jensiv

LÄste en artikel... the ties that bind; networked performance of gender sexuality and friendship on My Space - den handlar egentligen om hur ett gäng holländska ungdomar skapar mening sinsemellan på My Space och hur sexualiserade och transgressiva relationerna är - men det är egentligen inte det som fångade mig...det är något annat som liksom svävar över och som jag inte riktigt har satt ord på ännu. Men jag vet att jag fångades av hur artieklförfattaren konceptualiserar identiteter...eller egentligen inte identiteter, utan hur profilerna på internet blir en typ av identiteter.
Författaren beskriver en profil som en statisk representation, den är liksom platt och tom - som ett papper, samtidigt är den användarens digitala kropp(digital bodies).  Det är när andra använder profilen som den blir 'written into being' (svår-översatt)... det blir så tydligt på något sätt.. beroende på om jag har en profil i något socialt nätverk t.ex Facebook, så påverkas bilden av mig genom profilen beroende på vad jag själv väljer att publicera - men också om andra svarar, eller publicerar på min profil. Om jag låter min profil vara...dvs. jag postar ingenting, skriver inget - kommer den att vara en statisk representation - ingenting förändras, allt finns kvar. Profilens being finns i relationen/interaktionen med andra profiler. Jag menar alltså inte att profilen representerar mina identiteter, men den kan fungera som en metafor för hur identiteter konstrueras och konstitueras... Jag tänker att om jag inte möts eller agerar som person irl blir jag en statisk representation, ingenting påverkar vem jag är. Ingen speglar mig eller får mig att framstå... tänker att egentligen har vi lika stor möjlighet att styra våra egna identiteter som vi har att styra våra representationer i social nätverk, vi vet aldrig hur andra skall svara eller reagera eller tänka om oss. Jag menar itne att det spelar roll vad andra tänker, eller agerar, men deras interaktion med min profil, påverkar hur andra ser och agerar...det är liksom in a flow hela tiden, precis som med verkliga identiteter. Självklart finns det skillnader... i en sns profil (sns= social network sites) kan du välja att plocka bort posts...du kan ändra dig, det kan du kanske irl också, men det lämnar ett spår (kanske t.o.m. ett Derridansk trace!) profilens representation är kontingent. 
Det där som jag inte riktigt kan sätta ord på är en annan femma... och jag vet inte hur jag skall nå det, eftersom jag inte kan sätta ord på det (det är liksom det som är grejen med att inte kunna sätta ord på ngt...)..gör ett försök;  det har att göra med valfrihet eller kanske frihet - kopplat till att sns är en synlighetsarena. Eftersom det, trots att du genom vissa inställningar kan välja vem som skall se vad, faktiskt är en fråga om att presentera sig. Jag håller tillbaka vissa uttalanden eftersom mina arbetskamrater är mina vänner, eftersom mina vänner kan reagera, eftersom mina barn är relaterade till min profil.... Jag skriver inte exakt hur läget är, ibland överdriver jag, ibland kondenserar jag, ibland är det rena skämt, ibland maskerad kritik, ibland underförstådda meddelanden, metaforer, frustrationsutbrott etc etc... jag tillhör inte dem som skriver: jag har klippt gräset.... vi lägger inte ut bilder på oss själva när vi är bakfulla eller förkylda, hasar runt i joggingbrallor och omaka sockar...  Det kanske inte handlar om att spela ut ett idealt jag, men i alla fall om att spela ut något som de flesta kan acceptera...samtidigt som jag vill stå för åsikter, ideal etc... jag tycker att det är as-spännande! Men det handlar också om att sns är panoptisk...alla bevakar alla och det får oss att agera på vissa sätt... vi lär oss att uppföra oss för att andra tittar.... de som inte 'uppför sig'... blockar jag... eftersom tummen ner inte finns ;) Jag är inte färdig i tanken men sns är helt klart en arena där the panoptic gaze works at it's best...  

Alltså...jag var inte riktigt i fas för en prövning.
Eskiva är lite en prövning.. jag vet inte om eskiva stavas på det sättet... men jag gillar det. Eskiva är en capoeira  övning... jag vet inte om capoeira stavas så heller.... men det det sägs från början vara en kampsport maskerad till dans av afrikanska slavar. Alltså är en hel del av rörelserna formerade med ena foten fast i marken - som för att symbolisera att man är kedjad i ena foten. I Eskiva skall ena foten sitta som fastklistrad i marken - sen ska man gå bakåt med andra foten - i ett så djupt utfall man kan - handen i golvet djupt - och sedan upp och vrida överkroppen åt sidan och ta ett bamsesteg ut åt sidan och böja så att bröstet möter knät, hela tiden skall ena foten sitta benhårt kvar i golvet.. jag älskar eskiva, alla säger att det är as-jobbigt - men jag råkar ha grymt starka ben - eskiva får mig att fatta hur starka!!! Det får mig också att fatt hur kassa mina ledband är... crasch.. foten i golvet och knät borde stanna i vridningen.. näpp... känner igen smärtan... det kommer at ta några veckor..så... nu kan jag inte sova, inte gå och har jobbigt at sitta... hoppar på kryckor med blodblåsor i händerna och får inte träna... riktigt jävla deprimerande.  
 
Det har hänt att jag klantat till det lite en aning förut...bitit av min egen tunga, blivit överkörd av en cyklist, klappat både hakan och pannan i en sten...men då var jag liten... har också brutit en fot, tänjt ut ett ledband i högerknät...klappat i pannan i ett skåp och svimmat, bränt upp hela underarmen på en ugn, brutit lillfingret, och brutit foten och krashat ledband i höger + vänster...samtidigt...dock vid ett annat tilfälle än det första... nu ännu ett ledband. Jag tror inte att jag är bräckligare än de flesta andra... där emot kan jag bli lite uppslukad av det jag håller på med.. kan det vara det... att tankarna fladdrar ngn annanstans och jag tappar fokus på det som är?
Jag har varit grymt fokuserad på träning de senaste veckorna.. jag älskar verkligen att träna - det gör att jag inte har ont, det gör att jag inte blir sjuk... och så gör det mig lite större... hmmm... det där sista kan man ju tänka hur som helst om - men det var länge sedan ngn sa att jag är för mager - så jag tänker att det är bra. Att inte kunna träna stressar mig... för ett tag var det det enda roliga jag hade... det enda som var för mig, som gjorde mig glad och som var mitt eget.. nu vet jag inte vad jag ska göra... jobba mer?

Funderade på hur jag skall ta mig ner till båten... jag har ingen moped av den enkla anledningen att jag tycker att det är försoffande - det är tillräckligt nära för att gå, och folk (jag) behöver röra på sig (mig). hoppade hem i fredags... axlarna orkar - men inte handflatorna... funderar på hur jag ska lösa... minns att jag kunde cykla när jag bröt foten... tar med mig Peter för att testa... han får bara kolla på och finnas där ifall jag kraschlandar och måste bäras hem... jag kan cykla!!! Det är som att cykla!!!! så jävla härligt!!! det gör inte ens ont! Lite svårt att komma upp, stödet sitter förstås på fel sida.. men jag kan ta mig fan cykla...
Tänker på hur en massa saker är som att cykla, man har förmodligen kämpat med det en hel del en gång i tiden.. men det sitter liksom där - som bokstäverna på ett tangentbord, siffersatsen på en telefon, hur man skriver, hur man simmar, hur man läser, kör båt, kör bil, sjunger...allt man bara kan och tar för givet... en dag kan man ha tappat det... då är det inte som att cykla längre...