språkliga vändningar och annat babbel
Det sitter något under min U-tangent, om ett ord verkar märkligt, testa med ett u...eller use your imagination.
Jag hade glömt lösenordet - så länge sedan var det. Har inte skrivit på ett tag - av den enkla anledningen att det inte funnits så mycket att skriva. Eller jo...det har det väl...men jag har inte haft så mycket att säga. Eller jo...det har jag väl - men jag har haft annat att göra. Kan inte för mitt liv komma på just vad...förutom det där evinnerliga pluggandet som jag vid ett ögonblick i en inte allt för avlägsen forntid lovade att aldrig ägna mig så hårt åt... men jag är ibland inte bäst i världen på att hålla mina egna löften. Har n lyckats skava bort min egen röst, det händer ibland, och lovat mig själv att inte plugga just i kväll, där emot har jag lovat mig själv att en liten konjak förmodligen rättar till saker och ting en aningens aning....och har jag lovat så har jag - eller hur det nu är med det?!
Är ju lite förtjust i språkliga vändningar, alltså hur det sagda kan beskriva något som inte sägs...alltså om någon säger; Jag gjorde det inte med mening - så betyder ju det att; jag hade kunnat göra det här med mening, men det var inte vad jag gjorde...ja det låter kanske komplicerat att gå runt och tänka så - men jag gör det... samma om någon säger du är min bästa kompis, så betyder lilla ordet "bästa" att det någonstans finns en "sämsta kompis"...eller att det finns en hierarkisk ordning...min bästa kompis, min näst bästa kompis, min nästnästbästa kompis, en bra kompis, en halvbrakompis och en kompis som knappast är en kompis och så den där skitkompisen som är min bästa ovän, då finns det ju en skala där också, och min sämsta ovän torde ju vara min bästa kompis... jo så håller jag på. Ibland säger jag det högt, och inser att; nähä så här tänker vi i regel inte. Det finns de som säger tt jag tänker för mycket - det är möjligt att de har helt rätt i det, men vad ska jag annars göra av tiden? Baka? städa? sy gardiner? stryka dukar? skulle inte tro det - vi trampar inte upp den stigen igen...
I alla fall, jag har en hel del fina vänner (vilket borde betyda att det finns fula vänner - såna har jag dock inga). Det fina är att de är så olika. En del lyssnar på mig, en del behöver bli lyssnade på, en del har jag en mer allvarlig relation till, någon är mest kul. Det har slagit mig att jag haft tur och att det verkar bli allt svårare med åldern att bygga nya relationer/vänskapsband. Funderar på om det har med mer cementerade vanor att göra?! Vänskap kräver mer tid nu när "görandet" inte är kärnan i relationen som den var när vi var barn. Tänker; det fanns en period när en sandlåda var basen för kompisskapet - mer behövdes liksom inte. Nu behöver man boka tid, vi sms eller mail - sällan man bara ses på vägen och slår följe till kojan som bara finns i fantasin ännu. Vänskap kräver investeringar, något som kostar på när vardagen tränger på. Jobbet kräver tid, familjen kräver tid, dessutom skall man underhålla släkten, ha ett fint hem, klippa gräset, putsa fönster, vara snygg, smart och framgångsrik. Men vad hjälper det om man lyckas hålla omgivningen glad, om man inte själv är glad?!
