Teologin
Så kom Covid-19 och puttade omkull allting. Slut på Coronatalk.
Det var så länge sedan jag skrev någonting för nöjes skull, men jag tänker hela tiden att jag ska - och har en massa skojiga saker antecknade i min mobil eller på lappar i fickor, sånt som lät som en bra grej vid nåt tillfälle och som det skulle vara bra att tänka mer om. Sen försvinner ju en hel del kontext och antecknngarna blir bara suspekta. Viktiga funderingar som: "vitvaror?" Ghost hunting rad."Wienerwasrsla"och "människor= frågestecken eller utropstecken".
Jag läser teologi på halvfart den här terminen, något som har försatt mig i en ny position i en del sammanhang. Det finns de som verkar tycka att det är helt befängt, att jag ska bli präst och att jag är lurad eller galen. Det finns dem som tittar lite mer milt på mig än de gjort förut, de som verkar uppskatta att jag ska bli frälst. Och så finns det de som verkar tycka att jag är innte och klampar på områden där jag inte är inbjuden och att jag inte har någon tolkningsrätt. Det är väldigt intressant och faktiskt en av anledningarna till att jag valde att börja läsa teologi. Rent etymologiskt är teologi läran om Gud, pragmatiskt är det studiet av övervärldslighet och teologin är inte per se konfessionell. Det kanske kan vara frågan om att vilja förstå hur människor vet och tror, vad det är som ramar in och strukturerar så mycket av människans liv idag oc genom historien. Det är en stark drivkraft, att vilja förstå och vilja lära sig. Hos mig är det en stor del av livet. Tyvärr har mitt närminne fått en rejäl törn de senaste åren av epilepsianfall och medicin, jag har svårt att minnas namn och årtal och sånt men det funkar när jag får ge kropp och kontext till det nya. tänka och skriva, göra länkar och diskutera.
När det gäller teologin finns det mycket att förstå. Jag är uppvuxet i ett ateistiskt hem, jag är döpt av födsel och ohejdad vana- men inte konfirmerad. Min man är arg på religionen och vägrar tro på någon Gud, han kan köpa att Jesus var en historisk person men inte mer än så. Jag har velat diskutera stora frågor och det som står i religiösa texer, men stött på patrull direkt. Jag har ingen rätt att diskutera frågeställningar. Jag har inte tillåtits testa hypoteser om tolkningar och berättelser ur bibeln som allegoriska och översättbara till allmänmänskliga handlingar och moral. När jag försökt (främst inom frikyrkliga sammanhang) har jag fått höra att jag har fel och att det finns en rätt tolkning. Jag har inte riktigt accepterat det, utan istället vänt ryggen till religionen. Jag respekterar att andra tror men kan inte acceptera att jag inte får tro på annat sätt än "det rätta" - för mig är det en form av sekterism och det klingar dåligt med en allt igenom förlåtande, tillåtande och älskande Gud. Att studera teologi ger mig både möjlighet, medel, kunskaper och principer att få lära mig att förstå och vilka tolkningar som faktiskt är möjliga - för YES indeed, det går att tolka på många många sätt - och som i all texttolkning förutsätter det att du har klargjort dina tolkningsprinciper. Jag får också diskutera mina tolkningar och klä dem i både moralisk, politisk, religiös, juridisk och sociologisk kläder. Det ger mig så mycket mer möjlighet och vilja att förstå än när jag möter ett "Stopp, nej, du har fel, jag har rätt, för att jag är troende. Jag tror på det som står skrivet" - det är som att säga att jag tror på utomjordingar, det gör inte du, därför har jag rätt att säga att du har fel och du får inte försöka diskutera det, för du har ingen tolkningsrätt..." Under de senaste åren har jag lärt känna några personer som är aktiva inom svenska kyrkan, tre präster, en församlingsaktiv och två katoliker och mötts av något annat, de har sin starka tro men är villiga att diskutera utan att utgå ifrån att jag har fel. De har hållt fast vid sin tolkning men låtit mig argumentera för min. Och det är väldigt givande.
Så, nu har jag för första gången i mitt liv läst hela bibeln. Jag har förstått en hel del om hur den är uppbyggd och konstruerad och vilken betydelse den får för dåtid och samtid. Och vad den betydr för mig. Jag har också dragit en del slutsatser som med all säkerhet kommer att glida åt ett annat håll och förändras och det är gott och väl. En sak som är ganska viktig är att även om Jesus kärleksbudskap är stort och viktigt och kanske mest uttalat i Bergspredikan (som enbart finns i ett av fyra evangelier- Matteus) är nya testamentets Jesus en märklig gestalt, ganska motsägelsefull och understundom ganska konfrontativ och ständigt skuldbeläggande dem som står honom nära. Om vi skulle leva som Jesus i linje med WWJD och hur han agerar i stora delar av evangelierna, skulle vi inte alltid visa varandra så fasligt mycket kärlek. Det är något som också leder till religiösa grubblerier, om jag inte tror på Jesus som Messias, vad är jag då? Jag är uppenbarligen kulturellt kristen och jag förstår när jag läser bibeln hur mycket i vår vardag som är präglat av texterna i bibeln, hur vårt språk är fullständigt impregnerat med liknelser och metaforer ur både den Hebreiska bibeln och det nya testamentet. Så om jag tror på kärleksbudskapet i det nya förbundet, men inte på Jesus som Messias - är jag då inte kristen?
Kommentarer
Trackback
