kan någon hjälpa mig stav till 40-årskris?
Har nog varit och klampat här förut...flera av mina vänner hävdar att de har en fyrtioårskris/furtioårskris/förtioårskris...alltså ärligt talat hur stavas 40? alla känns helt ologiska! alltså lika ologiska som tio-talskriser. Vad är det i de magiska tiotalsövergångarna som skall påkalla särskild uppmärksamhet egentligen? varför är det större att fylla 40 eller 50 än t.ex 33? När jag fyllde 30 härjade Gudrun - the storm alltså - det påkallade viss uppmärksamhet...förtjänt sådan... inte så att jag inte tycker att folk förtjänar uppmärksamhet då de fyller år - och kanske de jämna åren är lägliga för ett stort kalas - vart tionde år kan man ju palla? Men varför då kris? Jävla bra fråga eftersom jag själv krisar med jämna mellanrum - gärna vinter och sommar... kanske inte orkar en rejäl 40...
Så varför krisa som 40-åring (väljer det sejfa sättet att skriva ut det) är det tid för ifrågasättande? varför har jag inte gjort nåt annat med mitt liv? valt en annan väg? flyttat? varit med om mer äventyr? blev det inte mer än så här? samtidigt har man minst lika länge kvar till andra sidan - vilket betyder att det egentligen inte finns någon anledning att tveka om man nu grubblar över det man inte gjort...
KLart även utseendet förändras, har vänner som löser detta med botox, restylane och silicon - som om det skulle hjälpa ett sviktande självförtroende och självkänsla att pannan inte går att rynka, att läpparna är svullna och brösten som hårda kulor i helt fel höjd... för jaget sitter på utsidan! -NOT (även om det gör sina försök att bryta igenom). Är det det där med att allt skall synas, positioneras, mätas och värderas som gör att det krisas? Menar om man inte hade tanken om jämförelse - såg vad andra presterat - hade man då brytt sig? Om du lever under omständigheter som inte tillåter överflöd - krisar du då? (förutom vid uppenbara trauman?) eller är krisandet ett inneboende balansbehov mellan kaos och ordning - tes och antites? som drivkraft för utveckling?? måste vi krisa ibland är det lugnt ändå? och avrför mår vi ibland dåligt som männsikor? varför??? alltså är det biologiskt betingat eller miljö? vad syftar downperioder och depressioner till - om de nu är att betrakta som biologiska processer - ska de leda till någonting eller är de en bug i systemet? Om de nu är en evulotionistisk effekt - borde man kanske luta sig tillbaka, tänka över skiten och låta sig utvecklas - gött - då är krisen inget problem och kan inte kallas kris... utan som Cullberg vill mena - utveckling...
Själv krisar jag mer över julen och semestern... säkert finns det någon god anledning till detta?! rent biologiskt kanske det är en rädsla för att inte arbete (moahaha) tur att jag gillar det då så att åkomman inte drabbade en soffpotatis.
telefonanvändning och lyssnare
I morse väcktes jag 5.55 (1), hade fått ett meddelande (2) av Anna som talade om var och när vi skulle ses i kväll. Lyssnade lite på mina hairbands (3) medan jag fixade ordning saker i köket. Fick ett meddelande på Facebook (4) av Malin om vart mitt taxikvitto från Kavalla finns. Kollade vädret (5) för att ha kolla på bra kläder under dagen, tänkte det kan bli lite gående. PÅ båten spelade jag WF (6) och fick några gliringar för mina kassa lägg av en arbetskamrat (7) kollade jobbmailen (8) och skickade ett hotmail till Catarina (9). Lyssnade på min bok (10) 'Ett år av magiskt tänkande' medan jag tog spårvagnen till majona. Kollade min bokning på Sunfleet (11) så at jag hade tänkt rätt upphämtningsplats (det hade jag, jag är lite lost, men inte helt korkad). Var lite tiidig och väntade på att sms(12) med rätt registeringsnummer skulle komm och spelade qizkampen (13) med villemo och annika och robin medan jag väntade. När smset kom knappade jag in adressen i gps:en (14) och körde ut till torslanda och genomförde tre intervjuer som spelades in (15) alltså minst 15 anvandningar av min kära, kära iPhone innan klockan 11 - vad fan gjorde man innan???
Tänker på det där med att lyssna, hamnar allt som ofta i lyssnarrollen - visst jag gillar att lyssna - kanske uppfattas som bra på det eller så ser det bara ut som om jag har stora öron (vilket är en synvilla, mina öron är till och med mindre än genomsnittet ;) Har vänner som använder mig som container...alltså får syn på mig och börjar lätta sig direkt utan att fråga 'hur är läget...' jag köper det - de är inte mina närmaste, mina närmaste lyssnar tillbaka. Alltså lyssnar tillbaka när jag väl pratar...tycker att det är svårt...väldigt svårt. det blir mycket 'jag vet inte', 'jag får jobba på det' när jag ska försöka förklara hur det är... sen finns det förstås de som är bättre och lättare att tala med än andra... verkar som om jag skulle kunna vara en som är bra att prata med/till?! Funderar på vad det beror på...? eller upplever alla att de alltid lyssnar? inser när jag intervjuar ungdomar att jag kan vara rätt bra på att vänta in, kognitiv förhörsteknik kallas det visst i andra diskurser... väntar man tillräckligt länge kommer nåt mer... kanske är det det? eller är jag en tragisk figur som får folk att börja gråta och lätta sina hjärtan för mig vid fikabord, restaurangbord, i soffor och lite här och där...? Jag vet inte om jag skall vara smickrad, hedrad eller lite bekymrad... det kanske faktiskt är det att jag är en bra lyssnare - i så fall tänker jag vara osvenskt stolt över det!
När jag fick en fritidspedagogtjänst på en skola i en grupp med övervägande killar i 7-9 årsåldern för en herrans massa års sedan (min första fasta tjänst!) hade vi rekordlånga mellanmålssnack... jag minns att vi kunde sitta i timmar och att ungarna gärna satt kvar när föräldrarna kom och hämtade - ville prata mer. Och vad kul jag tyckte det var. Vi pratade om en massa skojiga saker, ibland hade jag förberett någon fråga man kunde fundera över, vilket ledde till att barnen gjorde det samma och det ledde till andra frågor. Där och då kan det handlat om att jag tyckte att det var lika mysigt som ungarna och att jag faktiskt blev en 'significant other'. Jag minns att de andra pedagogerna tyckte att det blev såna guldtillfällen att de försökte köra samma grej. Det där rann så småningom ut i sanden...jag fick fler ungar, fler arbetsuppgifter och tiden att prata bort förminskades men försvann aldrig helt. De där killarna har fortfarande en särskild plats hos mig - de är i 20+ årsåldern nu, hejar och pratar fortfarande när vi ses (kanske inte så mycket om drömmar, rädslor, önskningar och mysterier som förr- men ändå). På skolor jag arbetat efter det har det alltid funnits barn som vill prata...med mig. föräldrar som ringt och frågat; kan du prata med mitt barn - jag frågar om det finns någon på skolan du kan tänka dig att prata med och hon/han säger;Jennie. Har inte funderat så mycket på mönstret förut, men det har varit ungar i alla åldrar, till och med när jag lämnat skolor...Ja jag är genuint intresserad av barns tankar, vad de säger, hur de tänker, vad som oroar dem, glädjer dem etc. etc. det kanske är det? Jag vill verkligen att ungar ska känna sig bra och fina och lyckas och må bra - hellre än att vuxna skall få ha det lugnt och skönt och smidigt... barnens försvarsadvokat - var det vad man skulle vara som specialpedagog - var det vad jag blev??
Vacker eller mest sorglig?
min vän Pia brukar alltid säga att ungdomen är så vacker, jag håller med henne - men inte rent fysiskt vacker utan snarare vacker som i att den är så skör och bräcklig och det gör den samtidigt så förbaskat sorglig. Nu tänker jag ungdom som i tonår...
Det är få tillfällen i livet som det går att läsa vem en människa kan tänkas vara så tydligt bara genom att titta på hen. Dels går det att avläsa genom fysiska attribut; kläder, färger, frisyrer, smycken piercings... som om man bär sina övertygelser på utsidan. Det säger en del om en kille t.ex om han har långt hår, långrock och har en badge med F! på sin ryggsäck - det säger något om en flicka som piercar öronen med töjningar, har näsring, svartmålade ögon och svart färgat hår och som böjer ner blicken när du försöker möta hennes. Killen som rodnar, hon som slänger med håret och fnittrar, han som bröstar upp sig och säger 'något kul', han som låtsas inte lyssna, hon som skiter i allat...... visst känns det som om man har träffat dem så många gånger förut?! - och vis av erfarnhet visst önskar man att man kunde ge dem ord som blev till tankar. Det kommer gå bra, du är fin, du är fantastisk, du är värdefull, de betyder något, du kommer att göra skillnad för någon, du kommer bli älskad för den du är, du kommer att älska, vad andra säger eller tänker har ingen betydelse - det blir bra, eller i alla fall bättre...
Det som är så sorgligt är smärtan och tvivlet blandad med jag, jag, jag; eller kanske läser jag in att den finns där så närvarande? Tiden då man inte förstår att ingen är så fokuserad på dig som DU och att alla är lika fokuserade på sig som DU, tiden då man är så jävla tvärsäker - samtidigt som man är mer osäker än någonsin förr eller efter. Att 'bli sig själv' och inte våga och ändå göra det. Tiden då utseendet är som allra viktigast eftersom man inte ser att alla är lika fokuserade på sig som DU, då man tror att utseende är allt och biologin slår till med ojämnt växande kroppsdelar, finnar, fett hår och skevande röstresurser (even for females)...visst göt det ont när knoppar brister - varför skulle annars våren tveka.
Kanske jag läser in mina egna vuxnare tankar och tolkningar, men visst var det ibland för jävligt att vara 15... och ibland härligt, livsfarligt utmattande. Man trodde att det var så livet var - man var vuxen och hade alla kort på handen och mådde skit för att man inte fattade någonting, samtidigt som man trodde man fattade - och ingen sa något. Jo man fick väl en skopa då och då för att man var jobbig och stökig, kanske sa någon: det blir bra... men man lyssnade ju inte på vuxna... cirkeln omöjlig att fullborda och kanske är det det som är meningen?! Att vi inte ska lyssna och förstå och gå rätt väg...vi vet ju också hur de är/ har det/ mår som är helt konforma och inte ger sig på minsta möjliga uppror...kanske är det den enda utvecklingsmöjligheten: tes - antites- syntes? utan kaos ingen ordning liksom... men likväl - varför måste det göra dem så ont. Varför måste det där vackra sköra ljuset överskuggas av det svåra? jag önskar jag kunde bära felr än jag kan.
