jensiv

I somras flyttade min lilla flicka. Hon är inte så liten, det vär länge sedan nu hon blev större än vad jag är. Hon är större än jag på många vis. Hon är definitivt större än vad jag var när jag var 19.

När hon flyttade ville hon att vi (jag) skulle städa ut hennes rum. Jag är väldigt mycket mer pragmatisk än vad min man är i sådana lägen. Jag bara gör det. Han går in och sätter sig på sängen och funderar och är lite sorgsen. Jag röjer. Han säger att han är lite ledsen. Jag packar undan grejer och slänger. Han går där ifrån. Han pratar om det som att det är en ny fas i livet - att hon vill börja sitt vuxen liv. Jag städar garderober. Vi dealar liksom med det där nya livet på olika sätt. Det får mig att tänka på var och vad vi placerar vårt nu och hur vi förhåller oss till då och sedan. Det är en sådan vecka - tvärnitar mitt i en tanke - är filosofisk och introvert... in my mind. Ingen vill diskutera saker som hur städning görs till något tråkigt och egentligen inte producerar någonting...och bidrar till att skapa skiktningar...vi vill ha det städat, men vill inte städa, lejer ut det och på så vis blir städning en prioritet en kan unna sig att leja ut, okvalificerat blablabla... helt ointressant förstås.... eller så hittar en någon som är villig att diskutera ironi....(C)... och hur det plötsligt blev oxymoront...så att en inte längre vågar vara ironisk...fast hela kroppen skriker...

     Jaja... sedan åkte min lilla pojke till USA. Han är inte heller så liten...han är ärligt talat rätt så stor. Han är rätt så stor i tanken också... lite för smart för sitt eget bästa - så där så att han inte ännu har förstått att en får anpassa sig efter andra. Det är lite skönt att ha någon som kan förstå en snabb tanke utan att en behöver förklara hur den kom till... Han åkte. Han är borta ett tag och kommer hem sedan. Pratar om att flytta hemifrån. Jag tänkte inte så mycket på det, utom på de mer praktiska sakerna... har du kollat ESTA?, har du skrivit ut biljetterna? Har du kollat att K & H har rätt datum på Portland? Har du koll på specialbagaget? (pilbåge pendlar Oregon_Göteborg med jämna mellanrum..). Han har koll. Han har alltid koll. Jag behöver egentligen inte kolla. Men jag är hans mamma. Och jag är pragmatisk. P, vankar runt... säger att det känns tomt. Jag slänger in Rs skor i garderoben tre par 47:or tar plats de inte behöver. P sitter på Rs säng och känner sig lite sorgsen...öppnar dörren till hans rum, jag stänger den... till slut får jag skratta åt oss. R ska vara borta i fem veckor... han kommer liksom tillbaka... lägg av...de är inte borta - de är bara inte här... För jag är ju så jävla pragmatisk och ibland samtidig... återkommer till det där med samtidig,

     Efter att V flyttat, låg plötsligt saker där jag lagt dem, jag behöver inte leta så mycket...det finns sju hårborstar i hallen i stället för ingen och något annat som inte skulle ligga där... mina kläder hänger kvar i garderoben, det står inte kaffekoppar överallt... strumpor i strumplådan - Allt det där är rätt så skönt - och en rätt så märklig upptäckt... Det saknas dock en hel del hög musik, det saknas höga skratt, det saknas ljud, det sakanas viktiga diskussioner om värderingar...Det saknas spännande ny mat. Det saknas en flicka.

     När R är borta är fruktskålen alltid väldigt full, liksom kylskåpet. Det saknas ljud på kvällen, bokhögar...Det saknas någon som tjänstvilligt undrar om jag behöver något...någon som pratar engelska. Det saknas någon som kommer och diskuterar uppslag för de där böckerna som ska skrivas och fixar middagen. (jag saknar uppenbarligen mina kockar). Peter saknar känslan av att vara pappa. Det  saknas en pojke.

     Mest av allt är det tyst. Jag gillar tystnad...alltså jag ÄLSKAR tystnad... om jag får välja den själv... om jag får välja när den finns. Nu finns den bara...Fan vad jag saknar ljudet av mina barn. Den där pragmatiska sidan som gör praktiskt istället för att gå in i känslan av sorg - är mitt sätt att hantera det - ett sätt att båta och balansera, för att mor och far skall klara av det hela. Tillsammans är vi ändå rätt pragmatiska - det är helt okej att prata om det starka, kreativa, hjärtevarma och kloka som båda våra barn står för. De är tokiga var och en på sitt sätt och har inte varit några enkla ungar på vägen - men de har sunda värderingar och förstår sin plats i världen från olika synvinklar. De vet vikten av att hålla diskussionen öppen om hur en kan förstå saker och ting och att diskussion och argumentation inte är krig, de är förhandlingar. De är kloka. Det är allt jag behöver veta.

      Att leva i en ny familjekonstellation är något de flesta av oss går igenom ett par gånger i livet. Nya syskon, skilsmässor, partner, barn etc... det kan förändras några gånger under en livstid. Det är väl alltid omvälvande... mina sådana punkter har varit vad en inom åldersforskning kan kalla för osamtida. DÅ menar jag åldersforskning - där ålder ses som en kategoriserande faktor, inte om åldrande - där ålder=gammal. Osamtida - inbegriper en normerande tanke om att vi gör vissa saker i en viss ordning utifrån ett mönster eller manus - Ett livsmanus. Livsamanus är strukturellt normativa, och innebär att vi först är barn och bor hemma, går i skolan, sedan gärna studentliv med utbildning, sedan flytt, karriär, partner, barn och familjeliv, karriär, och sedan ett pensionärsliv då en spelar bridge och går språkkurser och åker på gruppresor (aka. grupptrycksresor - ref. Bjarne). Vissa saker hör till en viss ålder - inte biologiskt eller naturligt - utan socialt konstruerat. Barn gifter sig inte - 15 åringar flyttar inte hemifrån - 60 åringar börjar inte på universitetet - 9 åringar åker inte på grupp(trycks)resor till vindistrikten i Valpolicella- 90-åringar skaffar inte pojkvän etc etc...Det finns inga egentliga hinder - det bara ingår inte i den sociala åldern (tja 9 åringarna i Valpoicella har sina rimliga och rutiga skäl...men annars)... Jag fick barn när jag var 20. Hade precis fyllt 20 - det var inte planerat - det bara blev så. Nummer två kom när jag var 21 - det var inte planerat - det bara blev så. Det är osamtidigt - i fel ordning enligt normera(n)de livsmanus. Otaliga gånger har jag fått höra att jag var för ung och att det knappast kan ha varit bra... för vem vet jag inte... Jag tror inte att mina barn tagit skada av det. Jag har definitivt inte gjort det. Jag hade jävligt mycket ork att vara samtidig när de var små. Dessutom tyckte jag att det var jävligt roligt att ha små barn.  Vi levde mycket i skogen och i bergen, vi läste mycket och lekte mycket och var alltid tillsammans. Jag tror inte att det hade med min ålder att göra. Jag var rätt så tillåtande och inte särskilt orolig - det tror jag hade med min ålder att göra. När en blir förälder blir en ofta tvungen att bli mer "vuxlig" oavsett ålder. Männsikor förutsätter att jag offrat en massa saker, att jag missat något eller att jag nu ska vara fri och göra allt det där jag inte gjorde då... vaddå? Jag gillar mitt liv, och har alltid haft utrymmet att gå min egen väg och ägna mig åt det jag tycker om att göra. Den där osamtidigheten - visar sig mest i att jag inte har så många vänner i min egen ålder. Att få barn som 20- åring gör förstås att intressena med jämnåriga förkjuts... de som nu är 40 har barn i 5-10 års åldern. De felsta av mina närmaste vänner är 6-15 år äldre än jag... jag är mer samtidig med dem - vilket återigen gör att jag är osamtidig...

     Meeen jag vet ju om att samtidigheten - osamtidigheten är en normering jag inte behöver förhålla mig till - enbart att tala om den som ett faktum - gör att den erkänns... men den finns i min omgivning och jag förhåller mig till den - så som en gör - normer är inte av naturen onda - de finns för att vi behöver göra oss och vår omvärld begriplig - det är när normen är skadlig för någon - eller placerar vissa positioner i underläge som en behöver göra något åt dem.

     Sen var det där med att samtidighet också har med att göra hur en ontologiskt placerar sig själv i ett nu, i ett då eller i ett sedan. Jag tror, eller tycker mig faktiskt se att vi gör olika och att det påverkar hur vi ser på saker och ting (ja det ligger ju liksom i sakens natur...being ontological då). Min vän P är alltid på väg någonstans, våra samtal handlar mycket om vad hon ska göra, när hon ska göra det och så letar hon i sin almanacka...jag gjorde henne  uppmärksam på det för ett par veckor sedan - hur mycket i våra samtal som pågår i framtiden - och det blir likt en uppenbarelse - att en kan sysslesätta sig så mycket med tankar om "sedan", så att det tar över det som sker i nuet och att när en sedan är framme vid det där som planerats, så tar nya planer vid..." Nästa gång ska vi..." DÄr med lever vi inte samtidigt. Det är assvårt att leva i nuet - men jag tänker att det inte finns några egentliga alternativ. Att älta det förgångna är helt utan mening. Det är över och går inte att förändra. Visst; det har format oss, det som var - men det är förgånget och att säga saker som "Jag skulle inte ha..." och sedan älta det... är helt meningslöst; om inte just det hade hänt hade något annat hänt; det finns inga hål i tiden. Och tiden är rhizomatisk - den följer inte några enkla skeenden det är små knuffar, kommentarer och skeenden som för oss framåt. SÄllan går det att räkna ut.  Samma med att leva i framtiden - den är fantasmatisk, den finns inte och går inte att förutse. Att leva för det som kommer sedan skapar ångest, eftersom våra hjärnor tenderar att också ägna os åt worst case scenarios...  Jamen visst ska en ha positiva målbilder och längta och se fram emot saker och ting, men det enda vi har är ändå nuet. Och jag är asdålig på mindfullness...tänker för mycket på andra saker... om tid...men inte i tid...

     

 

Det händer (rätt ofta) att C kallar mig för Sheldon...hemma kallas BBT för igenkänningskomik och P säger ofta "det där är precis som du". Alltså jag är nog liiiite mindre världsfrånvänd än Sheldon Cooper. Jag älskar honom för att han är så klockrent logisk (i mina ögon) och förstår honom så innerligt väl i hans fyrkantighet (sedär det är logik jag kan köpa då...). Karaktären är förstås dragen till sin spets och han är mer än rimligt aspig... men men det är väl vad som behövs för att det skall bli stereotypt. Det finns flera episoder där andra karaktärer ger Sheldon gåvor, vilket blir problematiskt för honom. Eftersom Sheldon inte riktigt förstår den sociala empatiska känslomässiga delen av gåvor... förhåller han sig till avkodade sociala konventioner eller interaktionordningar. Alltså måste han åtgälda gåvan med något som har samma värde. Värdet renderar problem eftersom han känner till att det kan finnas affektion som inte kan ersättas ekonomiskt... det är dråpligt i en sit com. Men jag känner igen det så innerligt väl. Alltså inte så att jag inte gillar att få saker - jag bara vet inte riktigt hur jag skall agera när det händer. Hur åtgälda en gåva? SÄrskilt om det är en spontan gåva..? Finns det förväntningaar bortom sociala konventioner? Det måste väl vara jämnt... ge och få - även om jag sjlv gillar idén att "skicka vidare" så kanske inte mina fränder gör det samma...(klart de gör... de är ju perfekta!)  Även om jag själv gärna ger bort saker... Lika dant är det med tjänster. Vilket är motsägelsefullt...jag förväntar mig aldrig att någon skall åtgälda tjänster eller gåvor. Aldrig. men tänker ofta att jag själv behöver göra det. Hela gåvokonceptet är egentligen lite komplicerat som allmosan. För rent psykologiskt finns det ett inbyggt hierarkiskt ojämlikhetsspel i gåvoutväxling. Alltså att ge gåvor eller allmosor handlar till det yttersta om att ge till den som inte har, den som behöver, den som förtjänar. Den som ger en gåva har ett psykologiskt övertag. För att utjämna behövs att det ges tillbaka. Det här är förstås draget till sin spets - det är inte så vi tänker dagligdags. Vi ger bort saker till våra vänner eller älskade för att vi vill. För att vi vill visa uppskattninge eller göra någon annan glad. Men det hela kan hjälpa oss att förstås hur komplicerade allmosor kan vara. Tänker på tiggeri som exempel. Jag har behandlat frågan tidigare - men försöker dekonstruera åt ett annat håll då då. Den fria rörligheten inom EU gör att det inte bara är de rika välutbildade och användbara som har rätt att flytta på sig/migrera inom Europa. Vi vill gärna ha möjligheten själva - men inte att det samtidigt skall finnas samma möjlighet för hjälpsökande. Individualism är så inne nu för tiden... Att be om gåvor/allmosor är att markera någon annans möjlighet att hjälpa. Det är en extremt laddad symbolhandling att undergivet och kuvat sträcka fram handen för att be om någon annans godhet. Vi klarar inte av det. Generellt föraltar den individualistiska individen svaghet. Vi ogillar att bli exponerade för en männsika som inte är self made... som inte gör stort mycket mer än att böja huvudet och ta emot utan att ge något tillbaka. Därför har vi lättare att acceptera gatumusikanter, korgbindare, prostituerade eller vad det nu må vara - eftersom de ger något i utbyte... de lever inte på din godhet och vilja att ujämna skillnader.

      Det upptar en del av mina tankar, att tiggeri är så pass infekterat som fråga. Det är dessutom en rätt trasig fråga som är svår att diskutera eftersom lösningen inte finns inom gemene mans räckhåll. Det är en idologiskt baserad, etisk och politisk frågeställning som baseras på tyckande och tänkande. Och visst får en tycka och tänka som en vill. Det får jag med. Det går inte att lagstadga bort fattigdom - det är inte förbjudet att vara fattig och be om hjälp - och motivet med ligor som profiterar löser inte frågan om den fattige individen som inte längre har ett val. Det hela aktualiseras åter igen av SD reklam i tunnelbanan på Östermalm i Stockholm. "Sorry about the mess here in Sweden. :( We have a serious problem with forced begging! International gangs profit from people´s desperation. Our goverment won't do what's needed. But we will. And we're growing at record speed. We are the opposition and we promise real change...." etc. Märk väl att felstavningen på government inte är min... Så SD lovar att göra något åt tiggarna i Sverige. Förmodligen inbegriper det inte att lösa deras desperata situation, utan enbart i att köra bort dem från de gator de anser är deras. I konceptet för riktig förändring ingår också begränsning av åsiktsfrihet och demonstrationsrätt för oss andra, utökade registreringa, begränsningar av rättigheter för de som inte faller inom ramen för SDs konceptualisering av svenskhet - ja... det vill säga kvinnor, LGBT/HBTQ-personer, och för oss med ursprung i andra länder. Hur funkar ekvationen ut ur EU och inget NATO? Hur går ekvationen religionsfrihet, islamofobi ihop? Det där bekymrar sig gemene man inte om...att politik är mer än att få sin världbild bekräftad i sin gatubild... Vem fan orkar se att det finns männsikor i närheten som förlorat all sin värdighet och tvingas sitta trasiga och skitna på knä och hoppas på att få en allmosa?

        MIn personliga övertygelse säger mig att jag har ingen rätt att se ner på eller ringakta någon som har det sämre än jag. All de åsikter jag eventuellt skulle ha, handlar om hur jag ser på människan och vad hen förväntas göra eller inte göra. Jag behöver inte skänka pengar till tiggare, det är mitt personliga val om jag gör det. Jag behöver dock behandla dem så som jag behandlar andra - som människor. Det inbegriper inte att säga hej om någon hälsar, le tillbaka om någon mot förmodan finner anledning att le, inte sparka, inte knuffa, inte hälla vatten över, inte bränna upp, inte köra på, inte hugga med machete. I ärlighetens namn har jag svårt att på allvar förstå varför det är så upprörande. Vad är det som gör människor så arga? Jo jag kan se att det är vidrigt i de fall där det finns organiserade ligor bakom tiggeriet. Men fattigdom kan inte botas med hat och illvilja. Om individer tvingas arbeta för att de är skuldsatta eller att någon annan profiterar på tiggare - det är människohandel och det är förstås upprörande. Å andra sidan - upphör det organiserade tiggeriet om vi spottar på, sparkar på, misshandlar eller kör på tiggaren utanför affären? Och om männsikohandel är så förbaskat upprörande att vi skriker och skäller åt dem, skriver krönikor, eller tapetserar Östermalms T-banestation med propaganda... varför agerar vi inte på liknande vis när det gäller trafficking? Prostitution? Det är väl ofta organiserat i ligor? Desperata människor utnyttjas i profitsyfte?  Den lyckliga horan finns inte...sorry!!! Varför finns det inget politiskt parti som tapetserar tunnelbanor och bussar med budskap om att vi har ett problem med organiserade ligor som utnyttjar rättslösa, skyddslösa desperata kvinnor för egen vinning??? Jag kan tänka mig två svar på frågan. Det ena är att kampanjen ÄR rasistisk. Den andra är att de som står bakom kampanjen själva inte upplever att en vara de själva behöver eller kan komma att behöva är så bra att liera sig emot... låter väl krasst, men det är ju ofta kvinnor i utsatt situation som kan användas och köpas för sex? DET tycker jag är riktigt, riktigt konstigt...

Läste i tidningen och senare på internet om ett fall där en 12-årig flicka vid olika tillfällen våldtagits av sju olika män, ett par av dessa vid flera till fällen. Vid ett tillfälle har flickan belagts med handfängsel och bundits fast i taket. Av artikeln framgår att flickan haft kontakt med männen via nätet innan.Det hela väcker en sån primitiv avsky i mig att jag nästan inte orkar veta om att sådant sker. Dock tänker jag använda mig av händelsen som en utgångspunkt för att problematisera logiker. i det som blir efterspel. Och där igenom fundera över logiker.

      Liksom i historierna om John Hron och om Kevin som jag skrev om i ett tidigare inlägg, eller om "den fastspända flickan" som jag skrivit om ännu tidigare, så har alla männsikor ju en historia, det har funnits avgörande punkter där saker och ting kunnat ta andra vägar.  Det som framgår i artikeln är aldrig hela historien. På ett eller annat vis har flickan aktivt tagit del i möten. Huruvida hon själv varit aktivt uppsökande eller om någon annan agerat promotor framgår inte heller. Det blotta faktum att hon är tolv år gör att det är ett brott, en våldtäkt. Det faktum att det finns sju män som är villiga att utnyttja en 12-åring gör mig så förbannnat ledsen. Att som vuxen ha sex med en tolvåring är inte sex. Det är ett övergrepp på ett barn. Punkt slut.Vuxna skall skydda barn. Punkt slut.

      Men... som sagt jag vill problematisera logiker i resonemang. Senare läser jag att någon lagt upp fallet på Facebook och frågar sig vart fan världen är på väg? Ja det är en rimlig fråga... dock har världen varit på väg ett bra tag. Det där här är på intet sätt ett nytt fenomen. I kommentarsfältet har någon skrivit "Tusen spänn på att ingen av de där sju är svenskar".... what? Hur då blanda päron och apelsiner med potatisar...? Vad fan har nationalitet med saken att göra??? Förutom som en rasistisk brandfackla? Om en skall kategorisera och slå vad för att vinna pengar så kan en ju drämma till med något som med all säkerhet är sant och lyfta fram mästersignifikanten: "Jag slår vad om tio tusen på att alla sju var män". Makt över; och skev sexuell syn på kvinnor har i huvudsak ingenting med nationalitet att göra...om en nu skall kategorisera och generalisera - och det finns som synes ett jävla stort problem med det där generaliserandet - att det alltid gå att kategorisera annorlunda. Men att en kan välja att dra linjen på något ställe för att demonisera, eller för att helt enkelt rikta blickarna mot ett särskilt håll.

      Det är något med våra förklaringslogiker och rättfärdigande av åsikter som inte alltid fungerar om en försöker använda samma logiker på annat vis. Tänker t.ex på pågående diskussioner om migration, flyktingströmmar och mottagande av flyktingar. Ett vanligt uttryck är att vi i första hand skall ta hand om våra egna. Alltså om vi fortsätter ta emot så mycket människor i flykt från krig och ger dem en plats hos oss - så får vara gamla det sämre på äldreboendet. Det är något som t.ex SD använder sig av i sin pertireklam. DÄr det hela framställs som ett race mellan gamla (svenska) männsikor med rollator och kvinnor  i slöja. Det är egentligen en tunn logik som inte håller hela vägen. Men retoriskt smart, vi köper snabbt det vi ser om vi inte får möjligheten att problematisera. Det är inte svårt att direkt famla efter sitt moraliska samvete och ansvar för de äldre. Det är ju förfärligt om något jag gör försämrar för dem...Det är skämmigt att våra gamla inte får mötas med den värdighet de förtjänar. Det finns dock ingen monetär direkt linje som säger att pengarna går ANTINGEN till flyktingar eller till våra äldre.. "Tyvärr Asta...nu har lille Rashid här förlorat  sin mamma och sett sin pappa avrättas och har ingenstans att ta vägen...du får välja - antingen skickar vi honom tillbaka eller så får du inget kaffe den här veckan... ". Det funkar inte så. De två verksamheterna är varken direkt kopplade till varandra, beroende av varandra eller utbytbara ekonomiskt. Men så ofta görs jämförelsen att den framstår som en sanning. Sällan gör någon en ekonomisk kalkyl av JAS-plan och äldrevården. "Sorry Asta... försvaret behöver två nya JAS-plan för 14 miljarder... inget kaffe denna veckan". Jag har ALDRIG hört någon göra jämförelsen... även om den är lika möjlig - statliga medel från olika kassor alla tre. Min man brukar säga: hellre två Jas-plan på marken än ett i luften... jag säger hellre kaffe till Asta... om en nu skall göra jämförelser baserade på ekonomisk rationalitet.

     Jo men vi baserar våra beslut, tankar och så vidare på olika logiker... det är så vi är funtade. ibland gör det att vi har svårt att diskutera saker och ting och förstå varandras ståndpunkt och resonemang - eftersom vi resonerar utifrån olika logiker på olika plan. Det är bra att det är så - åsiktskorridorer kan breddas och jag är den förste att skriva under på att jag inte tror på utveckling om vi alla tänker lika hela tiden. Polemik behövs för att tankar skall födas. Kaos - ordning, tes- antites, diskussion, konflikt och samtal behövs. Vi behöver våra olika logiker och vi behöver också ha acceptans för att vi tänker på olika plan. Även om de ibland gör att vi inte värdemässigt kan mötas. De är inte nödvändigtvis kvalitativt olika åsikter och värderingar, men de skjuter liksom bredvid varandra.  Eller så missar de kapitalt...

      Min man frågade mig igår vilket straff jag tycker att de sju männen i ingressen skulle få. Det är en skitsvår fråga. Kastrera hela bunten med ett trubbigt verktyg och sänk dem långsamt i Nybroviken - låt dem sova med fiskarna...kan vara ett rimligt svar... men... till vems gagn...? I vems namn...? Alltså jag har svårt att se vilken logik det skulle följa om jag skall resonera ontologiskt grundat i min syn på världen. Alltså - det finns liksom inget sätt att rättfärdiga handlingar med en annan handling. Det gör hela straffsystemet extremt komplicerat. För vem är det som rättfärdigas? Jag menar... vilket straff tar bort eller lindrar flickans psykiska trauma? Ekonomisk ersättning - javisst - men kan en köpa psykisk hälsa? Kan en hela en sårad kropp? För vem utdelas straffet? För att markera för andra att det är fel? Om den rationaliteten var logisk - skulle brottet inte ha begåtts... om våldtäktsmän lät bli att våldta i rädsla för straff... skulle våldtäkter inte ske. Eler är det för att syndaren skall begrunda sina hyss? Det är inte helt enkelt...avskräcka? sona eller bota? Foucault har verkligen ställt till det där för mig...;)

      Nej- det går inte (enligt mig) att rättfärdiga en handling med andra handlingar. Två fel blir aldrig ett rätt - det blir alltid två fel... även om felte kanske placeras på annat vis än den ursprungliga handlingen... Det är som hämnd...det rättfärdigar ingenting. Det är i förlängningen en omöjlig ekvation som handlar om lika för lika, rättvisa och balans - sådant som trots det för oss framåt... Det är som ett krig... om jag sparkar dig, får du sparka tillbaka...ett öga för ett öga... för ett öga, för ett öga...för ett öra, för ett ben för din unge.....

      jamen ibland...skriver jag mest för att tömma tankarna...så att jag kan tanka nytt ;)