Nu bor vi här igen...
När min Pia säger ' nu bor vi här igen' s¨har det en särskild innebörd... alltså ingen av oss trivs ihjäl oss på en öde ö längst ut i skärgården...det är liksom dött... men så kommer såna här dagar med sol och klar luft och spegelblankt hav och då blir det liksom okej, det är då vi säger 'nu bor vi här igen'...Och på förekommen anledning så sitter jag inne... hade några böcker att läsa. Tycker inte jag gör annat, läser och läser och läser... pausar och bläddrar i min externa (extrema!) hårddisk efter en artikel och trillar in i gamla bilder istället... fasen vad vacker skärgården kan vara... på bild på vintern...på riktigt på sommaren. LÄngtar ofta till något annat, bo i stan kanske... tror mig vara city-girl...mår som bäst på Magasinsgatan mitt på morgonen, men kanske lurar jag mig?! kanske magasinsgatan är så trivsam just för att jag inte bor där?! Tanken på lägenhet är också lockande...slippa klippa gräs...ja nu kanske inte själva gräsmattan är avgörande, men den bidrar... att bo i ett område med 'hus' där alla känner alla, innebär att en mass krav trillar på. Vem jag tros/anses vara avläses utifrån hur mitt hus ser ut..med tanke på att både jag och maken arbetar dygnen runt på annan plats och är rätt slutkörda på helger och kvällar, då vi i regel fortsätter arbeta...gör att ingen av oss är särskilt intresserade av djungelarbete och jordbruk och rafsa omkring i rabatter. Ibland tvingar jag mig - småförbannad... maken gjorde det för ett par år sedan...ordentligt - rabatterna tömdes på allt levande vilket ger att det nu handlar om de starkes rätt (läs ogräs)... tänker att i en lägenhet hade kravet på gräsklippning och rabattrafsande minskat betydligt... funderar vidare på det där med att vantrivas... har bott här i snart 20 år, jisses, mer än hälften av livet... PÅ sommaren fylls ön av folk, männsikor everywhere - och 'åååh vad vårat Vrångö är härligt' sen glömmer de av öns existen på vintern... hamnen en kväll klockan 18 i hamnen har grymt olika karaktär i november och juli... so much för det pittoreska BUllerbynlivet liksom... 'men det är så bra för barnen' visst frisk luft anses väl vara bra, och ungarna springer rätt fritt; folk undrar om man inte är rädd för att de skall trilla i sjön. NU är ju mina egna avlagringar 16 och 17 år och trillar de i sjön har de lärt sig grod, glasstrut, pinnetricket och simmat som sälar sedan de var fyra... men jag tror att jag avrit lika rädd för att de skall trilla i sjön som små, som folk i stan varit för att deras ungar skall pinna ut på vägen framför en bil. Ungarna är sjövana för att det varit i den kontext de levt, de har simmat och kört båt från början... men är det så BRA för barnen alla gånger att växa upp i skärgården?! Tja; ja och nej. De har trygga sociala kontaktnät, alla vet vilka de är...tryggt, men också stigmatiserande..är man en bråkigt unge, blir man en bråkig tonåring, blir man en hopplös vuxen...men är ursäktad beroende på vem man tillhör... hittar man inga kompisar blande de två eller tre eller inga jämnåriga som finns så blir det knivigt att hitta en kompis... mångfalden och heterogeniteten saknas. Som barn möter man svenskhet, öbor, övre medelklass och inte mkt annat till att börja med...mångfalden blir något annat hotfullt, något man kanske inte förstår eller kan relatera till - utan diskussion och möten skapas en del främlingsfientlighet....I många familjer uppmuntras inte relationer utanför den egna ön - man är sig själv nog... tänker; Fara!
-back to work Sivenbring!
