om sexuella trakasseriers skeva efterspel i debatten...

Följer debatten och samtalen, inte så noga men det är svårt att undvika. På nätet, i DN i GP. Sexuella övergrepp och takasserier på festivaler. Läser Zarah Larssons affektiva utbrott...hatar killar. Läser efterspelet av Zarah Larsson utbrott... förundras över fenomenet och över fenomenets efterspel. Hamnar i kommentarsfältet till en artikel i ETC. Har nog lite svårt att förstå hur diskussioner ibland kan hamna så snett och hur de tar sig helt nya vägar.
KOmmentarerna, debatten och efterspelet handlar överlag om att:
Vi inte kan generalisera och skylle på killar. Och att alla jävla feminister skall sluta generalisera och förresten vet alla att det är utlänningar, invandrare, rasifierade killar - ensamkommande såklart som begår övergreppen - så nu slutar vi hata alla killar som inte har gjort något och inser att det är jobbigt att vara kille också för att självmordsstatistiken är högre bland killar och de flesta som mördas (av killar) är killar och i fängelserna sitter det flest killar och killar lever kortare.... hmm... 
 
Det finns liksom ganska många fel i hur debatten förs. Dels för att det inte är okej att generalisera på något vis. Jag håller med om att det är de som begår sexuella övergrepp som skall stigmatiseras - inte alla killar. Men visst har den maskulina hegemonin något med saken att göra. Visst är det något med ett samhälle som inte tar tjejers anmälningar på allvar, som inte straffar våldtäkter, som friar på lösa grunder... som visar tjejer att deras oro och rädsla inte kan tas på allvar...visst är det något knasigt när tjejer uppmanas att inte gå själva, inte klä sig på ett visst sätt eller tillochmed stanna inomhus... det enda riktiga vore väl att uppmana killar att ge fan i att hetsa varandra, ge fan i att sexualisera eller makta mot kvinnor, ge fan i att röra någon som inte vill och ge fan i att våldta.
 
Generaliseringar som säger att feminister hatar män gör sig skyldig till samma sak. Jag hatar inte män. Inte det minsta. Jag hatar männsikor som inte kan respektera andra människors gränser och tar sig friheter att kränka och sänka. Jag hatar de männsikor som gör det. Oavsett om de är män, kvinnor, svarta, vita, prickiga eller fläckiga. När det gäller sexuellt våld är de flesta förövarna män - den minsta gemensamma nämnaren - är att de är män. Mästersignifikanten är man. Men nä - det inbegriper inte alla män. Men på samma sätt som ALLA kvinnor känner sig hotade och rädda i vissa sammanhang för att vi är kvinnor - blir män misstänkliggjorda på grundvl av att de är män. Att etnifiera förövare gör ingen skillnad - den minsta gemnsamma nämnaren är ändå män.
 
Det är meningslöst att göra jämförelser som att de flesta som mördas är män... tja det beror på att de flesta som mördas befinner sig i sammanhang som kan vara våldsamma eller kriminella. Det är flest män som gör det. Självmordsstatistiken är högre. Ja... män mår sämre. Den maskulina hegemonin säger oss att män skall vara starka och självständiga och inte visa känslor eller prata om saker och ting. Saker och ting som byggs upp och byggs på utan att få ett utlopp tenderar att explodera till slut. Män är också offer för sina strukturer men jämförelsen tjänar ingenting till. Det är ändå inte okej att kvinnor ofredas och våldtas - det vägs inte upp av att många män sitter i fängelse eller mår så dåligt att de tar livet av sig. Det hjälper inte.
 
Diskussionen kanske snarare borde röra sig kring konkreta åtgärder. I stället för att slå ifrån sig och diskutera huruvida generaliseringar är rätt och att inte alla män våldtar - vad kan vi göra? Armbanden som polisen ordnat med budskapet "tafsa inte" - må låta som en klen insats... men de har sannerligen väckt en debatt om mer konkreta lösningar. En debatt som handlar om ett gemensamt ansvar i stälelt för ett pajkastande om vem det är mest synd om. För tro mig. Den det ÄR mest synd om. De ende det i det här fallet ÄR synd om är tjejer som blir antastade, kränkta eller våldtagna. PÅ way out west kommer det att hållas seminarier som diskuterar frågan - vilket är ett bra sätt att väcka uppmärksamhet och debatt på plats. Diskussionen och en levande debatt som inte skuldbelägger offer kan också gynna de som blir utsatta i ett längre perspektiv, det är aldrig offrets fel. Det budskapet kan vi alla vara med om att förmedla.
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0