jensiv

 

Epilepsi handlar om överaktiva nervceller i hjärnan. Jag har såna. Överaktiva nervceller. En del har flera episoder spridda över en längre tid genom livet, så att en inte riktigt förstår att det är epilepsi. Så var det för mig. Jag var en som hade lite lätt för att svimma. En del har det. Skillnaden för mig och andra som har lätt för att svimma är att jag vaknar upp och har ingen aning om var jag är och en liten stund kan jag ha svårt att förstå vilka som är där och hur jag ska orka resa på mig. En annan skillnad är att jag är väldigt påverkad något dygn efteråt och att det verkar ha orsakat skador i hjärnvävnaden. Ibland har jag kraftig huvudvärk några veckor efteråt. Därför ska jag helst undvika att få anfall, eller episoder som den föredragna benämningen är. De episoder jag har är troligen av varianten fokala - vilket innebär att de drabbar vissa delar av hjärnan. Utlösande faktorer är sömnlöshet och stress... vilket är typ mina bästa grenar. Det verkar också som om starkt ljus och röriga miljöer kan vara en trigger. Jag vet inte om det är så, men jag har haft två episoder i sådana miljöer. En fara med att veta om detta kan vara att en blir rädd och drar sig undan. Det har jag försökt bestämma mig för att inte göra. Jag är egentligen inte rädd för episoderna, jag är rädd för att det skrämmer andra som får erfara dem. Det gör förstås att jag mer eller mindra får be om tillåtelse att vara med, trots att jag kan falla bort. Risken är förstås minimal, det händer inte sååå ofta. När jag läser om epilepsi finn det en hel del stigma relaterat till tillståndet.  Jag ser inte att det på något vis skulle vara skämmigt. Å andra sidan uppför jag mig hyfsat städat när jag faller bort. hyfsat städat alltså, jag kan må extremt illa och kräkas precis innan jag somnar, det har hänt. Men jag kan inte skämmas för det. Min hjärna gör något jag inte kan styra.

Nu äter jag medicin. Jag tvekade ett tag inför det. Listan på biverkningar är skitlång och det verkar som om en av tio eller tio av hundra får ganska jobbiga symptom... samma procentsiffra förstås, de är luriga med det där. Att äta en medicin som har biverkningen "Självmord" kräver förstås lite eftertanke. Upptrappningen är långsam och jag är upp i halva tänkta dosen för att inte krascha in i ett hav av biverkningar. Nu är jag dödstrött, mår illa, har ingen aprit och svårt att koncentrera mig - men det ska gå över. Medicin är ingen bot, det är en möjlighet att ta bort de skadliga symptomen - OCH epilepsi KAN försvinna. och jag är inte sjuk, bara lite defekt.