Du tror att du är någon!
Fick höra som andra hands information att jag "tror att jag är någon..." förstår ju att det är menat som en negativ kommentar, att det rör sig i samma termer som att jag är högfärdig... well först blev jag förstås lite konfunderad - ingen gillar väl att höra negativa remarks...en stund blev jag nästan ledsen... sen tänkte jag lite till och insåg att personen ifråga har helt rätt! Jag tror att jag är någon!!! jag inte bara tror - jag vet att jag är någon.
vissa dagar gillar jag den någon ganska mycket, andra skulle jag önska att den kunde gå och ställa sig bakom en dörr och skämmas.
Jag är en person, 39 år som fuskar sig till mörkt hår. Jag är mamma, jag är dotter, jag är någons partner och någons vän. Det är någon. En högst verklig (ibland märklig) person. Om jag inte var någon, skulle jag vara ingenting eller en ingen. Det är inte vad jag ser i min spegel. Jag är ju där. med mina sneda tänder och skrattgropar, med grop i hakan och randig panna. Jag är någon. och den där i spegeln är den andra också ser. Jag vet att det är den - kanske den utsidan säger "högfärdig" - kanske? eller så säger den rakryggad? eller så säger den integritet? inte vet jag... jag är liksom härinne med mig själv.
Det andra ser, min front är förstås regisserad och utrustad med lämpliga props och rekvistia för de tillfällen som erbjuds. (Goffman skulle förstå vad jag är ute efter). så är det för oss alla. Vi har våra identitets-kit (eller identitets-skit som C föreslog så fint). en del av dem är svårare att kasta av sig och ändra än andra.
det går att steppa förbi en bio-kropp, födas som bio-kvinna men vara något annat, det går att ändra hårfärg, ögonfärg, dialekt, språk - sånt som vi föds in i...( längd undantaget...svårt att andra på) det är val vi kan göra - visst är det inte alltid lätta val, men val som kan göra att vi blir tydligare Någon för oss själva.
Men det går inte att inte vara någon...om en inte åker till Schweiz och låter någon annan ta en av daga... så jag tänker fortsätta att vara någon... jag tänker fortsätta leva mitt liv till ett soundtrack som spelar i mina hörlurar, jag tänker fortsätta läsa alldeles för många dåliga böcker och en hel del bra. Jag kommer att fortsätta tråkas ihjäl av gardiner och vägra prata om krukväxter på annat vis än under raljanta former. Jag komemr fortsätta hålla fast vid ståndpunkter som är jobbiga för jahanähjahanähä joråsaåatt.... jag kommer vara arg på sexism i alla dess fula former. Jag kommer fortsätta förföras av långa fina ord, jag kommer att fortsätta att inte förstå siffror men älska fysik i hemlighet. Jag kommer fortsätta vara en fåfäng, morgonpigg ensamhetssökande sällskapssjuk någon. Det är en sådan någon jag blivit. Och ju mer jag tänker på det där att jag är en sån där som "tror att jag är någon" desto mer stolt blir jag över att jag visst är någon, och över att jag också vet lite om vem.
Kanske är det Jante som säger att du inte skall tro att du är någon.
Och jag önskar att alla fick se att de är någon. Jag skulle i alla fall gärna vilja veta vem du är.
