Vem är du vem är jag?
Är lite förundrad över hur allt flyter...att ingenting är. Pratade med en vän här om dagen om identitetsteorier, vilken man kan använda i särskilda perspektiv, och att det bör stämma överens ontologiskt...men hur kan vi ha en identitetsteori...om allting flyter?Förundras över hur människor är...eftersom vi förlitar oss på sådana strukturer av födsel och ohejdad vana. Vi äger inga andra redskap att tänka med i den kultur och tid vi är fostrade. Och eftersom vi tänker att männsikor är si eller så, så låser vi fast dem i de positionerna...Och förutom vissa fysiska ofrånkomligheter som att "Peter är lång" (vilket också är relativt...han är lång i förhållande till de flesta...han ligger liksom på övre änden av långskalan, det går liksom inte att förneka). Men att någon ÄR långsam, lat, rolig, fin, trevlig, flexibel, karismatisk etc etc... it's all in the eye of the beholder...eller? Vad kommer först? Hönan eller ägget? Är vi innan vi blir, blir vi innan vi är? Den jag ÄR består av en massa spridda bilder och uppfattningar om min person, jag bemöts och interageras utifrån vem jag förefaller vara, men möts också av andra subjekt som jag svarar an olika på..det är som ett mysterium, för JAG placeras inte i MIG utan som olika knytpunkter i mellanmänskliga relationer...för någon är jag den lugna, för någon annan den vimsiga, för någon den kloka, för någon annan den galna... Min vän ville ha en teori som placerar identiteter någon stans, utan att vara essentialistisk...går det? Och varje gång vi skriver ner något så låser vi fast...fasen vad jobbigt det kan vara att lösa upp... Sen blir det här ju en något egen syn på identiteter - ytterligare en struktur...skit också. Och vad betyder det att de flesta andra faktiskt har en essentialistisk syn på vem ett "jag" är? Deras essentialistisk syn på vem jag är låser ju fast även mig, hur kan jag förhålla mig till andras strukturer...utan att bli schizofren på kuppen?! Det kan jag... ärligt talat är det som att ha en hemlighet, en som är lite befriande... ni tror, men ni vet inte vem jag är. Allt det där som syns eller lyser igenom är bara en av många variationer av Jennie...poststrukturalism kan vara besvärande, i alla fall i början; sen blir den befriande på ett personligt plan... häftigt.
Försökte placera det hela i subjektspositioner, kan hålla med min vän om att det kanske inte räcker...subjektspositioner anger regler och normer och möjligheter för agentskap...men kanske är mer ytliga och praxisberoende än vad det är vi är ute efter. Så Candish WatsonHolmes, en ny grounded theory vore på sin plats...ordna den så ska jag dekonstruera the shit out of it!
Saknaden efter ett barn
Varför kan man inte fajta bort julen? Av alla social konstruktioner måste julen ändå vara den mest seglivade...förutom allt det där med äktenskap och kärnfamilj och allt annat... hade det inte varit för att jag råkade träffa min man och hunnit fästa mig vid honom innan allt blev så tydligt så hade jag inte...ja- så klart i efterdyningarna av de sociala konstruktionerna kommer efterkonstruktionerna...Julen är inte min bästis, vilket sällan undgår någon i min närhet. Julen påminner mig om att vara något av en outsider, alla har stora familjer och släktingar som drar och sliter i dem. Min lilla familj är för närvarande splittrad, eller kanske snarare splittad och saknaden efter Rasmus är väldigt påtaglig. Är som tur är lyckligt lottad med vänner som drar och sliter lite i stället; kom till oss <3 kan ibland vara väldigt befriande ord. Allt ska vara, och jag gillar inte sånt som 'ska vara', speciellt inte när jag är på gränsen till gråt hela tiden... Saknad kan vara väldigt fysisk, som om något helt enkelt fattas och är borta, som ett hål som inte kan fyllas. Jag är så oerhört stolt, glad och lycklig över att han fixat hela grejen så här långt, men han har alltid varit hos mig. Jag är helt förvissad, trygg och säker på att han har det bra, att han får allt han behöver, att han finns hos människor som bryr sig om honom och som tar hand om honom och som ger honom upplevelser och erfarenheter han kommer att bära med sig hela livet. Allt sånt gör mig glad. Glad och lugn, över att han har andra viktiga vuxna och förebilder, människor som jag aldrig har träffat, men som jag hör hur Rasmus har lärt sig älska och bry sig om. Männsikor som lagt ett år av sitt liv på att ta honom under sina vingar och lära honom om lívet i ett annat land. Det är som att vara mamma, fast på paus...och mammor pausar inte. Han har ju alltid funnits här...med sina stora bruna ögon, med sin mörka, mörka röst, med sin lite knäppa humor, med sina lockar med sitt vackra ansikte. Han jättestora skor ska stå i hallen, jeansen som ska ligga i tvättkorgen med vikta lappar i bakfickorna, saftflaskorna som alltid är slut, strumporna som alltid ligger i tv-rumsbordets fack, äpplena som alltid måste köpas och som sen ändå alltid är slut. Bakbunkarna som är corn-flakes skålar, vaserna som är o'boy-glas, kompisarna som lanar, Rasmus-fnissen, kyckling till middag, teknik, historia, pc och fisketidningarna som kommer på posten. Visslandet, joggingskorna, ostbågarna, fantan, The simpsons, Family guy, Rise Against, Risk, Kalle Anka pocket, Sagan om ringen böckerna, Stephen Lynch, tacoslasagne, nachos, krabbfiske med Osvald allt ligger på is, på paus... Samtidigt inser jag och accepterar att saknad är en självisk känsla...det är jag som saknar och jag saknar för att jag inte kan. Jag saknar att tala med, att krama, att dra fingrarna genom de där lockarna att skoja med, och den där vetskapen att vi behöver inte prata - vi kan det där med tystnad...min lilla, lilla pojke. Min lilla lilla pojke som är nästan två meter lång. Min lilla pojke som simmar två timmar om dagen och som lagt på sig 10 kg i vikt, min lilla pojke som kör grävmaskin i Oregon, som skjuter elkar med pilbåge och fiskar laxar stora som sälar...min lilla pojke som pluggar american history. algebra och psychological success som sistaårare på North Bend high school... Min lilla pojke som älskar ishockey..som har fått en host-dad som är beredd att köra 18 timmar till brittish columbia för att min lille pojke skall få se sina idoler, bröderna Sedin spela för Vancouver Chanucks! så häftigt...och det gör mig trygg och glad. Om hostdad gör detta för min lille pojke, betyder det att han vill honom allt gott och det gör mig så oerhört tacksam. För hans skull står jag gärna på paus, det är inte farligt att längta, det får göra lite ont, jag vet i alla fall att han kommer hem igen. <3
