behöver förstå både historieskrivning och mänsklig socialisering och pyskologi för att förstå vad som hände - och att det faktiskt kan hända igen. Att sätta Förintelsen i relation till andra skeenden kan hjälpa - kolonialiseringen av Amerika och Afrika respektive Indien kan t.ex. hjälpa till att förstå Hitlers idé om att inta (Kolonialisera) Polen och  Ukraina för att utvidga levnadsutrymmet för den ariska rasen genom att utnyttja "Europas kornbodar" i Öst. Det gäller då att också förstå Hitler och den nationalsocialistiska idén om ekologisk socialdarwinism, om jord och levnadsrum som den starkes rätt. Politik var i detta perspektiv inget annat än biologi. Därtill Hitlers incitament att skapa en värld av raser genom etnopluralism (som idag förordas av exempelvis SD) snarare än en värld av stater. Det är så att säga en nyckel för att t.ex. förstå varför Hitler la så mycket resursr på den slutgiltiga lösningen och inte enbart fokuserade på fullfronts krig  de båda var så att säga en en del av en helhet som inte enbart handlade om gränser. Om Tyskland och det tyska ariska folket och gemenskapen (volksgenosse) då vore självförsörjande och stark som härskande ras vor de just detta - det som Hitler och han anhang faktiskt menade att de var - en noblare ras.En nobel ras som genom noggrann förfining och förädling kunde göras ännu noblare om bara de dåliga elementen försvann. Skadade, míndre nobla och skadliga element... ur en ekologisk synpunkt är det så det fungerar. Socialdarwinismen var ju t.ex. också den stora grejen för Pekka-Erik Auvinen som sköt ihjäl sina lärare och klasskompisar i Jokelaskolan i Finland 2007. 

 

Förekommande och långtgående idéer om att förflytta de mest skadlig elementen - judarna till (förstås Palestina och) till Madagaskar förekom, och femtusen förflyttades 1936 som en "förtrupp".  Att göra förhållandena så usla för judarna så att de själva valde förflyttning var också en inledande strategi som har med ekologisk politik att göra. Sådana lösningar visade sig dock inte tillräckliga- inte heller gick de tillräckligt snabbt eller gav tillräckligt goda resultat - varpå mer effektiva åtgärder förordas. Rensning kräver alienering och åtskiljande separation (något som sedan återuprepas för hutsier i Rwanda, bosniaker i Bosnien och Rohingyer i Burma etc... t.ex.). Här går också den ekologiska logiken in i lebensraum - och det utrymme som judarna innehar i öst. Om judarna försvinner blir det en hel del utrymme och odlingsbar mark kvar åt de som ansågs förtjäna den genom sin rasmässiga överlägsenhet. Det går liskom inte att bortse från att det finns någon äcklig rationell effektivitet i att fokusera på en urskiljbar grupp människor och förflytta/exterminera dem. 

 

Som den politiska filosofen Hannah Arendt skrev så -  Är det endast med statslösa människor man kan göra vad man vill - att ta ifrån människan det som gör henne till ett rättssubjekt är det första steget mot total dominans. Genom dubbel ockupation av Polen 1939, tyskarna från väst, ryssarna från öst, kunde judar göras statslösa (och Tyskarna förbereda för att sedermera anfalla Ryssland 1941). Att just medborgarskap och statstillhörighet spelar roll bevisas av hur judar överlevde förintelsen. I stater som behöll sin suveränitet och sitt byråkratiska/politiska självstyre -  klarade sig majoriteten av judar så som de gjorde i t.ex. Danmark och Frankrike där behöll sitt judarna medborgarskap och staten sitt incitament för att till viss del beskydda dem. Från Grekland å andra sidan och från Greklands näst största stad Thessaloniki som ockuperades av tyskland 1941, varvid statstillhörigheten uppluckrades - deporterades omkring 44 000 judar till Auschwitz under ett par månader 1943.  Detta kan relateras till samtidens romer och deras statslöshet som gör att de kan behandlas lite hursomhelst, ingen stat har någon anledning att ta sig an dem och deras rättigheter är oklara.

 

Därtill kunde skuld och ansvar för tidigare oförrätter motivera ett uteslutande - allt i ett dehumaniserande syfte - inte helt olikt samtidens idéer och generaliserande om muslimer i västvärlden. Placerandet av judar i ghetton var en effektiv urskiljningspraktik som bidrog till dehumanisering. Kriminalisering av samröre med eller hjälp till judar i Polen bidrog förstås till icke-judars möjlighet och vilja att försöka göra något motstånd. 

 

I motsats till den allmänna uppfattningen att judar framför allt deporterades och dödades i koncentrationsläger - sköts de flesta judar på Östfronten i byar, skogar och på massavrättningsplatser, av den för uppgiten outbildade polisbataljoner. Att koncentrationslägret Auschwitz får utgöra symbol och representations för Förintelsen är inte i sig fel - men kan paradoxalt nog rikta blickarna bort från det totala skeendet som Förintelsen utgjorde. De flesta judar som mördades under Förintelsen var redan döda när massavrättningarna i Auschwitz inleddes. Att förlägga hela representationen för Förintelsen till en plats gör också att vi kan tänka bort många människors handlande och göra hela katastrofen mer förståelig, maskinell och teknisk än vad tanken på att skjuta små barn i huvudet vid kanten av en grop kan göra. Auschwits grindar murar och portar kan ge oss illusionen att ondskan kan hållas kvar inom dess gränser som Timothy Snyder skriver i Den svarta jorden. Förintelsen som historia och varning. Konscentrationsläger och dödsläger är i huvudsak två skilda saker, koncentrationsläger var ursprungliga uppsamlingsplatser, arbetläger eller straffarbetsläger  för politiska motståndare - där t.ex. tyska socialdemokrater kunde koncentreras och användas för riktes bästa - många av dessa omvandlades förstås till dödsläger - som Majdanek t.ex.. Andra läger som Auschwitz och Treblinka var rena dödsläger. Skjutningar på plats ersattes av gasbilar och slutligen av platser där det experimenterades med cyklon B och Cyanid för att finna det mest effektivt dödande medlet. Förintelsen var ingen smidigt organiserad dödsaktion, den planerades och utfördes ad hoc, oh eskalerade allt eftersom, oftast utan att nästa steg i planen var helt färdig.Treblinka byggdes nordöst om Warszawa och sattes i bruk 1942, runt 800.000 judar transporterades dit, framförallt från västra Polen, men också från t.ex. forna Jugoslavien och Grekland. I gadkamrarna användes koloxid från dieselmotorer - vilket inte var särskilt effektivt. RUnt 300.000 människor mördades under de första tre månaderna och begravdes i grunda massgravar. När det sedermera började regna, steg grundvattnet och liken i gravarna steg med vattnets hjälp upp ur marken. det är anledningen till att krematorieungnar byggs. Treblinka stängs  redan 1943, ett år efter att det tagits i bruk - av ingen annan anledning än att the mission was completed.

 

Men som sagt- när förintelselägren körde igång att producera död, var de flesta judar redan döda. Fredlöshet och massavrättningar pågick redan i krigets början. Vanliga män utförde massmord som deltager i olika bataljoner. Om dessa kan vi lära mer genom narrativ och vittnesmål i olika verk eller analyser. Bl.a. Harald Welzers "Gärningsmän, hur helt vanliga människor blir massmördare" som tar sin utgångspunkt i poolisbataljon 45. Eller Christopher Brownings Helt vanliga män, reservpolisbataljon 101 och den slutgiltiga lösningen i Polen. meningen med att läsa är förstås att försöka  förstå att det kunde ske och hur vi kan förstå att det KAN ske igen? Det är så lätt att säga att "jag skulle inte gå med på det" eller "jag skulle reagerat - gjort motstånd" - men faktum är att väldigt få människor reagerade eller gjorde motstånd, varken mot de större processerna eller mot att delta i förnedrandet eller mördandet.I krig och omänskliga förhållanden blir moraliska kompasser och normativ etik omkullkastad och förskjuten och i totala institutioner som ett militärt förband under tyranniskt styre blir var och en den andres Gestapo.

 

Många studier och försök har gjorts att förstå de avgörande punkterna och vad det är i människans tanke och sinne som gör att det faktiskt kan ske. Min kloka kollega som arbetat många år inom fältet och som är rätt skicklig på att få andra att förstå säger att "vi kan lära oss mycket OM offren men det är förövarna vi kan lära oss AV". Offren är borta - förövarna fanns/finns kvar och genom deras berättelser och vittnesmål kan vi försöka förstå. Då behöver vi objekt att tänka med - berättelser är i all ära viktiga som berättelser men i ljuset av många berättelser kan vi med teroin som verktyg börja utkristallisera vad det är som är avgörande punkter. Socialpsykologiska utgångspunkter fungerar bra i förösk att förstå. Dessa tar sin utgångspunkt i hur männsikor i sociala sammanhang och reaktioner inverkar på varandras möjligheter att agera.  Om en använder t.ex. Erving Goffmans begrepp "totala institutioner" - så är det ett bra begrepp för att förklara grupperinarna som sådana och det uppdrag de har. Totala institutioner är hos Goffman inte nödvändigtvis institutionella byggnader, utan sociala, kulturella och politiska institutioner där regler och koder är totala. SÅ som de är i fängelser och i militären. Genom att reglerna är hårda och att det finns tydliga straff för att sidsteppa regler och normer kan institutionerna betecknas som totala - de ger inget egentligt utrymme för autonomi. Bärandet av uniform är en viktig rekvisita i skapandet av totala institutioner- uniformen gör individen till i första hand en representant för institutionen - inte till en individ. Det skapar rolldistans - du är inte du - du är din roll och din uppgift - Att representera en institution innbär att du inte görs ansvarig - det du gör inom institutionens regelverk görs av institutionen - när du steppar utanför institutionens regelverk gör du det som individ. Det är därför extremt viktigt att förhålla sig inom ramverket i en total institution. Avhumanisering genom uniformen och institutionen går då också att överföra på dem som är målgrupp för den totala institutionen. I det här fallet handlar det om "de andra" - främst om judarna, men också om de "vanföra", de psykiskt sjuka, de invalidiserade, romerna och de oönskade sjuka. Avklädandet av dessa gjorde dem uniforma och lika -som nakna blev de avidentifierade och avhumaniserade, inte bara inför dem som hade som målrättad uppgift att avrätta dem, utan också inför varandra.  Som sagt, det är lätt att tänka att "jag skulle aldrig kunna" - men förmodligen skulle också Du kunna. Det finns gott om exempel på hur deltagare getts möjlighet att avstå från mördandet, men avstått från att avstå. Förklaringen kan sökas i de handlingsmöjligheter och konsekvenser som situationen ger. Vad blir konsekvensen av att avstå? Vilken roll får den som avstår i en uniform grupp? Där i finns en social konsekvens som är svår att välja. Det finns också exempel på hur individer försökt finna nya moraliska kompasser och argument  så som när två individer väljer att samarbeta - en av männen skjuter bara barn, medan den andre enbart skjuter deras mammor. Mammorna kommer ändå inte att vilja leva utan sina barn och barnen kan inte överleva utan sina mammor - den enas etiska kompass och ansvar motiveras va den andres och vice versa - ingen av dem är den ondaste.

 

Detta är bara en kort analys av hur socialpsykologiska mekanismer kan förklara men också användas för att få männsikor att genomföra otänkbara handlingar. Jag är av den fasta övertygelsen att inga människor föds onda. Vi ställs inför villkor i våra uppväxter och möten med omvärlden och inför avgörande val och ibland har våra val ett begränsat antal handlingsmöjligheter. Jag tror också att vi behöver förstå val och handlingsmöjligheter för att kunna motverka att onda handlingar blir konsekvensen. Vi behöver lära oss AV gärningsmännen.

 

Epilepsi handlar om överaktiva nervceller i hjärnan. Jag har såna. Överaktiva nervceller. En del har flera episoder spridda över en längre tid genom livet, så att en inte riktigt förstår att det är epilepsi. Så var det för mig. Jag var en som hade lite lätt för att svimma. En del har det. Skillnaden för mig och andra som har lätt för att svimma är att jag vaknar upp och har ingen aning om var jag är och en liten stund kan jag ha svårt att förstå vilka som är där och hur jag ska orka resa på mig. En annan skillnad är att jag är väldigt påverkad något dygn efteråt och att det verkar ha orsakat skador i hjärnvävnaden. Ibland har jag kraftig huvudvärk några veckor efteråt. Därför ska jag helst undvika att få anfall, eller episoder som den föredragna benämningen är. De episoder jag har är troligen av varianten fokala - vilket innebär att de drabbar vissa delar av hjärnan. Utlösande faktorer är sömnlöshet och stress... vilket är typ mina bästa grenar. Det verkar också som om starkt ljus och röriga miljöer kan vara en trigger. Jag vet inte om det är så, men jag har haft två episoder i sådana miljöer. En fara med att veta om detta kan vara att en blir rädd och drar sig undan. Det har jag försökt bestämma mig för att inte göra. Jag är egentligen inte rädd för episoderna, jag är rädd för att det skrämmer andra som får erfara dem. Det gör förstås att jag mer eller mindra får be om tillåtelse att vara med, trots att jag kan falla bort. Risken är förstås minimal, det händer inte sååå ofta. När jag läser om epilepsi finn det en hel del stigma relaterat till tillståndet.  Jag ser inte att det på något vis skulle vara skämmigt. Å andra sidan uppför jag mig hyfsat städat när jag faller bort. hyfsat städat alltså, jag kan må extremt illa och kräkas precis innan jag somnar, det har hänt. Men jag kan inte skämmas för det. Min hjärna gör något jag inte kan styra.

Nu äter jag medicin. Jag tvekade ett tag inför det. Listan på biverkningar är skitlång och det verkar som om en av tio eller tio av hundra får ganska jobbiga symptom... samma procentsiffra förstås, de är luriga med det där. Att äta en medicin som har biverkningen "Självmord" kräver förstås lite eftertanke. Upptrappningen är långsam och jag är upp i halva tänkta dosen för att inte krascha in i ett hav av biverkningar. Nu är jag dödstrött, mår illa, har ingen aprit och svårt att koncentrera mig - men det ska gå över. Medicin är ingen bot, det är en möjlighet att ta bort de skadliga symptomen - OCH epilepsi KAN försvinna. och jag är inte sjuk, bara lite defekt. 

hej hej hallå dagboken.

Live from Banja Luka/Republica Srpska/ Bosnien, sen från Tuzla/ Tuzla entitet/federationen och sedermera från Sarajevo - lite "kvicka" inkast från sidlinjen. Här finns inte många stunder över för reflektion.

 

Efter lite random studier av Balkan under sommaren har ett intresse vuxit fra,. "Nya Jerusalem" a.k.a. Bosnien & Hercigovina är ett bra exempel om en vill försöka förstå hur konflikter uppstår, om en vill ha konkreta överskådliga perspektiv på hur nationalism kan inverka menligt från början till start....inte till slut... för nationalisemen är på uppsving på Blakan. Det är intressant som eget case, i högsta grad är det intressant. Men också i relief mot hur det ser ut i Norden idag, där nationalism allt mer kommer att betraktas som en form av konservatism som är berättigad och "normal". En överlevare sa igår till mig att "leta efter de små sprickorna, där det börjar skrapas på jämlikheten - och var varksam- ingen trodde att det kunde hända här".

       Balkan tar tid att förstå, det är en salig mix som utkristalliserar sig på många olika vis beroende på vilken linje en väljer att följa och vid vilken tidpunkt en väljer att starta. Politiskt, kulturellt, religiöst, etniskt, historiskt, nationellt.... och vems perspektiv en väljer att anta för att finna en linje och i vilken ände en börjar. Jag tror jag har några linjer jag börjar förstå. Men de är allt för komplicerade för att hinna kasta in i detta resonemenag. I alla fall - I am in Bosnia & Hercegovina. Det är ett land. Bosnien är också ett antal "entiteter" eller kantoner  - tror de är 11, varav stora republica srpska är det största. Alla dessa har sina egna regleringar, lagar och konstitutionella procedurer vilket gör att landet som helhet i princip är omöjligt att styra.   Bosnien är särskilt intressant för sin brokiga historia och för att det under långa perioder över tid varit ett samexisterande land där heterogeniteten varit grundmurad. Kristna Katoliker (kroatiska spår), Orotdoxa (serbiska spår) och muslimer (Bozniaker, Osmanska spår) länge levt och samexisterat (tillsammans med sefardiska judar under en period). Under långa perioder fram tills en period innan kriget på 90-talet var Bosnien ett av de länder i världen som hade flest "blandäktenskap" (även om en inte betraktade dem på det viset). De har delat kyrkor och moskeer och använt varandras tro, kultur och kapital. att ha varit Bosnier har varit att vara en blandning - det är en kultur inte en blandning eller hybrid av flera. Bortom förståelen av att muslimerna har en kultur, de ortodoxa har en och osv... finns alltså förståelsen av att tillsammans representeras en kultur.  Låter fösrstås rosenskimrande och så, regionen har varit  rörig i perioder och olika krafter har på sina flanker hävdat att Bosnien hör till dem. Kroaterna menar att det är kroatiskt eftersom det avgjort skiljelinje mellan Västrom och bysans, och serberna menar att det tillhör dem eftersom någon bosnisk kung på 1100 kallt titulerade sig som kung över serber... ett alternativ är förstås att Bosnien tillhör Bosnien. I Bosnien beor det förstås en mängd muslimer, som funnits där sedand ghtrfmph på grund av osmanska riket/Turkiet. Fast det som var Osamanska riket då är ju inte samma som Turkiet idag...liksom det som var Thrakien inte är det som idag är bulgarien, och Österrike Ungern inte längre existerar som en entitet....etc..etc...För vad är ett land? annat än en tillfällig sammanslutning och beslut om var gränser skall ligga, vem som skall leda och sammanvägningar om vilken religion som skall råda och hur etc. det som kanske egentligen då utgör en kultur...som är föränderlig. För att utöka sitt eget territorie eller göra sitt eget land och sina egna jordiska tillgångar större behöver en ta över andra länders territorie - vilket ju ofta är en anledning till att krig utbryter... (lärobok för utomjordingar..) andra anledningar är förstås när delar eller regioner önskar bryta sig loss och övriga delar av sammanslutningar riskerar att förlora viktiga tillgångar...det är vad som händer när Bosnien Hercigovina röstar för självständighet. Idéen om ett storserbien som kunnat bli resultatet av forna Jugoslavien faller liksom om inte hela området är med. I det här fallet kan krig förstås föras på olika vis och på grundval av olika "problem" religion ligger långt fram och högt upp på marknadsbordet och kostar lite i termer av identifikation. Vi kan som svenskar tänka att vi inte är särskilt kristna... att vi är sekulariserade etc. men i andras ögon och i officiell status är vi ett kristet land. Hur jag än tänker, har jag svårt att till fullor greppa vad ett land egentligen innefattar, det innefattas liksom av uteslutande linjer på en karta som i realiteten kan bevakas och kontrolleras och det kan finnas politiska, ekonomiska eller religiösa incitament att förändra gränserna... och i detta är männsikoliv värda att offras... folkmord utförs. Srebrenica får ofta representera folkmordet och den etniska rensningen av bosniska muslimer under kriget 92-95. Det är så fullständigt obegripligt hur det kan gå så långt, även om en studerar och förstår de psykologiska processerna och de teknikaliteter som möjliggör sådana skeenden, så går det inte att förstå hur människor avhumaniserar andra människor. Hur de torterar, förnedrar och gör sitt yttersta för att försvaga, fördriva och döda en grupp av männsikor på grundval av ett land. Ett land är till syvende och sist imaginära tillslutningar som förändras.... Det går inte att förstå.

Drar vidare mot Mostar nu... hoppas på att bli klokare efter det...

 

 

Brukar ofta tänka att jag har sån tur. sen börjar jag fundera över vad tur är för ett konstigt ord och vad tur egentligen är och hur en kan ha tur eller inte ha tur och vad det kommer sig... ja gör att jag turligt nog kan övertänka saker in absurdum...

 

Jag är inte på något vis född med silversked i munnen (det är så en säger va...?). Skilsmässobarn till arbetarklassföräldrar. Som tur är hade jag ganska kloka föräldrar som var bra på att diskutera saker och ting och leka med språk och semantik. jag tror att det passade mig på nåt sätt. Språk är redskap för tanken och jag gillar att tänka - det är min bästa hobby (förutom dinosaurier, Ove och läsa böcker som mina kollegor så vänligt sammanfattade mina hobbies idag). 

 

direkt klipp till  mina vänner boken:

 

favoritmat: grönsaker

bästa ämne i skolan: rast

intressen: disnosaurier, katten Ove, pussla, tänka och läsa böcker

idoler: Margaret Attwood och Toma Waits

bästa film: Life of Brian

bästa bok: Harry Potter.

= prospect i nördarnas sammanslutning - (nörd in the most positive sense ever)

 

jaja... jag tänkte i alla fall på tur. Jag har ofta tur. Det är som om saker och ting faller på plats vid rätt tidpunkt, som om dörrar öppnas innan jag hinner fundera på vilken väg jag ska ta... (metaforsikt, jag har irl ganska svårt att hitta rätt dörrar eftersom jag kan gå vise i absolut varenda möjlig riktning, vertikalt, horisontellt, diagonalt - det har med strängteori att göra har jag fattat). Jag har arbetat sen jag var 16 år, aldrig varit arbetslös och sökt exakt ett jobb aktivt (+ en doktorandtjänst då). Det är som någn form av synergieffekt som puttar mig i olika riktningar som sedan verkar funka.

 

jag har också supertur med de männsikor jag har runt omkring mig, ofta ofta får jag lyckorus över mina arbetskamrater. Kloka, intressant och framför allt fruktansvärt kreativa och roliga. Vännerna jag har som finns i med- och motgång. jag har tur som har vänner som fixar en dust och ändå står kvar. Jag har flera jag vet att jag kan höra av mig till när som helst (på sms då...jag ringer helst inte nån...112 i nödfall annars slipper jag helst). men som tur är brukar det inte behövas - men jag vet att de finns.

 

Jag har dock inte tur i spel. en gång vann jag en sån där liten klocka i mässing på ett lotteri där alla vann något. En annan gång vann jag en nyckelring i kyrkans pyssel där det stod att jag skulle frukta Gud, som tur är tappade jag den på vägen hem.

 

jomen jag har i alla fall tur. elelr så har jag ett mindset som gör att jag kan fultolka bra saker som tur... och glömmer de andra... det får vi aldrig veta, den här veckan skulle jag börja jobba lite lugnt och kom i spinn och har kört övertid och   orkar inte skriva mer...

 

Visst är det lite töntigt med folk som tycker att de har den mest fantastiska katten... och som pratar om sin katt som det är en unge... särskilt när en vet att en själv har den bästa katten...

 

Vi pratade ganska länge om att skaffa en katt. Vi hade alltid katt när barnen var små tills sonen blev grymt allergisk. Valet var att låta sonen andas ordentligt eller behålla katten, sonen tyckte själv att det där med andning kan en klara sig utan bara han fick ha kvar sin Isak, men ansvarsfulla föräldrar och så där... Katten fick gå til den stora bondgården och springa fritt bland hästar, kaniner och tussilagosar. Nu är ju barnen alldeles utflugna och flyger dessutom alldeles utmärkt på egen hand. Om en är van att ha ett husdjur känns det alltid ganska självklart att ha ett. Vi gillar båda hundar, men det kräver en hel del, en hund skall enligt lag få gå ut minst var sjätte timme - funkar icke - dessutom kräver de en hel del disciplin och uppmärksamhet, funkar icke när vi jobbar så som vi gör. En kort period letade vi efter kattungar - vilket visade sig vara ganska svårt att få tag på. Kollade också fodervärd för raskatter, men sådana katter skall vara inomhus - funkar icke- inte för mig i alla fall - tycker att katter som är ett rovdjur skall få lov att vara utomhus. Hittade tillslut (efter inte allt för intensivt letande) en adoptivkattförmedling. Av någon anledning fick vi en match på första försöket. En vuxen katt som inte trivs med andra katter - yes, en introvert! :) Att adoptera en katt kräver lite insats och kontroll, dels en intervju för att kolla om vi är vanliga männsikor som inte samlar på katter i glasburkar. I det här fallet blev det uppenbart att intervjuaren låg närmare en sådan personlighetstyp än jag och P... intervjuaren var också lite bekymrad över att vi bor på markplan och undrade om vi kan näta in altanen...så att katten inte rymmer. Alltså..katter som mår gott brukar inte rymma, de är bekväma typer som trivs om de har en plats som är varm där det finns mat och någon som klappar om dem lite och inte behandlar dem illa. De sticker inte då. De kan gå vilse, men de sticker inte. Tanten hade i och för sig, själv 9 katter i en hyrestvåa - då kanske katter rymmer.. Två kattlovers kom sedan och lämnade katten, tillsammans med en arsenal av prylar och intruktioner, efter några veckor veterinärkoll, ny genomgång av regleringar, överföring av försäkring, id-koll, sedan nytt besök av kattlovers och adoptionspapper, registrering och betalning. För vår Europeiska korthår...a.k.a. bondkatt...

 

 

Så kom Ove. En upphittad katt från Ale. Ove beräknas vara runt 4 år gammal och har fått födelsdatum 1 januari 2014. Kvinnan som tillslut plockade in honom berättade att hon sett honom länge i området, hon hade försökt locka in honom ibland, men han gillar inte andra katter så mycket så hon hade matat honom ibland när han var i närheten. Hur länge Ove varit hemlös vet vi inte, när han tillslut fångades in var han ganska sliten. Kvinnan som matat honom gav honom namnet Ove, jag tänker att det handlar om hans utseende, han har ganska tätt sittande ögon och ser lite butter ut - som Rolf Lassgård i "en man som heter Ove". När Ove fångades in var han okastrerad ovacccinerad, sårig, full av fästingar och hade skabb. Det fixade katthjälpen och när Ove kom till oss hade han kala fläckar efter skabbehandlingen, han var också rätt så tufsig och sträv i pälsen. Han åt dåligt som deprimerade katter kan göra och vi fick direktiv om att hålla koll så att han fick i sig något (inom en vecka åt han dock som en liten randig häst och pälsen är nu supersoft och han glänser i solen :). Utifrån kunskaper om hur katter beter sig och hur de formar sina personligheter och hur de reagerar och agerar kan en räkna ut lite om Ove. Han har sannolikt haft en människa. Katters sociala personlighet formas under deras första halvår. Katter som umgås med männsikor under sitt första halvår kan bli väldigt sociala och pratsamma. Ove är en vähäldigt social och pratsam typ. Han börjar prata innan han kommer in, liksom ropar "hallå, jag är hemma" - sen fortsätter han ropa tills någon svarar honom. Han hälsar på den eller de som är hemma genom att komma fram och buffa (om jag eller P) eller vänta på en klapp (om någon annan - Ove hälsar på alla....). Han pratar också en stund efter att han kommit hem, eller efter att jag eller P kommit hem. Katter jamar eller pratar inte med varandra (förutom när de slåss och sriker om revir) - de gör bara det med människor. Det är inget innehåll i snacket, det är mer ett sätt att upprätta kontakt, katter ser att männsikor låter till varandra och uppfattar det på något vis som kommunikation. Men å andra sidan, jag vet inte om det är helt sant. Att katter inte har ett innehåll i kommunikationen, det kan låta som sjuhlvetes kritik ibland...När vi är hemma följe han efter och lägger sig där vi är, det räcker att resa sig från soffan för att gå ut i köket och hämta ett glas vatten så följer han med, ofta lägger han sig på ens fötter när en är i köket - han hoppar aldrig upp på bänken - om en inte uppmanar honom att göra det. Om jag sitter ute och Peter Inne, lägger han sig mitt emellan. Katten är ett socialt fenomen.... alltså Ove har haft en männsika någon gång.

        Ove är också väldigt rädd för hastiga rörelser och höga ljud, alltså väldigt rädd. När P ropar för att ManU har gjort mål, börjar katten springa i  i luften mellan soffan och golvet för att komma undan (han har vant sig lite nu efter VM), hastiga rörelser kan få honom att springa ut ur rummet, i början kunde jag inte sparka till hans leksaker när han lekte, då drog han. Vi anar att han blivit slagen och sparkad. Han är dock helt orädd för dammsugaren... den ska jagas och dödas. Ove är en jägare, vad det verkar som är han en ganska skicklig sådan.... dels fångar han flugor i fönstren, därav har vi inga lampor eller växter där längre.... och flugfångeri är väl helt okej... varannan dag flyttar jag dock runt soffan för att tömma ut smådjur. Döda möss och fåglar luktar pyton ganska snabbt...Katter bidrar till sin familj och visar sin välvilja genom att ta hem sina byten... hans syfte är alltså inte att äta upp dem utan att skänka dem till oss. Han är givmild. Under soffan får små snäbbmöss plats, men Ove kan inte komma in - därför är det där de hamnar. Fyra näbbmöss har jag släppt ut levande de senaste veckorna, en kom promenerande mellan mina fötter när jag satt och åt frukost - tur att en inte freakar för smådjur - jag fångar dem snabbt som Ove. Ibland sker jakt på gräshoppor och dylikt i mitt sovrum om natten... jag vet ju att han fixar skivan och låter honom numer hållas, det tar längre tid om jag lägger mig i jakten.

      Ove äter inte ur folks händer eller stjäl mat. Andra katter vi haft har kommit ilande så snart kylskåpet öppnas. Ove skulle aldrig ta något från bordet eller köksbänken, han äter bara på sin matplats. Han äter inte ost eller skinka eller korv eller leverpastej som andra katter verkar älska. Han gillar räkor. Han gillar kräftor. Riktiga kräftor. Burfångade KRAV-märkta såklart. En gång åt han 10, sen åt han inte kräftor på en vecka. Om katten får Vrångöröra (som räksallad men med räkor, kräftor och rom) äter han bara gojset runt omkring. Rödbetssallad är också favorit och tomatsåsen runt makrill i tomatsås... makrillen lämnas. Kattfan vet också exakt var hans mat befinner sig och jobbar på att öppna lådan.

"trendande bloggtaggar: outfit, sommar, 2018, festfin"... hehe... 43 år gammal och helt övertygad om att jag aldrig blev inne... jag blev fyrkantig och gillar samma. punkt.

Lyssnade på någon dox. inatt, det är fullmåne och jag ligger halvvaken och låter tankarna fladdra, lyssnar på olika doxar. Den här handlar om digitaliseringen av det sociala. Det är intressant när en får det i siffror och börjar fundera över hur kommunikation är det rhizom som binder oss samman och får oss att fungera tillsammans - eller inte. Före 50-talet fanns inte så mycket digitaliserad eller streamad underhållning - radio förvisso - men den hade inte någon framträdande plats i gemene mans liv. Efter det att tvn gjorde sitt intåg förändrades vardagen. Tvn förändrade vanor och inredning och sociala mönster på ett vis som få innovationer gjort förut (hjulet ja...hjulet var en höjdare på sin tid). Tvn blev mångas medelpunkt och vardagen kom i mångt och mycket att fokuseras kring den, runt det där dansprogrammet med Bosse Larsson eller Godmorgon Sverige och Hylands hörna... har ju själv cirkulerat kring tvn om lördagmornarna för att få min veckodos av tecknat alltså Hacke Hackspett. Tvn kan väl också anses haft en form av social funktion i att den blev en samlingsplats och något att samtala kring. Nu har vi varsin tv (inte vi, vi delar ännu - en, alltså P kan kolla på tv på iPad...;)   så att vi kan välja vad var och en vill se. Enligt doxens uträkningar spenderar vi mer tid framför tvn i vårt liv än vad vi gör på våra arbetsplatser. Tro fan att reklamtid är dyrt. så en av de sociala funktionerna är borta.

 

Socialisering och sociabilitet och förmågan att samarbeta och kommunicera är avgörande för överlevnad. Dessutom visar det sig att sociala aspekter och relationer till andra människor är en livsviktig faktor för välmående. Vi blir olyckliga utan andra människor i våra liv. Sociala kompetenser spelar också roll för vår förmåga att samarbeta och nå gemensamma mål. Studier på grupper och arbetsplatser visar att samarbetet och de sociala relationerna är det som har störst betydelse för om gruppen lyckas med sina gemensamma mål och blir framgångsrika. Sociala relationer spelar alltså en jävligt stor roll för vår överlevnad och för vårt välmående. I grupper där sociala relatiner inte fungerar, eller där kommuikationen inte är utvecklad mår deltagarna dåligt, kommunikationen blir skev och gruppen misslyckas... Det är inga nyheter förstås, ganska lätt att räkna ut - there's never been an I in team som de säger. MEN socialisring sker när en socialiserar. Först tillsammans med sina föräldrar, sin familj och sina närmaste, sedan med kompisarna i sandlådan och i skolan, sedan med andra relevanta andra. Socialt umgänge är inget direkt medfött - det lärs och tränas och slipas. en del gillar det, andra gillar det inte, men det är nödvändigt att förhålla sig till vissa regler och kompromisser - ja interaktionsordningar som jag och Erving G kallar det.

 

Nu har vi mobiltelefoner och sociala medier. Jag är helt för sociala medier. Jag har studerat det på akademisk basis och menar att det är en social arena som står bredvid livet offline, att den digitala arkitekturen påkallar andra sociala aspekter och kompetenser och att det på så vis inte är fördummande eller fel och farligt. Vi kan således inte betrakta sociala medier på samma vis som socialt liv. Kapitalformerna ser helt annorlunda ut och det får snarast ses som en evolution  i det sociala livet. Därför blir det också problematiskt när det digitaliserade sociala spelar ut det sociala offline. Jag har alltid min telefon med mig, jag har bank, kartor, månadskort, adresser, radio, sociala medier och musik och använder den mycket. Jag har dock blivit uppmärksam på att inte använda den istället för att tala med någon. Självklart ska en använda mobilen om en behöver ha koll på något, eller ska googla fram något en diskuterar gemensamt, eller måste kolla upp ungarna etc. men När jag sitter och talar med låt säga en kollega, vill jag ju tala med den, inte sitta och titta på när den kollar i sin telefon... kollega var ett dumt exempel, jag arbetar med kloka individer som inser detta. Allt som ofast händer det i alla fall. De en sällskapar med sitter och tittar i sin mobil och jag sitter och väntar, eller tittar på när en tittar i sin mobil. eller att ett sällskap sitter tillsammans men fullt fokuserade på det som händer i sina mobiler, på en annan plats. Jag har varit på resa med en person som ägnar hela middagar åt att studera det som händer på annan plats i andra sammanhang än att umgås med mig. Känslan är att det som sker i mobilen är mer intressant och viktigt. De verkliga männsikorna är det inte. Klart att detta i förlängningen inverkar på männsikors sociala förmågor, alltså de sociala förmågorna offline. Och som konstaterat är dessa förmågor avgörande för välmående och framgång.

 

Känner mig konstig och lite värdelös när jag itne skriver eller läser hela tiden... alltså jobbar. försöker de-toxa och bara läsa skönlitteratur, har fått slut på böcker. ska kika lite på en artikel jag skriver sen... tar ett återfall helt enkelt.

 

Har inte lyssnat på så många sommarpratare heller, lite de-tox på det mesta  - ljud också - lyssnar nästan inte på musik, gör ju det 24/7 annars. I alla fall så lyssnade jag på Katarina Wennstam, för att jag uppskattar hennes retorik, kunskaper och tycker mycket om hennes böcker. HOn talade om något jag var inne på för flera år sedan - skillnaden mellan rädsla och fara och vad som händer när vi inte gör skillnaden. Analysen har hjälpt mig mycket - jag har bland annat skakat av mig min förlamande rädsla för ormar. Analysen hänger på att förstå vad faran är och vad rädslan är. Faran är det som verkligen är hotfullt, det som kan skada på riktigt. Om du trillar ner i en grop med riktigt förbannade kobror- då är det fara... om du springer förbi en snok på slingan och skriker som om du ramlar ner i en grop med kobror..ja då är det rädsla. Poängen är att rädsla är fantasier och theories of mind som främst fokuserar på vad som potentiellt skulle kunna hända men som ofta inte gör det. Rädsla är alltså fantasier som fungerar som ett skydd för att vi inte sak utsätta oss för fara. men de är fantasier - och en del av oss har lite väl livliga fantasier och föreställningsförmågor.  För att ta tag i irrationell rädsla bör en fundera över vad det är som gör en rädd. I mitt fall med ormarna var det rätt svårt...jag fattar ju att ormarna varken kommer att äta upp mej, jaga mej eller ens försöka bita mig. jag var rädd för att de skulle skrämma mig... och det gjorde de ju asbra... men att bli skrämd är inte farligt - det finns ingen fara. Jag är rätt bra på mentalisering och bestämde mig för att börja titta efter ormarna och stanna och titta på dem istället för att skrika och springa fort därifrån. Först på behörigt avstånd förstås... vill ju inte att de skall släpa hem mig till sin grop med kobror. Det är inte helt behagligt,men jag är inte längre rädd för dem och blev till och med förbannad när en granne slog ihjäl en orm med en spade ett Vrångöianskt häromdan. Det jag vill säga är att rädsla behöver granskas - den är allt för ofta irrationell och styr våra ageranden mer än den behöver.

 

Vi lever i en samtid som på olika sätt präglas av rädsla för terrorism. Jag skriver präglas, för det finns element i vardagen som inverkas av rädslan för terror utan att vi ens tänker på det. Det är ett bra exempel på hur det kan vara rimligt att analysera rädsla eller fara för den enskilde. Under min uppväxt var det kalla kriget och rädslan för kärnvapenkrig som påverkade vardagen, terrorismen har tagit över den positionen. En sådan sak är hur sekuritäriseringen har ökat, fler kameror, fler skalskydd i byggnader och inte minst säkerhetskontrollerna på flygplatser som knappast fanns alls innan 2001. Det är en synlig förändring, sådana kan få oss att uppleva trygghet, men samtidigt håller det osäkerheten och rädslan levande. "Utan dessa kontroller skulle det kunna vara fara". Förändringen och kontrollen är också konkret och påtaglig.

 

Det som i högra grad inverkar är den allmänna diskursen om terrorism och hur den lyckas spela på element av rädsla och spä på det som är terrorismens syfte -att injaga allvarlig fruktan i befolkning på ett sådant vis att det påverkar deras sätt att leva och framtvingar förändring- Det finns idag iofs ingen generell och gångbar definition av terrorism, eftersom terrorismen är relativ. Att WTC i New York attackeras av en organisation som använder islamistisk flagg anses i väst vara terrorism, men de efterföljande bombningarna av Irak och Afghanistan som dödade tiotusentals männsikor anses inte vara det. Nelson Mandela ansågs av ANC vara terrorist, det beror helt enkelt på vem som gör definitionen och ur vilken position den görs och vilken ställning olika organisationer har historiskt och politiskt. Därför ärdet sällan som ANders Bering Breivik definieras som terrorist (eftersom han är vit, antiislamist och bygger sina teser på korsriddar logik), inte heller definierasbombdåden i Göteborg som terrorism, trots att de riktade sig mot mot politiska och etniska mål- om jag minns rätt dömdes högerextremisterna i detta fall till någon grad av allvarlig förstörelse. Det finns dock definitioner för terroristbrott- även om dessa definitioner kan skilja sig åt mellan kontinenter - så fokuserar definitionen få själva handlingen som kan skada en stat eller mellanstatlig organisation och som syftr till att injaga allvarlig fruktan, tvinga offentliga organ att vidta åtgärder eller som destabiliserar eller föststör grundläggande strukturer (politiska, sociala , konstitutionella, ekonomiska). I Sverige är det därtill brottsligt att planera eller resa för att understödja terrororganisationer, vilket torde innebära bevisbörda för intention.. men det är en annan femma.

 

i alla fall. Sverige har varit drabbat av terrorism. Och det slås upp något alldeles fenomenalt i media och inverkar på diskusionerna lång tid därefter - det är klart - det är något av ett nationellt trauma. En av de knivig bitarna när ett terrordåd sker är att låta mediala diskurser avgöra motiv och ansvar och förstås definition. Både Abdulwahab och Akilov definieras som islamister, al-qaida respektive IS pekas ut, eller tar på sig som ansvariga. Generellt är det ju så med dessa ensamvargar att de utför dådet i en organisations namn, de är inspirerade av organisationen och kan utföra dåd för att stärka eller uppmärksamma. Det gör organisaitionen farlig och bygger ett skrämselkapital och gör hela hotbilden svårare att överblicka. Det är den främsta anledingen till att organisationerna tar på sig ett dåd. skrämselkapital. IS som exempel har ingen intention att införliva Sverige i sitt kalifat. De kämpar för fulla muggar med att ens lyckas behålla nåt litet emirat.  I slutet av 2016 och tidigt 2017 utför tre personer med anknytning till  Nordiska motståndsrörelsen  bombattentat i Göteborg. En bomb på Syndikalisternas bokcafé, en annan på ett flyktingboende, en tredje placeras (men utlöser aldrig) på ett mellanboende på en camping för flyktingar. Som tidigare nämnts defineras dessa aldrig som terrordåd, trot att måltavlorna är tydliga i relation till gärningsmännen - men intentionen går inte att avgöra...det vore rättsosäkert att döma ändå. Seriemördaren Peter Mangs som med rasistiska motiv under några år sprider skräck och mördar eller försöker  mörda personer med utomeuropeiskt utseende i Malmö och benämner det  självför ett ”lågintensivt terrorkrig mot mångkulturen" - intentionen är ganska så tydligt uttryckt. Två av dessa är definierade som terrorister, fyra av dem är det inte.

skriver allt för sällan, i alla fall blogg. årets "jag gillar inte semester" - nä...försöker övertala mig själv om att jag behöver semester och att det går att göra ingenting (det gör det inte). Bestämde mig för ett par veckor sedan att läsa så många jag kan av Margaret Attwoods böcker under semetstern, har läst fem hitills (ALias Grace + tv-serien finns på Netflix; Den blinde mördaren; Oryx och Crake; Kattöga; Rövarbruden) , tre  till ligger på posten...

 

Funderar mycket när jag läser Margaret Atwood. Hon har varit min absoluta favoritförfattare sedan tidigar 20-årsåldern (mina 20-år, inte Margaret). Hon är den typ av författare som gör att en måste stanna upp och fundera, samtidigt som en vill läsa vidare, men inte vill att boken någonsin ska ta slut. Jag tillhör alltså dem som läste "tjänarinnans berättelse" innan den blev film (90-talet) och tv-serie (nu) och ser (liksom Atwood själv) parallellerna i dagens USA med det ATwood förutspår som en dystopi när boken skrevs på mitten av 80-talet. Tycker dock att tv-serien gör boken rättvisa och gillar säsong två som ju inte finns i bokversion, men som Atwood övervakat manusproduktionen av - därför köper jag det. Elisabeth Moss gör också Offred riktigt jävla bra. Om en inte orkar läsa en av de allra bästa böcker som skrivits, kan en ju liksom kolla på tv-serien för att fundera över sannolikheter och paralleller.

 

I alla fall, jag funderar mycket över teman och historier som Atwood förmedlar. jo, historia och berättelse är två helt olika aker - vem som helst kan berätta en historia, men själva berättandet gör att historian blir olika till sin karaktär - alltså är berättandet en egen form som är skild från historian. Om du eller jag skulle berätta historian om Oryx och Crake skulle den förmodligen inte ha samma karaktär - och i mitt fall skulle den ha ett annat namn. Men historian är själva plotten, eller temat för berättelsen, litteraturens skelett eller synopsis liksom. Jag funderar över vilka "stora historier" det är som Atwood arbetar med. I min analys är det på övergripande nivå dystopier och utvecklingsromaner och i ett par fall kan dessa kombineras. Dystopierna är alltid en form av samhällskritik, jag gilalr såna - Oryx och Crake är  t.ex. kritik mot oförsiktig medicinsk biologi, genmanipulation och miljöförstöring och samtidigt en reflektion över perfektionism och hur männsikans onda och goda sidor är dynamiska i ett större perspektiv. Tjänarinnans berättelse en samhällskritik som angriper könsmaktsordningen men också sekterism och fundamentalistisk religion. Samtidsromanerna Kattöga och Rövarbruden har också utvecklingsromanens form och behandlar likso hela  liv. Kattöga skulle jag förmoda har självbiografiska drag .Det finns gemensamma uppbygganden  i prolepser (litteraturvetarnas tillbakablickar), historien berättas nästan i alla fall lite baklänges. Förutom i Oryx och Crake är huvudkaraktären alltid en kvinna, eller som i Rövarbruden tre kvinnor. Det är förstås en bärande tanke att skriva om det som en känner till. Handlingen utespelar sig alltid i Kanada och det är ett historiskt och framtida Kanada som alltid reflekterar USA. Det vill säga, kritiken riktas mot USA, kapitalism och storebrormentalitet speglat genom ett mer socialliberalt Kanadensiskt raster. USA blir så att säga jämförelsereliefen som historian kan gränsa mot - karaktärer rymmer från USA till Kanada, de gömmer sig från amerikanska myndigheter eller påverkas av det som sker ekonomiskt eller militärt. Kanada blir ofta det räddande landet. Det är intressant, Kanadas sociala system påminner en hel del om det svenska och kanadensisk mentalitet ligger inte långt ifrån ett mer lågmält nordiskt dito.

 

det åt sidan. det som intresserar mig mycket i Atwoods berättande är hur hon problematiserar människors status och position i olika tidsskeden i relation till skeenden och tekniska landvinningar i omvärlden. Som läsare kan en förundras över att karaktärernas motstånd uteblir eller omöjliggörs, men vad fasen gör vi själva? Vad ser och förstår vi av det som pågår runt omkring oss och vilka möjligheter har vi att förutse vad det kommer att sluta i? Det är så mycket vi faktiskt med säkerhet vet, som vi inte bemäktigar göra något åt, eftersom vi inte själva bär ansvaret. Det finns t.ex tydliga och sakliga siffror och fakta, inte enbart anekdotiska bevis på att segregation och undanhållande av likvärdighet och jämställande är förhindrande faktorer för att männsikor skall leva ett gott liv, för att de skall undvika kriminalitet och för att de skall kunna uppfylla sina livsmål, skaffa sysselsättning och bidra till samhällsutveckling. Ändå görs väldigt lite för att se till att segregation uppluckras, för att likvärdighet skall gynnas och för att jämställdhet skall bli ett faktum. Vi vet det, men gör inget åt det.

 

Vi vet att samhället inte alls är jämställt, vågen väger alltid åt ett bestämt håll. Polismyndigheten har som mål att 40% av de anställda skall vara kvinnor, Göteborgs Universitet har ett jämställdhetsmål som säger att 40% av alla proffessorer ska vara kvinnor. 40%... tillräcklig jämlikhet. jag är inte världsabäst på matte men  40/60 är inte hälften hälften... Vi vet att mannen är normen - fotbolls vm för män är normen, fotbolls vm för tjejer är dam-vm - det måste specificeras eftersom det inte är normen. Visst jag tittar alldeles jättegärna på fotbolls vm för män, samtidigt som jag inomboords blir alldeles sårig när jag tänker på vad det kostar och vilka motsvarande arrangemang för kvinnor som upptar lika mycket tid, engagemang och ekonomi. Vi vet det. vi accepterar att män och mäns intressen får kosta mer och kräva mer resurser än kvinnors. Liksom karaktärerna i Atwoods romaner är vi tysta sympatisörer. tysta sympatisörer som ibland gör motstånd.

 

 

 

Det är kvällning 20 mars 2018 och närmare tio grader kallt. Människor rör sig i små grupper, lågmält mumlande, många går med huvudet sänkt, som skydd mot den bitande kylan, eller i eftertanke. En del av de unga bär den israeliska flaggan so en mantel över ryggen. Vit botten med en blå Davidsstjärna. Vi vandrar längst med en kullsrestenslagd väg, stenarna ligger glest och fötterna vill inte riktigt finna fäste någonstans. Till vänster om oss löper ett vitt band i tyg genom skogen, mellan träden. Jag läser namn. Esther. Jakob. Levi. Shlomo. Vladja. Marek. Rita. Roman. Zawel. Szmul. Mojzes. Wigdor. Benjamin. Rozalia. Freeda. Pinia. Sara. Uri… Till höger om oss cementsyllar. Som ett tågspår. Det var en gång ett tågspår. Vi når fram till en öppen plats, stenar utplacerade i formationer. Tusentals stenar i olika storlekar och former – en del har namn på, där ligger mindre stenar på dem och runt dem. Det ligger rosa tulpaner på dem. Det står små ljus placerade vid deras bas. I mitten av fältet står en uppmurad pelare, på himlen bakom den lyser månskäran upp en klar himmel. Mörkret faller snabbt. En sång stiger från en grupp människor som står samlade runt pelaren. De lägger sina händer mot stenen, lutar sig mot den, kysser dess kalla hårda yta. Och de sjunger. Jag hör att de sjunger, jag vet inte vad de sjunger, men jag förstår och jag känner vad de sjunger. Med hela min själ känner jag vad de sjunger. Det är smärta. Det är bön. Det är önskan om att förstå, förlåta och finna tröst. Vi som inte är dem. Vi som tillhör samma kategori som de förövare som orsakat dem smärtan, backar bort. Vi lämnar utrymmet åt dem. Vi sänker våra huvuden för att försöka vida den respekt våra föregångare inte gjorde. För att be dem förlåta oss. Kanske skäms vi också lite. Jag vet att jag gör det. Skammen är inte min, liksom smärtan inte är deras. Egentligen. Ändå är det precis så vi känner.

 

När de vandrar bort från platsen är vi kvar. En skara kulturellt kristna européer och för all del en bosnisk muslim.  Vi samlas vid en särskild minnessten, den som vill påminna oss om pedagogen Janusz Korczak och om de barn som fanns på hans barnhem i Warszawa. Tidigare under dagen har vi fått vara på barnhemmet och genom Christers varsamma berättelser lärt känna dr. Korczaks karaktär. Hur man älskar ett barn. Vi vet det och Janusz Korczak visste det så mycket att han skrev en bok med titeln. Tusentals barn. Förutom barnhemsbarnen. Ja hundratusentals barn avslutade sina liv på eller alldeles, alldeles intill just exakt den plats vi just nu står. Vi tänder ljuslyktor och placerar dem vid stenen. Vi tänder facklor och står där var och en i sina egna tankar och känslor. Mörkret är nu totalt. Inga artificiella ljus lyser upp platsen. Krematoriets torn avtecknar sig svagt i ljuset av den liggande månskäran. Det finns ingenting vi kan säga. Att hålla tillbaka tårarna finner ingen någon anledning att göra. Min vän Christer läser kaddish för förintelsens offer och säger att vi får stanna och lyssna på musiken om vi vill. Jag tänker på barnen och hela jag är uppfylld av sorg och förtvivlan. Jag är också uppfylld av värmen som känns när flera människor känner samma sak. Toner strömmar fram, och det är inte alls den sortens toner jag förstår att jag förväntar mig i sammanhanget. Det är snabba stråkar och en luftig ung kvinnoröst. Laleh sjunger ”En stund på jorden”. Och texten får med ens en helt ny innebörd. Jag tänker på barnen. Barnen som svikits förnedrats och mördats innan de ens fick börja sina rättmätigt givan liv som de hade rätt till precis som alla andra. De fick bara en stund på jorden och -ja-de var här. Just i den stunden bestämde jag mig för att jag kan göra skillnad och jag ska. Och jag ska säga att de var där. I Treblinka.

 

Jag såg hur vi var stjärnor-Som landat i havet
När vi tog första stegen-Ifrån oceanen
Det slog mig den gången-När vi vadade fram genom vattnet
Jag la mig på marken-Och tackade himlen
Att vi fick stiga på land-Att vi fick känna på sanden
Nu kan vi säga-Att vi har varit på jorden

Ja, jag var där
Hur underbart var det
Hur underbart var inte det
Jag var nära, jag var nära
Jag var nära, jag var där
En stund på jorden
En stund på jorden
Jag var nära, jag var nära
Jag var nära, jag var där
En stund på jorden, en stund på jorden

Jag vann över bergen-Jag delade på havet
Jag var den starkaste av oss-Men den svagaste ändå
Jag fick hålla dig i handen-När du fick lämna dina drömmar
Och försonas sen med tiden-Jag fick se dig tacka livet

Trots allt

Nu kan vi säga
Att vi har varit på jorden

Säga, jag var där...

 

"People know whar they do

Frequently they know why thay do what they do

But what they don't know is what what they do does".

(Michel Foucault, 1978)

 

Ofta, ofta återkommer jag till det citatet. På senare tid förstår jag allt tydligare varför - det är däri l min nyfikenhet  ligger och min vilja att veta mer. Jag är helt enkelt mest av allt intresserad av vad det vi gör gör med andra.

 För mig går Foucalts citat ganska enkelt att applicera på de flesta sammanhang och situationer. Vi vet inte vad det vi gör gör med andra, eftersom vi aldrig helt kan gå i andras skor. Vi kan bara föreställa oss. Jag tror också att vi blir bättre på att möta andra om vi försöker föreställa oss hur det är att vara den vi möter.

Ibland när jag råkar kolla på nån fars eller liknande på tv, slås jag av att alla missförstånd och trassel skulle kunna ha undvikts om människorna i dramat hade pratat med varandra. Ofta handlar det inte om raketforskning… ett enkelt ”ja men jag tänkte…” hade liksom räckt. Det hade förstås inte blivit någon spring i dörrar fars om de gjort det…

Ganska ofta är det så i livet utanför teatern också. Det tröttar mig ibland… Någon kommer och berättar att hen är trött på att någon alltid…ja…typ ”lämnar dörren öppen, säger taskiga saker, aldrig tömmer diskmaskinen, inte tar hänsyn etc etc”… på frågan om ”Har du pratat med den där personen om det?” Blir svaret allt som oftast Nej…  vi förväntar oss liksom att folka ska läsa våra tankar och förstå våra behov av ordning, rättvisa, hyfs och så vidare. Men folk gör inte det. För people don't know what they do does... Folk har tillräckligt med att fundera över varför andra inte uppfyller deras behov av ordning, rättvisa och hyfs.

Implicita vinkar, blinkar och passivt aggressiva uttalanden och gester blir istället sådant vi använder för att få folk att fatta vad det är vi vill ha av dem. Kanske handlar det om att jag själv tycker att det är knivigt att tolka andras otydliga kommunikation…det är möjligt att den är glasklar och öppen för andra…  Jag har inget emot ironisk humor, (ironi kräver dock relation) men sarkasm eller kommentarer som är till för att implicit antyda att kanske gör jag fel eller är för mycket eller vad det nu kan vara blir dubbelt disciplinerande… Alltså först och främst ger de mig känslan av att jag gör något som inte ”gillas”; vederbörande kan inte unna mig att uttala det rakt ut, istället ska jag lämnas undrande om att kanske gör jag det eller det fel” samtidigt som jag hamnar i ett underläge av att vara den som felar utan att fatta varför – det är en härskarteknik som jag inte alls uppskattar. Inte mot mig och inte mot andra. Because people don't know what they do does.

Vad jag vill säga egentligen är att kommunikation ofta görs onödigt svår. Genom underliggande meningar och implicita budskap och rädsla för rakhet riskerar den att skapa oönskade maktrelationer och feltolkningar. Det vore ganska enkelt att vara mer rak. ”När du säger så där tänker jag att…” eller säg när någon gör dig glad. Säg när du inte förstår, säg när du inte håller med… communication not a dirty word. För om du inte vet vad det du gör gör, så gör något shysst i alla fall så är chansen rätt god att det blir rätt bra.

Häng med nu... Ett as-najs recept med lite sommartouch...vad kan detta månne vara? 

 

Blandning av:

 

+ Skummjölk

+ vetemjöl

+ socker

+ raffinerad olja (från kokos och oljepalmen - ersätter grädde)

+ koncentrat av skummjölkpulver (mjölk där vatten och fett avlägsnats)

+ glukos-fruktossirap (stärkelse som omvandlats till sockersirap med hjälp av enzymer och syror för att förhindra   att sockret kristalliseras)

+ fettrudecerat kakaopulver

+ salt

+ vasslepulver

+ stabiliseringsmedel i detta fall Guarkärnmjöl E412 samt fruktkärnmjöl E410 (frövitan från baljväxter skalas med hjälp av syra, och mals ned).

+ stabiliseringsmedlet Karragenan E407 (utvinns ur odlade rödalger som behandlats med kaliumhydroxid för att avlägnsa cellulosan, resterna torkas och mals till pulver)

+ emulgeringsmedel mono- och diglycerider av vegetabiliska fettsyror, a.k.a. E471 (Från en kemisk reaktion som uppstår i mötet mellan glycerol och vegetabiliska fettsyror, ersätter äggula och förhindrar att det "skär sig")

+ aromämnen (behöver inte enligt EU-regler definieras närmare - tror dock detta är vanillin som utvinns av processad ruttnande granved)

+ bakpulver elle ammoniumvätekarbonat E503 samt natriumvätekarbonat E500. (syntetiskt hjorthornsalt samt naturligt mineral av natriumkarbonat upplöst i vatten och behandlat med koldioxid)

 

Svårare än så är det inte. Och jag har själv ätit minst tio av dem i sommar. Av födsel och ohejdad vana för att jag tycker att de är så smarriga... kommer inte att äta en enda till... Kom igen - gisa vad det är för recept? ...vad kan innehålla raffinerad olja, enzymer, syror, karragenan, ammoniumväte och andra mumsiga komponenter?

 

Yes.

It's a GB Sandwich.

 

Detta ensidigt emotionellt riktade kärleksförhållande är nu över.

 

Jag gjorde det igen... i min semestiga läshysteri har jag igen läst Mats-Eric Nilssons böcker. Det är både bra och dåligt när det händer. Bra för att jag får tänka till och fundera över mina principer ;) och omvärdera igen. Dåligt för att det blir lite mer ansträngande i vardagen. Jajamän... jag har ju för lite att göra i vanliga fall... så att...det är baksidan då. Jag har läst deet här förut, och ME Nilsson är en av anledningarna till att jag på olika vis är lite eftertänksam med vad jag äter. Inte av formskäl - utan av hälsoskäl. Jag är av den tron att kroppen påverkas av det vi matar den med. Särskilt viktigt för mig som inte alltid funkar som jag ska. Matar jag min kropp med skit så mår jag skit - inget särskilt konstigt. Men jag är också lite störd av att indsutrin försöker lura mig på grundval av profit - och att den gör det med min hälsa som insats. 

      Jag tycker att det ÄR märkligt med hur forskning på tillsatser i vår mat i regler görs på djur. Det finns t.ex. fler  än 300 godkända vardagliga komponenter som tillsätts för att ändra form, smak, färg och hållbarhet bl.a. på vår mat - de som kallas för E- ämnen. Alla dessa ämnen fyller förstås någon funktion, alla är inte onödiga. KRAV har godkänt 46 E-ämnen. Av olika naledningar har fler än 250 inte godkänts av KRAV...

      Vart och ett av dessa ämnen testas på djur, förutom att jag har etiska synpunkter på djurförsök, är de inte tillförlitliga i relation till männsikokroppar och går inte att göras på longitufdienell basis, då t.ex råttor inte lever mer än två år och generellt har en redan på förhand genetisk benägenhet att utveckla cancer. Redan där finns det problem med reliabilitet. Sedan testas sällan kombinaitioner av tillsatser och hur de regarer tillsammans... coctaileffekter alltså. T.ex är det rätt så väldokumenterat att askorbinsyra (som är surhetsreglerande och antioxiderande) tillsammans med natriumbensoat(som motverkar utevckling av mögel och jästsvampar)  (båda återfinns t.ex. i vissa apelsinläskedrycker) reagerar och blir till bensen. Bensen brukar en rekommendera att undvika då det är ett cancerogent ämne... Vissa individer kan dessutom reagera allergist mot natriumbenosat (E211) - särskilt de som är allergiska mot acetylsalicylsyra... japp. Men vi känner oss skyddade av livsmedelsverket och av de lagar som reglerar våra industrier...

     Ett annat sätt som vi luras på ekonomiska grundvalar är genom falska löften om hälsosamma alternativ. Light-produkter t.ex. Till att börja med kan jag nämna  undersökningen från Karolinska institutet (2007) som jämförde 19.000 kvinnor som åt lightprodukter med kvinnor som åt "normala" produkter... där kvinnorna som åt light produkter både vägde mer och hade en sämre generell hälsa - något som forskarna inte kunde ge någon valid förklaring till. Kanske var det så att kvinnor som väger mer väljer lightprodukter i tron att de är nyttigare... well... jag säger också att det finns en ekonomisk rationalitet bakom hur vi blir lurade att tro att ett light alternativ är bättre - ett exempel för att förklara vad jag stöttar resonemanget på: naturell youghurt t.ex jag brukar välja den KRAV-märkta som har en angedd fettprocent på 4-6%. Den är inte exakt angiven på förpackningen då den inte är behandlad går den inte att reglera. Youghurten innehåller två ingredienser mjölk och youghurtkultur - den kostar 18 spänn (lite extra för att den innehållet ekologisk mjölk. Den vanliga icke ekologiska kostar 15 spänn. Vaniljyoughurten ligger på 2% i fetthalt, vilket då kan anses vara ett magrare alternativ. den innehåller; mjölk  , socker 5 %, pjölkprotein, naturlig arom, vaniljextrakt och mild yoghurtkultur. Alltså är den inte i socker räknat ett sundare alternativ, dessutom innehåller den mindre mjölk, som ersätts av ett billigare mjöölkprotein - vilket lltså gör att vaniljyoughurten är billigare att tillverka - men kostar tre kronor mer per liter än den naturella Icke ekologiska varianten... tja. Nu saluförs kanske inte vaniljyoughurten som ett lättare alternativ - så let's kolla på en lightprodukt då. Lättyoggi jordgubb - med en fetthalt på 0,5%. Den innehåller: mjölk, jordgubbar 5 %, socker 4 %, mjölkprotein, modifierad potatisstärkelse, förtjockningsmedel (citruspektin), citronjuice, arom och yoghurtkultur. modifierad potatisstärkelse, pektin och protein används för att fylla ut, skapa känsla av youghurt, vilket annars är svårt i det här fallet då mjölken är högpastöriserad och youghurtkulturen ligger på sista plats - vilket betyder att det är den minsta beståndsdelen... en billigare produkt, som är mer konstgjord och kostar 3 kronor mer och innehåller mer socker 4% är ändå fyra procent och fett är inte mer hälsovådligt än socker är jag rädd... Tillsatser som är modifierade är förstås manipulerade... aromämnen behöver inte ha med ursprungssmaken att göra... ja jag gillar fasen inte att bli lurad..

     Lite småhungrig gick jag och letade efter nåt gott att äta i skafferiet. Ju färre ingredienser som anges på förpackningen desto bättre! Hittade riskakor. that's it.

    

 

 

 

Hörde något. Förstås av en sommarpratare - av kompositören Mikael Karlsson (för övrigt på årets topp tre hitills). Han berättade om en föreläsning om etik i juridiken (nä han är inte jurist) där föreläsaren frågar om det är viktigt med principer.

 

Det är en asbra fråga.

En sådan en kan fundera på i många dagar.

 

Studenterna i Karlsson berättelse menar unisont att: Ja - det är bra med principer. Det kan ju tyckas som en självklarhet inom juridiken. Att det finns principer.

      -P säger alltid att jag är principfast - att det liksom skulle vara mitt mest grundläggande drag. Att en liksom kan googla på principfast och få upp en bild av mig på de tio första träffarna. (Det är annars Ps vanligaste sätt att uttrycka att han är säker på något... en kan t.ex enligt utsago googla på viktiga saker som: kaktusvetare, smidig, vegetrarian etc och få upp en bild av honom). Kruxet är att efter att jag har funderat på det där med principfasthet så tänker jag att P har lite fel. Principer är kanske mindre viktiga än etiska ställningstaganden. Principer är av princip grundade och bergfast regelrätta - principer är likt rättesnören som inte behöver förhandlas, har vi en princip, är  handingsalternativet klart - låt oss säga att principen är att varje människa har den positiva friheten att göra som den vill, så har principen konsekvenser, eftersom den är fast så finns inga gråzoner... det innebär att som princip - godkänner den att människan har rätt att inkräkta på andras friheter. Det är kanske en hårdragning, men det är så en princip fungerar. Låt oss istället ta ett verkligt exempel. Yttrandefriheten som ären av våra friaste friheter. Som svensk har vi rätt att yttra oss - det är en demokratisk rättighet. Men då denna princip är så grundmurad att den är lag, kräver den att regleras av andra lagar. Lagar är hierarkiska, yttrandefriheten innebär således inte att det är lagligt att kränka någon. Principen om yttrandefrihet och rätt till uttryck har konsekvenser. 

 

så

      Mikael karlsson fortsätter sin berättelse med att beskriva hur föreläsaren menar att det inte är rimligt med principer, saker och ting är sällan svart-vita och skrivna i sten. I stället menar hen att en bör kunna om och om igen ifrågasätta sina etiska ställningstaganden och testa dess giltighet.

      Ja - jag är t.ex. av den åsikten att människor bör vara jämlika eller likvärdiga oavsett vem de är. Den åsikten måste jag kunna ompröva - om och om igen. Jag måste kunna våga testa det påståendet på olika vis och vara öppen för att det kan ställas på prov. PÅ så vis kan jag både omkullkasta och stärka mina egna påståenden och ställningstaganden och inte fastna i gamla hårdnackade principer. En barnamördare t.ex. har hen samma värde som det barn som mördats? vad menar jag med värde? vad är en människa värd? vad avgör en människas värde? vad krävs för att värdet skall var jämnt...?  På så vis vågar jag utveckla och förändra mina tankevägar.

 

Det är klokt.