jensiv

Det är märkligt hur juldagen alltid verkar vara en klar stilla kall dag som idag. Lite som att hålla andan, en del kanske försöker spara känslan, andra vill nog mest att det skall passera. Jag tycker inte om julen. De historier om julen jag lättast identifierar mig med är "Grinchen - Julen är stulen" och "Charles Dickens' -Julsaga"... fast egentligen mest de inledande delarna av dessa båda... innan det löser sig och blir jultramsigt...;)

      Jag vet inte om jag riktigt förstår det där med julens budskap. Jag tycker om att vara med mina nära och att det är lite festligt fint och barnen är glada, det går ju inte att inte gilla den biten. ändå. Men jag tycker inte om julen. Jag tänker att julen är lite falsk. Den tvingar oss in i något vi inte bett om och inte kan värja oss ifrån. Den tvingar fram medvetenheten hos de som är ensamma, att ensamhet är inte okej. den tvingar fram insikten hos de som inte kan ge sina barn de finaste dyraste julklapparna, att de ändå förväntas göra detta. Julen är som en enda stor jävla normmaskin. det SKA vara si och så och det ruckas inte så lätt på traditioner och vanor...Kanske är det det som gör att julen aldrig känns okej? Att den är tvingande... att den dikterar regler för mig som jag inte fick bestämma själv?!  Talade med en fd kollega runt Lucia, hon berättade att fem barn i luciatåget på den skola hon arbetar, svimmat under Luciamorgon... vilket jag tycker låter förfärligt, vilken slags press utsätts ungarna för egentligen? varpå hon svarade "det var ingen fara, det var ingen i publiken som såg..." Luciatåget är till får de som tittar... vem fasen bryr sig om en avsvimmad unge (eller fem) det skall vara vackert och stämningsfullt ochjuligt och tippt, tapp och  f'n ta den som craschar julefriden! 

         Varför vi från början firar jul är förstås höljt i dunkel... vem bryr sig liksom om religionen liksom..(ja inte jag heller)... men det ursprungliga budskapet om frihet jämlikhet och syskonskap...nä...fel låda att rota i... det ursprungliga budskapet... tja...finns det ett sådant egentligen? budskapet har vi ju själva uttolkat... det går att tolka Jesus som despot, en annan läsning av evangelierna ger en inte alls så kärleksfull bild av en som motsäger sig själv och utsätter lärjungarna för motstridiga budskap där de alltid och enbart kan svara fel och få höra vilka usla stackare de är... det beror på vilket håll en riktar ljuset, men det är inte svårt att göra den läsningen. den enda fullt ut kärleksfulla sekvensen i bibeln där Jesus själv med egen röst talar utan att tillrättavisa och mästra, är faktiskt  i bergspredikan. Det där kärleksbudskapet lyser i övrigt med sin frånvaro... Det där med WWJD (What Would Jesus Do), är inte helt glasklart som levnadsregel om en inte klargjort i förväg vad det innebär... och då är det i alla fall ens egna regler. Kanske det handlar om det där som Jesusbarnet står för, det som utlovas innan han blir stor-Jesus? Om en möjlighet att plocka av mänskligheten det fula och smutsiga, syndiga - det där som gjorde att människan gjorde andra männsikor illa? Det som det lilla barnet skulle ta på sig, och sedan med sig då han lämnade jordelivet... i så fall är det uppdraget inte alls fullföljt, snarare har väl behovet ökat, vad ska vi annars med Jesus till?????

        Så..vad är julens budskap? Köp mer och bli lyckligare...köp ännu mer bli ännu lyckligare... lämna tillbaka i mellandagarna, eller köp ännu mer ännu billigare... Bevittnade igår hur en snart fyraåring fick ett berg av julklappar. Han öppnade två. Den första var en tågbana, den andra en bok. dessa två bar han iväg ut i köket för att leka med- rätt nöjd. Inte en tanke på att det låg ett berg med andra klappar kvar på golvet. Vi vuxna ropade givetvis tillbaka den lille, som hele tiden återvände ut i köket till den där tågbanan i trä... hans kloka mamma plockade tillslut undan hälften av paketen att spara till regniga dagar. Tänker på det varje år, hur en nästan pliktskyldigt och tvångsmässigt köper och köper... och därmed skapar ett allt större behov. Hörde någon vinterpratare förra året tala om att den bubblan snart brister... och kanske har vi sett de första tecknen i år... före jul, tyckte jag mig se hur de där gåvorna till bättre behövande blev fler än förr. att köpa ett gåvobrev för att ett barn i flyktingläger skall få vinterkläder, för att ett barn skall bli vaccinerat eller få möjlighet att gå i skolan. Om den där hjälpen når fram så är det ett julbudskap i min smak. LÄser också allt oftare i GP hur krögare, caféägare etc beslutar sig för att hålla öppet på julafton för ensamma och glömda, eller för de medellösa. Visst renderar det publicitet, men det får det väl vara värt. Visst dövar det ens eget samvete, men det må väl vara hänt så länge det leder till gott för en annan.

    Så... lyssnar lite halvhjärtat på julmusik. Tänker att det finns budkskap om kärlek, värme och medmänsklighet, att rikta blicken utåt och se andra. Jag vet inte om vi generellt når ända fram där. Och jag talar med flera i min omgivning som faktiskt säger att julen inte är en favorit. den påminner dem om att de inte räcker till, att de inte hinner med alla borden och måsten. att de är stressade över det de inte hinner, mer än glada över det de åstadkommer. de är oroliga över att alla inte skall vara nöjda, att julgodiset är köpt och inte hemgjort, att barnen tjatar istället för att tindra juligt. Att det inte är städat och ser bra ut, att ytan inte är tillräckligt putsad och perfekt...är julens budksap i så fall underförstått att "det duger inte".

         Julen är den tid på året då jag som bäst behöver en rustning. Julen påminner mig om att jag var ett bortglömt barn. Ibland ett bortvalt barn. Och att jag ännu idag är den som inte riktigt får plats. Den som är den tuffa, starka som klarar sig själv utan livlinor och skyddsnät. Berättade för en vän om den känslan, hur fruktansvärt trött jag är och hur svårt det är att hålla samman när skalet blivit så tjockt att det inte längre kan bära sig självt, utan spricker.  Hur jag ibland önskar att någon sopade banan för mig och inte bara med mig. Att jag slapp fixa allt själv, inte behövde vara stark, egensinnig och självständig. Hon gav mig en julklapp, en symbolisk sådan. Det var som om hon såg rakt in i mig och visade mig att det finns de som finns där. Jag kanske var ett bortglömt barn, men jag är ingen bortglömd vuxen. Kanske när jag börjar pussla att jag kommer att förstå.

Ibland är det svårt att låta bli att diskursanalysera omvärlden...just nu en samtid fylld av frihetslogik. Möjligen är det som när en är gravid och plötsligt ser andra gravida och barnvagnar över allt, liksom de plötsligt dök upp från ingenstans. I själva verket handlar det förstås om att ens uppmärksamhet riktas åt just det hållet. Så kanske är det så att min uppmärksamhet riktas mot frihetsbegreppet och hur det under hösten som ett liberalt efterspel av valrörelsen förfaller som om talet om frihet blivit något annat än en fråga om ideal och värden....eller ja... det är väl ännu en fråga om ideal och värden, men värdena har förskjutits och fått en annan innebörd - en individuell frihet att inte behöva förhålla sig till och understödja ett kollektiv... möjligen kan det vara den förskjutning jag försöker se/förstå. Först var det en tanke som dök upp då jag läste, såg, lyssnade till reklam... plötsligt talas det i reklamen om frihet...frihet att kunna välja...frihet från bindande avtal... det är träningskort utan bindningstid, telefonabonnemang med möjlighet att byta telefon, avtal som erbjuder kunden att byt efter ett tag om den inte är nöjd, möjligheter att välja och om önskas, byta kanalpaket etc etc... det framstår som om konsumentens val och friheten är "the new black" (Vilket är fel... det är alltid svart som är "the new black"...och the old black med för den delen då....). Någonstans har diskursen slagit in och griper in som en naturlig del i det vi talar om... som om frihet självklart är något fint, bra och obestridligt... för det är det väl? eller finns det gränser för hur fri frihet kan vara? Jag har hävdat att alla kan välja. Att vi alltid är fria att göra val. Det betyder inte att alla möjligheter står öppna, men vi har alltid val. Det betyder inte heller att konsekvenserna blir de mest ultimata...det är konsekvenserna av våra val som gör att vi väljer att inte välja... vilket också är ett val... Skall ge ett enkelt exempel. Vi tar en kvinna som lever i ett destruktivt förhållande. Hon får helt enkelt stryk av den hon lever tillsammans med. Många gånger kan det tyckas eller sägas att hon inte har något val. Kanske hon har barn som behöver någonstans att bo, kanske har hon hotats till att stanna kvar, kanske har hon inte kraft och ork att lämna? Det är inte samma sak som att inte ha ett val, det är att göra ett val... hon har valt att stanna kvar. Hon kan också välja att lämna - men rädslan för konsekvenser gör att hon väljer att inte göra det.... Det är så jag tänker. Vi har alltid ett val.... men konsekvenserna kan bli oss övermäktiga. Att kunna välja är en frihet vi har...och valet och friheten gifter sig alltid med ansvaret (för sig själv eller någon annan i första hand) ... det är mycket frihet...kanske är det som någon sa en gång att frihet också kan var en form av slaveri. Friheten att välja mellan alternativ, att inte kunna överblicka alla de val som är möjliga, och hela tiden stå inför insikten att "jag kan ha valt fel"... friheten att välja är större än någonsin och därmed också alternativen fler, vilket ger att risken att välja fel är stor... sånt som skapar ångest... ångest är att vara slav under sina egna känslor... jajamän... fihet är kanske inte så enkelt och vackert som det kan låta vid första anblicken...(som det kan låta vid första anblicken... det går inte att säga så...jag vet, men jag tog mig friheten att mixtra lite med perceptioner).

         Såg förra veckan I Annas garderob på Stadsteatern, hade lite tur och hamnade på en dag med försnack av Regissör Susanne Osten samt manusförfattare Ann-Sofi Barány. Den sistnämnda menade att vi behöver fundera över vad frihet är och för vem. Pjäsen i fråga handlar om psykoanalytikern Anna Freud som själv gick i psykoanalys hos sin far och genom hela livet gav sin far någon slags ikon-status, samtidigt som hon själv inte kunde komma ut som lesbisk. Anna har i pjäsen en monolog om frihet... om tankens frihet, om att inte låta tanken låsas av normer och begränsningar... det där är ju lite av den springande punkten i psykoanalys - att låta det som faller en in komma till uttryck... problemet är att den sortens frihet kanske mest lämpar sig i på terapeutens divan... tankens frihet och okontrollerad dekonstruktion av normer är farliga saker... - att tala i freudianska termer och tänka oidipus och elektra-komplex, att se försvarsmeakismer som psykets överlevnad, att tala om anala trauman, fallosavund och tänka barn som sexuella varelser är för snårigt, för dimmigt, för sårigt - vi vill inte se männsikan som en så ful kroppslig, primitiv varelse som hon blir med Freuds  glasögon...det är bättre och lättare att förskjuta och främmandegöra Freud.... det går förstås inte... som Susanne Osten sa... vi har alla skägg... och hon menar då att vi alla bär på diskursiva spår av Freud och hans teorier om överjag, jag och det undermedvetna... vare sig vi tror det eller ej... (framför allt gäller väl det oss som arbetar med olika teoretiska perspektiv...) Freud har liksom skäggat av sig på alla möjliga ställen, även om teorierna omarbetats och utarbetats och utvecklats...( OBS - Jag är ingen Freudian och tror inte riktigt på psykoanalysen som fenomen...den är ett raster för att förstå något som transcendentalt...som allmänmänskligt...deet funkar inte...). kanske är vi bäst förtjänta av Freud som en kartografi över hur vi KAN tänka om saker och ting för att söka förklaring... psykoanalytiska behandlingar har ju liksom egentligen mest den effekten att skilnad ger skillnad... liksom förändring ger förändring... 

     I alla fall så är tankens frihet väl helt okej så länge den inte förslavar någon annan, eller tvingar någon annan att tänka likaledes...poängen är att tankens frihet är en ultimat frihet... vi är fria att tänka vad vi vill, vem skulle kunna stoppa oss liksom? Problemet är när vi börjar uttrycka de fria tankarna...det är då vi kan förefalla galna...om vi inte som Ann-Sofie Barány uttryckte det...exploaterar vår galna tankar (målar, skriver, diktar...yes..sublimerar) eller när vi försöker uttrycka och förverkliga fria tankar utan ansvar och konsekvenstänkande? 

    Såg en annan dag en pilotvariant av  Ann Heberleins pratföreställning: "Livet, döden och meningen med allting". Tänkte förstås att det lät väldigt likt Douglas Adams "Livet, universum och allting" , vilket visade sig inte vara helt fria fantasier - då Heberlein som slutkläm kommer fram till samma svar som Adams på frågan om meningen med livet... ja 42... det vet ju alla...kontentan är densamma hos Heberlein som hos Adams... frågan är så meningslös att 42 är ett svar som är gott nog...då det ju också är meningslöst. Hemma hos oss är Adams något av en hus-filosof -yes, han definieras ofta som just filosof... inte enbart som författare till liftarens guide till galaxen - även om det är just denna som föranleder filosof-stämpeln. Det är Rasmus som är fantasten och som citerar och hänvisar till vogoner och minimala begränsningar och den tråkigaste poesin i universum etc... men nu var det ju frihet som var agendan...  Också Heberlein berörde frihet som fenomen. Hur friheten att välja ger oss ångest över allt det där vi väljer bort. Heberlein har förstås en hel del personlig erfarenhet av det där med ångest av patologiska dimensioner...inte sån där vardaglig beslutsångest utan mer av exestensiell karaktär. Apropå val talar hon om anledningen till att 50% av alla äktenskap och ännu fler samboförhållanden slutar i skilsmässa/separation... anledningen (enligt de Button... nån engelsk filosof som ägnat en del tid åt att reda i frågan) är att man helt enkelt väljer att hooka upp med fel person av fel anledningar... well.. rocket science... men ibland är vetenskapande läran om att förklara det dunkelt upplevda med glasklara teser.

      Frihet kräver informerade val, frihet ställer individen i centrum, friheten gör också individen till en ensam autonom agent - när hon skall välja fritt kan hon också välja fel, hon är då också ensamt ansvarig för sina fel val...hon borde vetat bättre, valt rätt, hon hade ju friheten att välja...eller?! Frågan är hur fri friheten egentligen är? vad i oss eller med oss är det som ska få vara fritt?