jensiv

Bokslut.

Vissa år är helt klart mer givande än andra. Om 2014 var dimmigt och segt så var 2015 bra mycket bättre - i alla fall för mig. I en annan ände var det nog inte så. 2015 blir ett år som skaver för den samtid vi lever i, som jag aldrig trodde att jag skulle behöva se.

 

2015 var året då det blev fulare att kalla någon för rasist än att vara det. Det var året då fascism blev rumsrent och ekonomiska rationaliteter på alla fronter kom att överkoda mänskliga rättigheter och värden. 2015 var året då till och med dagspressen normaliserade annanhetstänkandet och på allvar gör skillnad mellan oss och dem, mellan etniciteter, kön, klass etc. Det var året då gränser blev murar, då männsikor blev kollektiva grupper som kunde motas bort, året då människors misär och fattigdom tros kunna lagstiftas bort. 2015 blev året då kvinnor föll ännu mer i likvärdighet i och med Amnestys ratificering av prostitution som en laglig verksamhet (nej det skyddar inte kvinnor - det ökar exploatering och handel). Det var året då liberala fria nationer började diskutera pro-life... men menade pro-birth... intresset för hur barnet som har rätt till liv har rätt till ett drägligt liv är inte alls intressant. Inte heller gäller pro life för kvinnor i tredje världen. 2015 blev ett kallt år för mänskligheten, jag vågar knappast fantisera om vad som händer när männsikor slutar tillskriva varandra värde och bara vill sätta sig själv och sina rättigheter framför andras.

 

För egen del blev året på många vis bättre. Lugnare, mer lärorikt och upplyftande. Jag läste mycket, fick många goda skratt och samtal och fick se nya platser och uppleva det fina i att ge gott och få gott tillbaka. Karma är fint på så vis. Det finns förstås sorg och svåra stunder - det gör det alltid, liv är sådana. 2015 blev året då jag kunde inse min priviligierade situation och känna mig tacksam för den. Tacksam för att jag är glad utan saker, tacksam för att jag inte behöver delta i någon statusjakt eller prylhets eftersom det inte betyder något för mig och att det är helt okej att inte delta. Nöjd över att jag har goda krafter och bra människor i mitt liv, de som finns där för att de vill. Glad över att de som vill ha mitt sällskap är minst en handfull personer. Jag behöver inte jaga de som inte vill vara i mitt sällskap. I vår priviligierade ställning kan vi alla välja.  2015 blev året då jag insåg att jag inte är så himla "på allvar" - livet blev lättare då. Så för mig var det ett bra år... Om det nu bara inte var för allt det där andra...

 

Ibland får en små svar på stora frågor... som det där med varför en skriver?

Jag kan ju bara försöka svara mig själv...varför skriver jag? Ett enkelt svar är att det dämpar tankebruset och går att reda ut när det skall formuleras - det är annars därför folk går i terapi...;). Ett annat svar är att det finns sådant som måste berättas och att en som skrivande männsika kan ta på sig uppgiften av verka som språkrör. Det kan tänkas vara en journalistisk utgångspunkt, även om en ny uppgift för journalismen förefaller att med ekonomiska incitament snarare skriva fram saker och ting ur mesta möjliga upprörande, säljande vinkel... well... Jag läser just nu Svetlana Aleksejevitj "Kriget har inget kvinnligt ansikte" , med oväntat stor behållning. Jag läser varje år en av nobelpristagarens verk, det har jag gjort sedan jag var tonåring - jag brukar också försöka läsa någon som fick priset innan jag fattade att jag kan läsa.... Vi dett par tillfällen har jag fastnat och läst flera: Doris Lessing, Elfride Jelinek, Sigrid Undset, Pär Lagerqvist, Patrick Modiano, John Steinbeck, Sartré (även om han vägrade ta emot priset), Toni Morrison, Imre Kertesz, Alexandr Soltzenitsjin (typ)... Jag tänker att en borde läsa föratt förstå vad det är som betraktas som "bra"...som om det skulle spela någon som helst roll...men jag har som bekant svårt att låta saker och ting bara vara... I alla fall Aleksijevitj ger mig något och hon får mig att tänka. De sovjetiska/ryska kvinnornas plats i krig - helt fantastiska berättelser. Inte på så vis att de är stora och avgörande eller var för sig särskilt intrikata eller spännande. Det är korta betraktelser, betraktelse på betraktelse av kvinnors upplevelser i krig. Personlig narrativ och berättelser vi inte visste fanns. Det är så viktigt. Varför det då? Alltså hur och varför är det viktiga berättelser? Det kan en väl alltid fråga sig. Men om en tänker att det funnits så oerhört många männsikor under historians lopp som aldrig getts en röst eller ett ansikte. Fattiga, utsatta, gömda, glömda, barn och kvinnor...historian är manlig och vit. Stora stora delar av mänsklighetens vittnesmål saknas helt! Stora delar av mänskligheten har blivit bestulna på sin historia. Därför är Aleksivitjas berättelse så förbannat intressant. För kriget har inget kvinnligt ansikte. När jag läser inser jag hur många ansikten kriget har, inte bara manliga och kvinnliga... utan så många mänskliga ansikten. Skildringarna framstår som ärliga. Ibland grymma, ibland torra, ibland humoristiska, ibland är de sorgliga och de olika rösterna är mänskliga. Det är en fantastisk bok! Den avkräver inte läsaren mycket mer än ett lyssnande betraktande sinne. Du behöver inte lära känna någon karaktär, det är korta korta narrativ. Min forskarhjärna gör förstås teman och utsagor. Den starka önskan att få behålla sin autonomi, den starka återkommande berättelsen av att tvingas klippa av en hårfläta. Den säger mig också något om hur allmänmänskligt kriget är och jag berörs så av hur kvinnorma betraktas då kriget tar slut... läs, läs, läs... jag har inte läst klart helt ännu, men längtar redan efter nästa "Tiden second hand" om Sovjetunionens upplösande...

 

Det är den här årstiden - jag sover dåligt. Det gör inte så mycket. Jag vet att jag överlever hyfsat bra ändå. Om en inte tänker så mycket på vrför en inte sover utan tänker på annat istället så kan det till och med vara rätt okej. Jag löser många världsproblem vid tretiden på natten... eller jag löser inga...jag skapar nya...rätt så meningslösa men spännande problem och tankar... Här om dagen berättade min kollega att hen lyssnat på någon låt och kommit på sig själv med att tänka "vad är sång egentligen"... "varför sjunger man?" Det är en asbra fråga som väcker tusen nya frågor... Varför betraktas sång som något fint? Varför är rösten inte betraktat som ett instrument? när sångare ändå bedöms efter huruvida de kan sjunga eller inte... och om en nu inte kan sjunga - varför gör en det ändå, och varför vill andra lyssna och vad fasen är sång egentligen...? utdragna vokaler i någotsånär sammanhängande tonartskluster??? och vad är vacker sång???

     För mig som betraktar röster som tre nivåer, så har de jag betraktar som duktiga sångare tre jämnstarka röststråk - det har t.ex inte jag själv - jag har en strappstegsröst en stark, en mellan och en svag.  Trodde förstås att alla hörde och såg det så - men fan vad jag bedrar mig då och då...) När någon talar eller sjunger "ser" jag det som tre stråk... ett över, ett mellan och ett under... de olika stråken har olika färgnyanser.... och Jajamän... jag har trott väldigt länge att det var så det funkade för alla.... det är förmodligen någon variant av synestesi. Att säga att jag "ser" det är helt fel - det är liksom undeförstått - som om det känns att det är så, utan att det är en känsla - kan inte förklara det bättre än så - det bara är.  liksom att alla personnamn har en bild (nej det har de inte - jag vet.... i mitt huvud händer märkliga ting). Jag tänker att vi har olika sätt att katalogisera information och det är så min hjärna har lurat ut det (inte att det är en neurologisk avvikelse som jag läste någonstans). Min hjärna har dock inget pålitligt sätt att katalogisera ansikten... jag kan inte frammana ansikten för mitt inre - däremot vet jag hur alla låter när de talar - och framför allt då de skrattar - jag vet hur olika dörrar låter, jag vet vem som kommer baserat på suckar, fotsteg etc... jag är auditivt styrd om en vill dela upp det så... men det där var en aslång utvikning av de där nattliga funderingarna som på ett eller annat vis alltid blir ontologiska... Här kommer fler spännande frågor att funder över - bara för att en kan :)

 

Varför läser vi?

En del av oss nöjesläser, vi kan till och med längta efter en bok. VAD är det som gör att vi läser för nöjes skull? Vad är det i oss som behöver berättelser? eller är det orden och kraktärerna vi behöver? VARFÖR? En kan tänka att männsikan rent biologiskt är en ekonomisk varelse. Det innebär att vi sällan gör något vi inte behöver för att överleva - det människan inte behöver tenderar att försvinna ur historien. Ändå läser hon. En skulle kunna svara på frågan "Varför läser vi?" med ett enkelt "för att det är kul"... det funkar inte. Det räcker inte. Det är inte heller alltid kul heller - ibland är det jobbigt. Jag har gråtit när jag läst, blivit förbannad, kastat en bok åt fanders en gång... efter 15 år har jag ännu inte klarat att läsa klart den - tre försök.. Hemma hos oss är vi tre riktigt inbitna läsare och en som flyttat hemifrån...(som är periodare). Det kan vara en väldigt fin upplevelse att ligga i soffan med varsin bok. Utan att tala. Men varför, varför, varför... Är det så att vi utvecklar förståelse och empati genom att läsa och ta del av andra männsikors tankar och världar? Det tror jag. Det är vetenskapligt belagt att läsare utvecklar språkkänsla.... men det är inte anledningen till att jag själv läser... jag tänker inte att nu ska jag språkutveckla mig en stund! Det är rogivande... jo. Det kopplar bort vardagsstressen...jo. Men varför läser vi? Lustcentrumet i oss måste vara kopplat till en belöning.... vad är belöningen i att t.ex läsa Dostojevskij? eller en brutal thriller? eller en biografi? männsikan måste ha ett biologiskt behov att förstå - det gläder mig... men VARFÖR LÄSER VI???

 

 

Varför förälskar vi oss i vissa personer?

En annan filosofisk undran. Vad är det som gör att vi blir förälskade? att vi vill vara nära någon? Det måste ju vara något i oss som hakar i något hos den andre? Varför blir vi inte förälskade i alla männsikor vi finner attraktiva? Är det biologi? kemi? eller ödets nycker? Varför tycker vi om vissa egenskaper hos vissa personer? Varför är ett särskilt sätt att tala och vara så himla tilltalande - medan de flesta andra bara är mainstream? Visst är vissa attraktionssignaler avseende utseende och så generella och socialt konstruerade, men om alla drogs till det generella skulle alla bli förälskade i samma lilla fåtal snyggingar. Det blir vi ju inte! Så vad i helsike är det vi älskar? och VARFÖR???

 

Varför finns det inga bra ord för dofter?

Det luktar gott... jajamän... men hur då? beskriv... eh det doftar citrus...ja men då är det ju en liknelse då det luktar som något som det inte är om det nu inte råkar vara en citrus.... Det doftar gott... ja men vi har ju inte samma preferenser - bullar doftar gott - men en del gillar doften av lavendel medan andra tycker att det stinker apa, medan någon faktiskt kanske tycker att apa luktar mumma, som luktar öl med kryddor i... och doftr det kryddor så kan det innebära tusen andra saker: curry och svartpeppar luktar helt olika (och indisk saffran är inte saffran det är gurkmeja som smakar skit i lussekatter upptäckte jag en dag förra veckan). Något kan dofta jordigt, pudrigt, dammigt, rent, blommigt och kaffe lukktar bäst i världen punkt slut. Oftalmologi - läran om dofter. En vetenskap inom de faktiskt försöker finna namn på särskilda dofter - utan sådana kan vi aldrig riktigt tala om vad det är - förutom att det doftar som något annat. Det är skumt egentligen - men vi tänker inte på det...

 

Vad är en text, och vad är en bra text? Varför förtjänar någon t.ex ett litteraturpris?

om en dekonstruerar litteratur t.ex. så är det en historia som framställs genom en berättelse - litteraturvetenskapen skiljer som bekant på historia och berättelse. Den historia jag har kan så att säga berättas på tusen olika vis. Det finns inte bara ett enda. Det handlar om perspektiv, sekvens, analepser och prolepser, tema, tempus, ordval, ordmängd och ordning. Alltså handlar god litteratur om en förbaskat massa avvägningar och planeringar vi aldrig som läsare behöver hantera - vi blir serverade någons ofta gedigna arbete. Böcker borde vara asdyra! Vi som arbetar med text vet hur jävulusiskt knivigtdet kan vara att välja rätt ord. Ett litterärt verk behöver dessutom en fiktiv historia... sedan handlar det så himla mycket om vilka ord en väljer och i vilken ordning en väljer att sätta orden. Det handlar mindre om grammatisk korrekthet - det handlar om att använda orden i en viss ordning så att de väcker något - en sann konst. Som när Märta Tikkanen skriver om sin alkoholiserade före detta man "Varje dag har jag saknat honom, inte ett ögonblick har jag önskat honom tillbaka". eller när Beate Grimsrud skriver fram den mest fantastiska mening jag läst: "Hon är vacker som jag, men på henne syns det bättre". Men varför skriver vi????? VARFÖR???

 

Alltså varför ligga vaken och ha tråkigt när det finns så mycket som en inte har pejl på.... så mycket en vill lära sig och förstå... hur ska jag hinna?

Nya böcker, nyvakna bebisar, vin, The walking dead, Billy Joel, skor, springa, skogen, Jämtland, kattungar, piano, saffran, tulpaner, silver, skratt, öl, choklad, kanelbullar, jeans, klippor, solen, sälar, barn, kramar, kuddar, kakor, solglasögon, filtar, ljus, gamla böcker, målning, gamla hus, sova, barnskratt, värme, grön, röster, kanel, kaffe, apelsin, sandelträ, stenar, getost, ord, Stockholm, skratt, IFK, svart, sång, hundvalpar, vänskap, Girls, moussaka, omtanke, tystnad, leenden, änglar, Ramlösa, systrar, cykla, medkänsla, äpplen, bröder, tapas, vingar, ensamhet, bryggor, ordning, ost, berättelser, tankar, nagellack, dimma, saltvatten, kaffedoft, papegojor, vågskvalp, elefanter, smeknamn, kunskap, Grekland, spel, champagne, basilika, dansa, fnitter, lockar, morgon, P1, klappar, rena lakan, lussekatter, hallon, Göteborg, eld, luffarvantar, lunch, arbetskamrater, gå, Monty python, kranar, mozzarella, polkaglass, mod, Harry Potter, västkusten, mörker, kullersten, brev, Catarinas morgonkaffe, pennor, soffan, opera, lekar, kexchoklad, lugn, hjälpsamhet, fläder, texter, konjak, cocos, koriander, Spotify, Life of Brian, presenter, lemurer, barnslighet, simma, danska, kakdeg, oljefärg, samförstånd, gapskratt, keramik, havet, smoothie, bio, timjan, fritids, mytologi, grusvägar, skrattrynkor,  panna cotta, lapptäcken, duschar, Roald Dahl, frukost, vildkaprifol, hjärtan, livemusik, gränslöshet (nations gränser note bene), björnbär, shorts, BANG, fotoalbum, bibliotek, familj, Blekinge, SAOL, radiodokumentärer, tåg, förtroenden, springskor, sommarfjäll, fyrar, introversion, glögg, Göteborgsromantik, superlim, bebisfötter, ugglor, motstånd, filosofi, vattenpölar, kartböcker, teoretisk fysik, Hungerspelen, kolkritor, vinlunch, akvarell, igelkottar, sagor, skumtomtediskussioner, grönkål, soluppgångar, ungdomar, kronärtskocka, skicklighet, dogma, språk, ansiktsmassage, ikonbilder, Frida Kahlo, hallonlakritskola, kyrkor, zombiefilmer, roiibos-te, sandstränder, smekningar, tvål, armband, olivinasten, fotboll, tvättmedelsdoft, pastellkritor, clementiner, oliver, spa, basgångar, mosaikfönster, tänkaren, Albert och Herbert, pussel, bakning, skägg, tröst, kantareller, ordlekar, Ice age, tetris, calvados, ingefära, snökrabba, New York, Bron, torsdagar, berg, Åre, dinosaurier, soppa, bondgårdar, Lena Andersson, klinkers, kalligrafi, lakritsglass, cheesecake, Clas-Göranskor, X-men, Eddie Izzard, solnedgångar, mareld, komplimanger, skrattgropar, minnen, trasmattor, alléer, polkaskorpor, Edvard Grieg, nyårslyckor, hälsningar, baba ganoush, stearinljus, sommarblommor, sibiriska katter, Dostojevskij, insikt, utsikt, åsikt, granit, kontrabas, sommarprat, blåmusslor, överkast, trägolv, skäggstubb, seriealbum, brasor, bastu, spiskummin, strandgossar (blomman), rabarberpaj, svartpeppar, kylskåpsmagneter, lp-skivor, Stephen Lynch, maskrosbarn, studenter, vila, kardemumma, Magasinsgatan, flätor, konst, såpbubblor, fotografier, vulkaner, teater, nätter. 

 

Läser en artikel med filosofisk inriktning. Den handlar om att skolan i samtiden inte har något gemensamt innehåll vilket filosofen i fråga menar är en brist. Generellt så ogillar jag skolkritiska artiklar om de är utomvetenskapliga. Det är ofta lite för enkelspårigt betraktande utifrån att personen själv en gång i tiden gått i skolan men inte riktigt har pejl på hur skolan styrs och regleras både politiskt, vetenskapligt och inomdisciplinärt. Men i det här fallet är jag plötsligt benägen att hålla med. Kritiken går ut på att det i samtiden skola inte finns någon sammanhållen idé om vad utbildning är, och vad en männsika behöver för att utvecklas. Argumentet innehåller en idé om att skolan omöjligen kan utbilda till ett framtida samhälle då vi inte kan göra den typen av prediktioner. Således är ju utbildningsuppdraget omöjligt... men vi behöver tänka längre än så. Filosofen menar att utbildning alltid haft samma fundament "att förbättra individens omdöme" - det kan diskuteras på tusen olika plan. För om vi tänker oss att individens omdöme handlar om handlingsalternativ så har hen rätt... det är på något vis utbildningsinstitutioners uppgift... Rousseaus (stavningen till trots - orkar inte slå upp) bildningsideal under upplsyningstiden var att männsikan behövde utbildas till att möta många olika möjliga framtider, inte att samma utbildning var någon lösning. Kant menade att männsikan främst behöver utbildas till att tänka... till att tänka själv, inte till att tänka rätt i gängse form.  Det var sådana ideal som format skolan. De var inte exakta, men de var flexibla. John Dewey som menade att kunskapsprocesser behöver vara icke auktoritära och inifrån drivna och erfarenhetsbaserade... allt det där som på något vis handlat om att möta en demokratisk värdegrund. För det är en sådan som varit grundläggande för skolans arbete. Elever skall inte bara fostras till demokratiska medborgare som inser vikten av jämlikhet och likvärdighet och mänskliga humanistiska värden... de skall också mötas på det viset. Såldes är svensk skola genomsyrad av deliberativa samtal och förhandling. Det är bra för en framtid. Det är en del av den svenska framgångssgan där livskvalitet, jämlikhet och levnadsstandard varit hög och baserad på en stark stat med stark infrastruktur och stabilt socialt system. Det där finns inte riktigt längre.

         Jag håller med den där filosofen - vi har ingen gemensam idé om vad utbildning är och vilka kunskaper det är som är viktiga för framtiden - det är sannerligen inte att vara en tänkande männsika med god omdömesförmåga... Istället är det en människa som scorar högt i OECDs' kunskapsmätningar... Det är vårt gemensamma fundament för god utbildningskvalitet idag. Svenska elever halkar efter i t.ex PISA... diskussionen centreras kring att skolan är dålig, att lärare failat och att elever generellt är kassa människor.... Finland scorar bra... Ingen funderar över vad måttet betyder...eller att Finland i övrigt har ashög arbetslöshet och inte scorar så högt i livksalitet... vad säger PISA? Vad har PISA för betydelse - ens ur ett konkurrensperspektiv? Det är en chimär... det är enbart ett mått - som inte betyder ett skit... I testvaliditets perpsektiv har jag fått lära mig att ett test behöver ha ett tydligt syfte och konsekvens - annars ska det inte genomföras. PISA är ett jämförelseverktyg som visar vissa aspekter av OECDs medlemsländers relationer. Det som inte visas är att skolornas innehåll, läroplaner, pedagogiska intentioner, värdegrund, villkor, soe, etc etc är olika. PISA har inga verkliga konsekvenser.... eller jo... PISA har verkliga konsekvenser... och det är här saker och ting på riktigt barkar åt fanders....

        Så här är det lite enkelt... När elever halkar efter i PISA mätningar, vill vi åtgärda detta. Vi vill att våra elever skall scora bättre för att vi ska verka mer konkurrenskraftiga på en internationell marknad som inte ens är en marknad... skolresultat går inte att sälja... de är bara performativa for show...de är fiktiva värden som skall användas i utbildningspolitiska syften,  de betyder ingenting i sig själva - de har inget monetärt värde - dess värde är endast jämförande (på felaktiga grunder om du frågar mig). Sååå för att åtgärda det - inför vi åtgärder för att stärka de moment som ingår i PISA... vi ändrar läroplaner, lärarutbildningar, testsystem, betyssskalor, och utbildningssatsningar etc för att höja våra resultat i internationella tester. Förändringar i skolan tar tid, att införa andra moment gör också att andra moment måste tas bort... i det mätande system som vi nu begagnar är det lättast att ta bort det som inte är mätbart - det vi generellt kallar för sociala, mjukare, estetiska icke mätbara värden... Så inom några år, kanske våra svenska elever klättrar en aning på PISA mätningarna... då kommer de att få ett pris! Nä det kommer de inte... men de kommer att ha skolats i en verksamhet där de hårdare värdena och konkurrens råder. Det märks redan nu.

       När jag studerar elever, eller när jag talar med dem, är betygen ett incitament till så mycket. De är ett konkurrensmått - de avgör om en kommer in på gymnasiet, de avgör på vilket program och på vilken skola - redan där pågår en sortering. Betygen är likt en bytesvara - de betecknar ett värde på individens ansträngning eller värde. Eleven kan byta lydnad och anpassning mot högre betyg. Betgen är ett incitament till att inte göra motstånd, att spela med och anpassa sig. Det förvånar mig, det förundrar och ta mig fan om det inte skrämmer mig lite också. En styrka med den svenska skolan och dess nyinstiftade strävan att skapa entreprenörer har varit öppenheten för den fria kreativa tanken och möjligheten att tänka större. En styrka har varit att den jämlika grunden kan skapa ett jämlikt utfall... det där finns inte längre. Vår gemensamm idé om utbildning handlar i samtiden inte så mycket om vad den skall innehålla för att vi vill ha en viss demokratiskt fritt tänkande människa - vi vill ha individualister som var och en scorar bra och är mätbara... innehållet är inte så jävla intressant - bara utfallet går att mäta och att det går att mäta högt... världens bästa skola kanske inte går att mäta?! Världens bästa skola kanske bara fostrar nåt så trivialt som kreativa goda männsikor som bryr sig om andra... vem fan vill ha såna?