jensiv

Insåg här om dagen att jag hade glömt bort att lyssna på radio...typ sen efter sommaren... som tur är finns det appar med streaming eller pod versioner av favoritprogram. Kollade igenom vad jag hade missat på Fiolosofiska rummet och har streamat nätterna igenom - passar fint nu när jag hoppar över det där med sömn...har hört om strängteori, Habermas, männsikans behov av myter, existensialismen, nationens gränser, religionspsykologi, vem är intellektuell? och vänskap i informationssamhälle osv osv...och bestämde mig också för at lyssna om ett program jag redan hört... alltså radioprat är förstås inte som musik man kan höra om igen, men en del poänger funkar i repris...

Hittade sedan ett av de nyare, kan ha varit ett par veckor gammalt, handlade om lycka - eller kanske egentligen om varför vi inte är lyckliga. Det var en rätt varierad diskussion - fick gå hem till Peter och fortsätta diskussionen. tycker ofta att det är rätt bra, att gå hem och fortsätta sätta ord på det som bara är väckta tankar. Har iofs insett de senaste veckorna att när Peter spärrar upp ögonen på ett specielt sätt så är det för att han tycker att jag maler om konstiga saker... tror han gjorde det nu också - men han är nog aningens för snäll och välmenande för att bekräfta den tesen.. Så lycka - eller avsaknaden av lycka - hur har vi mage att vara en halv miljon svenskar som behöver antidepressiva mediciner för att klara vardagen? ...och faktiskt - jag är INTE motståndare mot SSRI preparat (heter så tror jag..men blev liite osäker på om det är rätt bostäver och rätt ordning) men om det är så många - är det ju snarare ett normaltillstånd - det är normalt att inte må bra och att behöva stöttning för att orka. och SSRI (let's call it that) blir som alvedon eller panodil, nåt man äter för att klara av att gå till jobbet - skillnaden är väl att det är något mer abstrakt än pannan som gör ont...och att det är så många...undrar om det var färre förr? eller om det bara finns en uppmärksamhet och tanke om att det är okej att inte må bra, men det är inte okej att inte må bra om man kan göra något åt det...jag har själv behövt det under en period, det var kanske ingen life-saver, men det hjälpte mig att fixa det jag inte orkade fixa, och skulle jag behöva det - hade jag inte tvekat att köra en period till. Sen insåg jag att jag aldrig hinner läsa tidningarna...funderade på NÄR jag eventuellt skulle göra det...innan jag åker hemifrån vid sju eller när jag kommer hem vid nio? den tiden som jag har glömt bort att titta på tv och som jag lägger på att försöka få OCD att funka i ett hem som skulle kunna illustrera kaosteorins tes om objektens avstånd från centrums påverkan på upplevelsen av kaos... alltså jag har ingen koll alls längre - läser tidningar på nätet - men högst selektivt - det som verkar spännande eller som intreserar mig, vilket gör att jag missar en mass annat - fick till exempel senare än de flesta, att Usama Bin Laden var tagen av daga---detta faktum uppenbarades för yours truly på facebook... hör en massa om Twitter...har inte orkat engagera mig nämvärt - men fixade tillslut ett konto - med ambitionen att bli en voyeur...spaning fåre bli. För mig tillbaka till filosofiska rummet och programmet om informationssamhället...orkar vi med att allt blir tillgängligt? orkar vi sortera ut det som är viktigt? Själv är jag enbart förtjust...älskar att kunna googla fram information - behöver sällan gå till biblioteket och leta upp viktigheter - som hur man gör körsbärsvin till exempel - som jag fick göra när jag var liten...det kan jag googla nu - om jag inte var så lat och köpte färdigt vin på systemet off kårrs... Stress - blir det stressigt att hålla kolla på facebook, twitter, bloggar och loggar? nyhetsflöde, flashback etc etc eller är det en tillgång?

Kan man först vara sjuk och sen bli frisk och sen spela sjuk - eller är man sjuk och spelar frisk? Det är Anna Odells fråga. Ännu en sån där vecka där frågor, läsningar och händelser centreras kring en särskild punkt. Vansinne. Vad är det? vem bestämmer? var gå gränsen? Är jag frisk för att jag känner mig frisk eller skulle någon annan kunna säga att jag är sjuk? Ja...kanske det inte är så att jag kan klassas som vansinnig...bara lite oförnuftig i bland - men om förnuft är motsatsen till vansinne - räker det då med o-förnuft och tillfällig sinnesförvirring för att jag skall vara vansinnig... Kanske inte vansinne är rätt ord för den delen...mest nu konnoterat med aggressivitet och ilska i presume. LÄste Foucaults "Vansinnets historia i den klassiska epoken" där Foucault beskriver förändringar i synen på vansinne i förhållande till den förnuftige. Diskussionen om Anna Odells konstprojekt "Okänd Kvinna - 2009 - 349701" dyker upp i sammanhanget och av en märklig anledning ställs verket ut på Jamtli i Östersund där jag befinner mig. Sen kommer diskussionen om "Den fastspända flickan" - Daniel Velascos radiodokumentär om Nora som egentligen förstås heter något annat men som beskriver sin väg under 10 år i psykiatrins händer. Hur orsaker samverkar, hur en sårig relation med en pappa leder till beteenden och agerande som leder till andra beteenden och effekter; självskadebeteenden, missbruk, sexuellt självskadande, prostitution och våldtäkter. Både Annas och Noras historier ger ett spännande dokument -dels faktiskt för att de på olika sätt dokumenterar sina erfarenheter; Anna med ett speciellt syfte att ifrågasätta och överskrida, Noras mer i syfte kanske att bearbeta och ge sin egen historia kontur.  Det blir historier om experters vetande och makt att definiera - vem som är vansinnig och på vilka grunder. Spännande tänker jag är frågan om det personliga ansvaret och vem som bedöms kunna ansvara för sina egna handlingar. I Anna Odells fall blir det personliga ansvaret bortkopplat så länge hon bedöms som vansinnig, hennes beteende och agerande är en falsk verklighet som med medicinering ersätts med en annan falsk verklighet - en falsk verklighet som i vilket fall som helt bedöms som bättre än hennes egna förvrängda verklighet...När hon sedan berättar att det hela är uppgjort får hon ta tillbaka ansvaret - och med den skulden. I Noras fall fråntas hon allt ansvar och blir omyndigförklarad, hennes hitoria av prostitution och självskadebeteende berättigar i vissas ögon till och med att hon utsätts för synnerligen grov våldtäkt. Med dessa dokumenterade berättelse i åtanke är det så klart lätt att fundera över vad som gick snett och männsikan, den professionella människans ansvar och som vi uppfattar det oförmåga att fatta rätt beslut, de som någonstans på vägen fattar rätt beslut osynliggörs. Vem är egentigen ansvarig för den som tvångsomhändertas och klassas som oförmögen och inkapabel att ta eget ansvar och fatta sina egna beslut? en Gode man? en samordnare? en annan förmyndande person...? Vad har den personen för fakta och insyn att ta till för att ta rätt beslut? vad är rätt beslut?

Varken i Noras eller Annas fall är det egentligen rimligt att placera ansvarsfrågan hos en enskild individ eller på ett system som fallerat i syfte att omhänderta och bota eller i alla fall lindra - däremot påkallar det ett ifrågasättande...en genomlysning och det är vad Anna vill... att förskjuta perspektiven, tillåta oss att se på ett annat sätt, fån ett annat håll, med konsten som raster. För vad vill konsten? Vill den som någon uttalade sig i Annas projekt att konstnären skall måla små fina tavlor som är trevliga att titta på? eller vill den väcka tankar, förvrida perspektiv och utmana sanningar? I Noras fall leds mina tankar till avgörande punkter när historien kunde tagit en annan vändning, det finns minst en sådan punkt när Noras problem i skolan och hennes utåtagerande beteende skylls på en dysfunktionell relation med pappan (som för övrigt enligt Nora misshandlar henne) och där är det Nora som får klä skott för relationen och placeras i familjehem (där hon trivs så bra att hennes beetende tar en annan vändning och hennes 'tillfrisknande' föranleder att hon åter placeras i hemmet med pappa). Det där är en sådan uppenbar punkt, där frågan om Nora egentligen var sjuk vid den punkten, eller om hon blev sjuk av det hon sedan fick uppleva. Hennes historia kantas sedan av ett antal sådana avgörande punkter, och ju fler flyttar, omhändertaganden och interneringar hon utsätts för, destå tjockare blir hennes journal...fler och fler experter med olika förklaringsmodeller och behandlingsalternativ. Allteftersom hennes journal blir tjockare och kategorierna blir fler och fler, minskar de vårdandes vilja att ta reda på vad det är frågan om - allt står ju i journalen, med kategorier, diagnoser och allt - vidare utredning inte nödvändig - där emot mer medicinering, bältesläggning och tal om terapi som aldrig blir av... wasted life... När vi sedan får höra på radio om kapten klänning - länspolismästaren och feministen Göran Lindberg - åker dit för en grov våldtäkt på en ung flicka; vet vi förstås inte att det är Nora det handlar om...inte heller vet vi om att hon prostituerar sig eller att hon skär sig och misshandlar sig själv...när vi några månader senare får höra om en ung flicka som under sin tid som tvångsinskriven på ett ungdomshem, prostituerar sig utan att personalen får vetskap om det. Åter igen vet vi inte om att det är samma Nora...och att hon ibland får höra att hon får skylla sig själv... well jag vet inte som vanligt var jag vill komma med det här - lysnna och avgör själv:

 

Del ett:

http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=909&grupp=17557&artikel=5400735

Del två:

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/142476?programid=909