eftersom jag har så tråkigt så stör jag mig lite till...
Fy fasan vad tråkigt jag har... jobba hemma har sina poäng...t.ex att man inte behöver kamma sig och...att man inte behöver gå ut när det är kallt. Anser att jag också behöver lägga in en protest mot kylan, man bör ju klaga på vädret - och vem fan gillar vinter?! Gillar min nya grej att klaga på allt...det finns alldeles för många positiva människor. Eller inte... i alla fall för att fortsätta där jag lämnade sist och saker jag stör mig på så har jag behov av att utöka den där listan...10 möjliga objekt borde man ju kunna ha att irritera sig på (bioprasslet skall jag lämna därhän det kortet har jag spelat allt för många gånger...)
4. folk som ska på spårvagnen innan folk gått av alltså...hur kan man tänka att jag får nog plats om jag tränger mig på innan de hunnit gå av, så kan de krångla sig förbi mig sen...??? det hände mig här om dagen...bråttom som man har när man heter Jennie och har räknat ut att med lite flyt tar man sig från Grönsakstorget till Sportlife Ullevi på 7 minuter... blev fullständigt manglad av sju ungar i 10-årsåldern... och där och då slutade jag att tycka om barn för ett ögonblick! och när man går av spårvagenen står det en massa folk på hållplatsen och sprider ut sig så att man får skrika för att komma förbi... mmm det kan hända att detta hastigt uppkomna problem och irritationsmoment har med min egen brådska och stress att göra...och en liten ovana att alltid springa till gymmet. Hade man varit lite rationell hade man kunnat bara springa och skita i gymmet. Det slår mig också att min stress över att hinna träna leder till att jag springer tillbaka till jobbet (där jag i regel inte har några fasta tider att förhålla mig till), med en panikinhandlad hamburgare i handen och dressing utsmetad lite här och där...ofta väljer jag att småspringa Ullevi --> Grönsakstorget för att jag inbillat mig att det kan ta kortare tid än vagnen om den inte är där när jag är det.... det händer också att jag lämnar ett träningspass fem minuter innan slutet för att hinna springa till bussen... träning skall vara avstressande, avslappnande och bra för hjärtat och blodtrycket sägs det...
5. folk som jobbar i affärer och frågar om man vill ha hjälp med något.... jaja...jag vet att det är deras jobb, men vad fan ska jag svara dem?! ser jag hjälplös ut?! alltså om jag vill ha hjälp så frågar jag, frågar de mig vill jag gå därifrån... jag vill bestämma själv.
så året har påbörjats med fem störande objekt som förgiftar mion tillvaro...hur ska det sluta?! Ärligt talat så fick jag fundera en del för att klämma ur mig, fem - men nu har tio utlovats...såå...to come is five moore. Till vardags är jag annars en snäll flicka.
4. folk som ska på spårvagnen innan folk gått av alltså...hur kan man tänka att jag får nog plats om jag tränger mig på innan de hunnit gå av, så kan de krångla sig förbi mig sen...??? det hände mig här om dagen...bråttom som man har när man heter Jennie och har räknat ut att med lite flyt tar man sig från Grönsakstorget till Sportlife Ullevi på 7 minuter... blev fullständigt manglad av sju ungar i 10-årsåldern... och där och då slutade jag att tycka om barn för ett ögonblick! och när man går av spårvagenen står det en massa folk på hållplatsen och sprider ut sig så att man får skrika för att komma förbi... mmm det kan hända att detta hastigt uppkomna problem och irritationsmoment har med min egen brådska och stress att göra...och en liten ovana att alltid springa till gymmet. Hade man varit lite rationell hade man kunnat bara springa och skita i gymmet. Det slår mig också att min stress över att hinna träna leder till att jag springer tillbaka till jobbet (där jag i regel inte har några fasta tider att förhålla mig till), med en panikinhandlad hamburgare i handen och dressing utsmetad lite här och där...ofta väljer jag att småspringa Ullevi --> Grönsakstorget för att jag inbillat mig att det kan ta kortare tid än vagnen om den inte är där när jag är det.... det händer också att jag lämnar ett träningspass fem minuter innan slutet för att hinna springa till bussen... träning skall vara avstressande, avslappnande och bra för hjärtat och blodtrycket sägs det...
5. folk som jobbar i affärer och frågar om man vill ha hjälp med något.... jaja...jag vet att det är deras jobb, men vad fan ska jag svara dem?! ser jag hjälplös ut?! alltså om jag vill ha hjälp så frågar jag, frågar de mig vill jag gå därifrån... jag vill bestämma själv.
så året har påbörjats med fem störande objekt som förgiftar mion tillvaro...hur ska det sluta?! Ärligt talat så fick jag fundera en del för att klämma ur mig, fem - men nu har tio utlovats...såå...to come is five moore. Till vardags är jag annars en snäll flicka.
Jag stör mig....
Stör mig på saker...får mig att känna mig som en av de där tanterna som klagar på dagens ungdom... Nu är det inte dagens ungdom som stör mig utan vanliga vardagliga saker som vid närmare eftertanke snarast beror på min egen oförmåga att ta andras perspektiv... here are some of them;
1. långsamma människor...alltså jag är för frihet och var mans rätt till sina egna val, göranden och låtanden. Den acceptansen försvinner när jag försöker röra mig på stan. Alltså att ta sig fram på en gata full med männsikor kräver planering och strategi - för det ska fan gå undan! Men nähä...där går kreti och pleti och har inte vett att hålla till höger... ett tag förundrades jag över tunnelbanerulltrapporna i Stockholm och seden att hålla till höger så att de som har bråttom kan köra om, nu inser jag att det är genialt. Alltså om man ska gå flera tillsammans, måste man gå i bredd?! ska jag skaffa ett signalhorn om jag vill slinka förbi utan att få en spårvagn i huvudet? Och rollatorförare...mitt i vägen...det borde vara tidsbegränsat och finnas lägre gränser för hur långsamt man får lov att ta sig fram på allmän plats... ja fy fasen vad intolerant jag är! men jag råkar vara snabb som fan.
2. facebookstatusar som inleds med "ja då har man" ...vadå "man"... är det inte du? får alltid bilden av hur personen i fråga slår sig för bröstet, eller inte har vett att ta personligt ansvar för det de staterar med sin status...det fortsätter alltid med något blaha...*ja då har man ätit kakor* eller 'ja, då har man byggt sig en drake av glasspinnar' varför inte skriva *idag har jag ätit kakor*- får lust att blocka varenda *ja då har man* - författare, men å andra sidan så gillar jag ju att förfasas också...
3. oförmåga att skilja på de, dem, i text...jag vet att det inte är lätt och glasklart men vad fasen...de som läser detta de skall veta att det gäller dem som inte kan skilja på när de skall använda de eller dem. De som tycker att det inte spelar någon roll och att det inte är något fel på dem som inte vet, har helt jävla rätt men det stör mig...mitt problem, inte dems...grrr gnissel elelr hur... samma med hans och honoms - honoms finns för fan inte - han får inget! eller samma som mig...det är fel...det heter samma som jag... jajajaja jag säger tokigt jag med... som när jag säger Håller med Du, eller Hur är det med Du..men det är ytterst medvetet - eftersom jag tycker att Du har ett särskilt tilltal; Du är ett intimt och fint ord. (ja jävlar vad realtiv jag är...) jag har aldrig sagt att jag gär rätt..bara att andra gör fel..
med detta sagt konstaterar jag att jag inte behöver gräva ner mig i dessa fenomen, utan kan nöja mig med att lägga in en facebookstatus och skriva *ja då ska man skriva ett plakat och gå ner på hamnen och demonstrera... kanske kan man gå riktigt jävla långsamt i bredd och blockera för de som vill gå förbi och skratta åt honoms brådska...
1. långsamma människor...alltså jag är för frihet och var mans rätt till sina egna val, göranden och låtanden. Den acceptansen försvinner när jag försöker röra mig på stan. Alltså att ta sig fram på en gata full med männsikor kräver planering och strategi - för det ska fan gå undan! Men nähä...där går kreti och pleti och har inte vett att hålla till höger... ett tag förundrades jag över tunnelbanerulltrapporna i Stockholm och seden att hålla till höger så att de som har bråttom kan köra om, nu inser jag att det är genialt. Alltså om man ska gå flera tillsammans, måste man gå i bredd?! ska jag skaffa ett signalhorn om jag vill slinka förbi utan att få en spårvagn i huvudet? Och rollatorförare...mitt i vägen...det borde vara tidsbegränsat och finnas lägre gränser för hur långsamt man får lov att ta sig fram på allmän plats... ja fy fasen vad intolerant jag är! men jag råkar vara snabb som fan.
2. facebookstatusar som inleds med "ja då har man" ...vadå "man"... är det inte du? får alltid bilden av hur personen i fråga slår sig för bröstet, eller inte har vett att ta personligt ansvar för det de staterar med sin status...det fortsätter alltid med något blaha...*ja då har man ätit kakor* eller 'ja, då har man byggt sig en drake av glasspinnar' varför inte skriva *idag har jag ätit kakor*- får lust att blocka varenda *ja då har man* - författare, men å andra sidan så gillar jag ju att förfasas också...
3. oförmåga att skilja på de, dem, i text...jag vet att det inte är lätt och glasklart men vad fasen...de som läser detta de skall veta att det gäller dem som inte kan skilja på när de skall använda de eller dem. De som tycker att det inte spelar någon roll och att det inte är något fel på dem som inte vet, har helt jävla rätt men det stör mig...mitt problem, inte dems...grrr gnissel elelr hur... samma med hans och honoms - honoms finns för fan inte - han får inget! eller samma som mig...det är fel...det heter samma som jag... jajajaja jag säger tokigt jag med... som när jag säger Håller med Du, eller Hur är det med Du..men det är ytterst medvetet - eftersom jag tycker att Du har ett särskilt tilltal; Du är ett intimt och fint ord. (ja jävlar vad realtiv jag är...) jag har aldrig sagt att jag gär rätt..bara att andra gör fel..
med detta sagt konstaterar jag att jag inte behöver gräva ner mig i dessa fenomen, utan kan nöja mig med att lägga in en facebookstatus och skriva *ja då ska man skriva ett plakat och gå ner på hamnen och demonstrera... kanske kan man gå riktigt jävla långsamt i bredd och blockera för de som vill gå förbi och skratta åt honoms brådska...
Språkpolisen ger sig på en något förvirrad reflektion över stickad halsduk...
Av alla knäppa Jennie reflektioner....Satt på bussen hem idag efter jobb och aw - smyglyssnade en aning på vad folk pratade om och insåg att det finns saker jag aldrig skulle säga. Alltså inte för att de är ideologiskt omöjliga utan för att de aldrig skulle falla in i min diskurs, i mitt levnadsmönster eller val eller vad man nu ska kalla det - det är fascinernade... Det handlar inte om snobbism eller brist på kompetens (lite kanske) eller brist på intresse...snarare på att olika avgörande faktorer aldrig fört mig på den vägen - det är egentligen svindlande...hur olika små avgörande steg på vägen avgör vad som blir möjligt, aktuellt eller ens görligt för mig att uttala. Jag skulle till exempel aldrig säga ; jag har stickat den här halsduken i så härliga färger! (avlyssnat) Det är en mening som aldrig skulle komma över mina läppar...och det är en märklig tanke! Det handlar inte om att jag inte kan sticka, för det råkar jag kunna (inte bra, men hjälpligt) det handlar inte om att jag inte tycker att det är meningsfullt att sticka, jag kan tänka att det säkert är avkopplande och ett stort intresse för många. Det handlar inte heller om att jag inte uppskattar stickade halsdukar och härliga färger.... jag är ett big fan of färger - särskilt grönt! ;) Om någons skulle börja tala om stickning skulle jag förmodligen drömma mig bort till neverland... Det är liksom en fråga om tillgänglighet..vissa personer talar om såna här saker, andra gör det inte... om någon börjar tala om låtar, band och texter får jag jättestora öron, om någon talar om tv driver jag iväg...och att använda uttrycket "härliga färger" faller mig inte för heller... Så jag börjar fundera på det där med tillgång till diskurser och rätt att uttala sig, och inser att i mitt huvud har det alltid handlar om att inte ha möjligheten att uttala sig i diskurser där andra är experten, alltså i de diskurser som "skjuter över huvudet" på oss, men inser att det inte är hierarkiskt på det viset. Tänker att det handlar om både diksurs och praxisgemenskap... alltså jag har ingen lust, tid, möjlighet, tillgång eller intressse att ingå i den typen av praxisgemenskap och det ger mig inte tillgång till diskursen..alltså kan jag också välja att ingå eller låta bli! Det blir också någon slags tanke om hur språket skiljer oss åt, inte bara genom vad vi talar om och hur vi förstår varandra utan som representationer för diskurser och praxisgemenskaper... jo man kanske också kan dra större paralleller och fundera över klass och språk. Hur vi uttrycker oss och använder oss av språket markerar också ibland vem vi är i förhållande till "klass". (Ja klass är infekterat, men rent socioekonomiskt finns skillnaderna och utifrån dem finns andra skillnader). Även där finns det sånt jag aldrig skulle säga, eller grepp jag aktar mig för att använda...kanske inte för att markera klass, utan snarare för att det inte passar mitt sätt att tänka och vara...men visst - det faller in under socialt kapital. Bor i en miljö där dialekten är stark och utpräglat säregen...charmigt? knappast... Min man har inte lagt sig till med dialekten, vilket hans jämnåriga har gjort - får väl säga at tdet hedrar honom ;) och det kan ju tyckas snobbish...men jag är ingen fan av dialekter som suddar ut konsonanter tille en enda grötig massa. Att säga vär istället för väder eller säga fåpöll i stället för fotboll eller vära istället för vara...det är värre i mina öron än alla leava, sejva, och alla typ ba och ja ba i hela världen... Sonen har inte heller adapterat, dottern kan men väljer att låta bli. Har valt att uppmuntra deras korrekta språkbruk och lyfta att jag njuter av att höra "den blå bilen" inte den blåa bilen". och oh shit...där blev jag språkpolis...I am...men bara i mitt huvud.
