jensiv

 

Jag skrattar mycket - det får jag ofta höra.

Jag gråter också mycket. Till konstiga saker. Ganska ofta till morgontidningen. För att världen är jävlig, eller för att den är underbar. Jag kan gråta till seriestrippar. Till musik. På operan gråter jag så det skvalar. Jag gråter till böcker jag läser men aldrig till film.

 

-Jag tycker att det kan vara rätt skönt. Förlösande.

 

Jag tror inte att folk tror att jag är en gråtare - eftersom jag skrattar så mycket. Tänk vad lite vi vet om andra människor. Jag tycker att andra är intressanta. Jag gillar att höra om andras upplevelser av uppväxt, utbildning och familj. Det är ganska svindlande att tänka sig vad många livslinjer det finns. Så mycket hemligheter, sorger, lyckor, egenheter och berättelser som finns inuti, men som vi inte kan se. Det slår mig ofta när jag åker kollektivt - jag gör det till och från jobbet ju. Hur många berättelser som finns i just det utrymmet som är en buss. Ännu mer slås jag av det de få gånger jag åker spårvagn och möts av många olika etniciteter. Vilka berättelser som finns i det utrymmet. Det syns ju inte utanpå vem en person är och vilka upplevelse hen har...

 

Det syns inte på mig att jag är en jävel på att baka. Det syns inte att jag älskar ishockey, hårdrock och kan äta två-tre påsar chips på egen hand. Det syns inte att jag gillar skor och zombies och inte kan gå hemifrån utan att bädda sängen och borsta tänderna...att jag har slängar av ocd.

 

Det syns inte på Peter att han älskar apor, kaktusar och djur. Det syns inte att han kan ALLT verkligen ALLT om första världskriget och det mesta om andra. Det syns inte att han är fullständigt oanvändbar i ett kök. Det syns att han är snäll, att han skrattar mycket. Det syns inte att han mår väldigt, väldigt dåligt när barn skadar sig. Det syns inte att han förlorade en förälder som liten. Det syns inte att han är jävligt smart, ibland märks det inte heller... Det syns att han är stark i kroppen. Men att han är så stark i själen syns inte... jo... för en del gör det nog det.

 

Det syns inte att min Rasmus är fulltändigt outstanding på att minnas det han läst,  sett eller hört. Det syns att han är lugn. Det syns inte att han är språkbegåvad på nästan savant nivå. Det syns inte att han läser dygnet runt, inte att han skriver en bok, inte hur vänlig, omtänksam och beskyddande han är i sin familj och med sin flickvän. Det syns inte hur grym han är på att laga mat och hitta nya spännande rätter att testa och samtidigt kan hålla skinande rent i köket. Det syns inte att han kan det mesta om politik, samhälle, historia, djur, natur och litterär gestaltning - men inte alltid så mycket om hur andra människor klickar...

 

Det syns att Villemo är självsäker, men det syns inte att hon har ett helt ljuvligt gott morgonhumör. Det syns inte att hon fullständigt saknar ordningssinne och planeringsförmåga. Det syns inte att hon har en i det närmaste magisk förmåga att vara tillsammans med små varelser; med barn, med djur eller med de som på andra sätt är mindre. Det syns att hon är tatuerad. Det syns inte att hon kan teckna och måla helt magiska bilder. Det syns inte att hon minns låttexter på en gång och att de betyder mycket för henne. Det syns inte att hon har en vuxen klokskap när det gälelr andra, men inte med sig själv. Det syns inte att hon har en av de vackraste själar jag någonsin mött - eller det kanske gör det. 

 

 

 

 

Det är bara mina närmaste som vet när jag är sjuk.

som nu.

Jag säger inget.

som om jag skulle kunna dölja det.

som om det vore skamligt?

 

Varför föraktar vi sjukdom?

Varför är det skämmigt att vara lite dysfunktionell?

jag gör inget sämre jobb än någon annan.

 

när jag har skov sover jag sämre

det gör väldigt ont

och jag vet aldrig hur länge.

en vecka

-eller sju år?

jag gråter ganska lätt

är rädd för att det inte ska gå över

jag är lite mer introvert.

lite mer lättstött

lite mer noga med min egentid.

- men det är hemma.

 

 Jag jobbar bra

gör det jag ska

 

varför skäms jag över att vara sjuk?

 

Fortsätter på inslagen väg då.

 

Feminsim är i regel också relaterat till pro-choice. Ja - rätten att få ta beslut över sin egen kropp. Det är för mig som svensk kvinna något jag inte ens ifrågasätter eller har behövt fundera över. Jag bestämmer eller har i alla fall rätten att själv bestämma vilka ingrepp som kan göras eller inte göras på min kropp. Pro-choice betyder helt enkelt att jag är för att männsikor (läs kvinnor) är fria att bestämma själva. Det som iregel i den offentliga debatten ställs på andra sidan av pro-choice är pro-life. Motståndssidan bygger alltså enbart på frågan om kvinnor reproduktiva rättigheter/skyldigheter. Pro-life är alltså för fostrets rätt att leva. Det är jag med. Men det är inte så helt enkelt, har inga svartvita avgränsnigar och inga vattentäta skott där emellan.

 

Debatten eller kampen mellan pro-choice eller pro-life förespråkarna pågår främst och mest intensivt har pågått sedan rätten till abort, eller möjligheten till abort  lagstadgades och reglerades i USA (Prejudicerad av Roe/Wade- fallet ngn gång på 70-talet). Men i USA är förstås saker och ting alddrig så enkra, fedrala lagar kan stöttas upp med staternas egna påhitt. Debatten intensifieras med jämna ellanrum, särskilt i de mer konservativa staterna (som Wyoming, Utah, Idaho, Oklahoma, Alabama, Mississippi, Arkansas...ja ni hör). En tanke som kan tilläggas är att det är liiite märkligt hur en i "the land of the free" vill kringskära kvinnans rättigheter till förmån för ett foster... well... logiken lyder väl att det lilla livet också ska ha sin frihet och rätt att välja - därför tas kvinnans frihet bort... tja. det är inte glasklart, klockrent och enkelt alltid. Men för mig är det ingen tvekan. Kvinnan har rätt att välja. Pro-choice sätter rätten att välja över den egna kroppen först, pro-life sätter statens rätt att besluta i främre rummet.

 

Jag vill förstås inte heller att abort skall användas som ett alternativ för preventivmedel - jag kan lova att det inte är ett lätt beslut att ta - men det är ändå en rättighet att välja. Inte enbart mellan att göra en abort eller inte - det är inte så enkelt - det är ett liv som kommer till världen - ett liv som skall kläs, matas, älskas och fostras. Alla har inte den möjligheten, alla har inte den viljan eller chansen. Kruxet med pro-life förespråkarna är då att de snarare är för pro-birth - än att de är för sociala system som kan hjälpa till när de individuella möjligheterna saknas. De vill försvara det ofödda livet, men skiter i det födda livet. Pro-choice ger en möjlighet och ett val. Pro-life ger inga alternativ.

 

Det är också intressant att betrakta i vilka sammanhang debatten är som livligast. På vilka platser som demonstrationer pågår utanför abortklinker, på vilka ställen abortläkare beskjuts och kvinnor jagas och misshandlas för att de besöker abortkliniker och vilka andra lagar som råder där. Det är också intressant att betrakta vilka regler som omgärdar abortfrågan och vad dessa regler eventuellt syftar till... i jämförelse med annat.

 

Vi kan ta Virginia som exempel. Det är rätt bra. Virignia är i runda slängar lika stort som Sverige och där bor ungefär lika många männsikor. Viriginia är relativt liberalt politiskt sett - så som Östkuststaterna tenderar att vara. Abort är tillåtet i Virginia, underåriga behöver tillstånd från förälder, mor/farförälder eller äldre syskon, som också skall ge sitt slutliga okej 24 timmar innan ingreppet. Det kan väl anses okej - en abort är ett medicinskt ingrepp, ett som också kan ge pykologiska konsekvenser - särskilt om omgivningen är fördömande. Aborter utförs på särskilda kliniker i Virginia - den första trimestern - det är ju då de flesta aborter görs - så inte så konstigt. I dena andra trimestern sker de på sjukhus - och bekostas privat. I den tredje trimestern görs det endast om fara finns för kvinnans eller barnets liv. Inte konstigt.

 

Det som dock är lite konstigt och märkligt och som jag tänker behöver förklaras... är att en kvinna som skall genomgå en abort enligt lag måste genomgå ett vaginalt ultraljud 24h innan ingreppet. Det finns ingen medicinsk anledning till detta. Ingen som helst.

 

I det vaginala ultraljudet ingår alltså något som kan kännas väldigt integritetskränkande för många kvinnor. En gynstol och något som penetrarar den egna kroppen med ett instrument. AV INGEN MEDICINSK ANLEDNING. Det här är i min mening oerhört kränkande. Dessutom är det så att det i journalen skall antecknas huruvida kvinnan/flickan väljer att titta och lyssna på ultraljudet eller inte. Det skall antecknas. AV INGEN MEDICINSK ANLEDNING. Den enda försklaringen jag kan komma på är att det hela handlar om disciplinerande skuldbeläggning eller en vilja att kvinnan skall ångra sig. En abort är inget lätt beslut till att börja med. Varför göra det svårare? Varför skuldbelägga? Varför göra kvinnan till en förövare? Lagstiftarna i det här fallet är alla män. Män utan medicinsk kunskap. Berätta för mig varför dessa män vill att kvinnor skall genomgå ett vaginalt ultraljud? Ge mig en bra förklaring utan att det skall fungera som någon slags straffande åtgärd?!

 

Men.

 

I Virginina behöver du inte registrera dina vapen. Om det inte är ett maskingevär förstås - andra vapen är fritt fram att bara ha. Det är också tillåtet att öppet bära vapen. För att få inhandla en hagelgevär eller ett gevär behöver du ha fyllt 18 år. För att få köpa en pistol av en licensierad handlare måste du vara 21. Om du köper eller säljer ett vapen privat - BÖR du (inte skall) registrera vapennummer och datum för köpet samt köparens namn och uppgifter - detta för att: om vapnet påträffas i samband med ett brott, kan det spåras till den senaste licensierade säljaren - där du kan vara registrerad... BÖR - alltså inte skall... Det enda som i övrigt krävs för att du skap få köpa på dig ett vapen är att du är amerikansk medborgare. Punkt. Det enda som krävs om du vill bära ett dolt vapen - är at tdu har ett tillstånd - som du kan begära ut. Du behöver itne visa detta tillstånd om du skulle bli stoppad av polis. vid t.ex. en trafikkontroll - det enda som krävs är att du har det med dig... 

 

Tja. varför inte ett vaginalt eller analt ultraljud för att avgöra ifall du verkligen ska ha det där vapnet... Jag fattar faktiskt inte logiken alls. Det är något märkligt med den där "rättern till liv" och vems liv det är som har rätt att finnas. Det är på något vis enklare att i Virginia skjuta ner någon utanför en abortklinik än att få genomföra en abort.

 

Pro-life? Vems liv? Kvinnans? tror inte det.

 

 

 

 

 (Källor "Virginia State Police" hemsida & "Guttmacher.org")

 

 

 

Jag är feminist.

Nej jag hatar inte män.

Ine det minsta.

Det måste alltid sägas... (av bland annat den anledningen behövs feminsimen). 

 

Det ör okej om du inte är feminist.

Jag har ingen ambition att tvinga dig att bli det -

ingen vilja att få dig att säga det.

Men jag vill att du skall fundera ibland.

 

-Är det jämlikt?

-Är det likvärdigt?

-Är det okej?

-Är vi lika mycket värda i samhällets ögon?

-Bedöms vi utifrån samma måttstock?

 

Kruxet är att om du svarar JA på någon av ovanstående frågor - så ljuger du eller så har du blivit jävligt felinformerad.

 

Jag har inga problem med att tycka att jag är lika mycket värd som någon annan, som en annan kvinna, en person som är  etnifierad på annat sätt än jag, som en man, som en trans eller inter-gendered, som en funktionshindrad eller vad som helst. Jag är helt på det klara med att mina ideal och värderingar tar sin utgångspunt i ett obestridligt lika värde för alla och i att mänskliga rättigheter är mänskliga rättigheter, inte bara: vita, manliga, heterosexuella rättigheter. Rättigheter som är mänskliga är alltid intersektionella. Punkt. Slut. 

 

Men.

 

Så länge vi inte alla tänker på det viset, eller utgår från en likvavärdes princip behövs olika typer av kamp eller motstånd. Nej feminismen eller genustänket eller normkritiken kan inte gå för långt. När jämlikheten är i balans är den i balans - annars är den ojämlik - som nu.

 

MIn värld är poststrukturellt organiserad (om en kan säga så)... en viktig aspekt av hur jag förstår världen är att språket går före, det är aldrig oskyldigt - det uttalade bär alltid på det outtalade. PÅ så vis är språket hårt och demande. Jag menar också att makt har en avgörande betydelse för hur världen organiseras och för hur vi kan förstå den. Det här har stor betydelse för hur jag förstår ett fenomen jag uppmärksammat på senare tid (well- det har betydelse för de flesta fenomen som jag observerar...kanske inte nya skor men annars så...). 

 

Motståndsrörelser, eller motstånd mot överhet eller hegemoniska diskurser får ofta ett anslag av elitism - det är för mig väldigt paradoxalt och kanske också lite kontraproduktivt. Ska försöka förklara hur jag menar.

 

Vem som helst får inte uttala sig om feminism, rasism eller transfrågor. En man exempelvis som kallar sig feminist blir gärna ifrågasatt och förlöjligad. Han påstås inte kunna vara stöttande eftersom han inte kan äga frågan. Om han säger sig vara feminsit som stöttande part och för att han tänker på sina systrar, döttrar, sin partner, sina vänner, morsan etc så är det inte nog. Min man säger sig vara feminsit för att han menar att det är för jävligt hur världen ser ut, hur kvinnor förminskas, förnedras och inte ges utrymme på samma villkor. Det händer att han skäms över sina privilegier som vit man. Det räcker då inte. Han utesluts. Lika så har jag i vissa fall inte rätt att uttala mig i frågor som rör rasism. Som etnisk svensk har jag inte de rätta erfarenheterna och kan inte uttala min sympati eller min skam över att jag befinner mig i en maktposition jag inte bett om. Det räcker så att säga inte. Och nej det gör det inte. Jag är med veten om och accepterar att jag inte på något vis kan kräva eller hävda ett tolkningsföreträde. Precis som fallet med feminsimen är det lite "damned if you do, damned if you dont't". Inom transcommunities förekommer det samma - jag fattar principerna - jag fattar och accepterar och respekterar fullt ut - att jag inte har tolkningsföreträde - det kan och ska jag inte ha. Det händer att trans bär symboler som uttrycker något i stil med "hata cis" - jag fattar det - rent logiskt kan jag förstå hatet mot de som hatar - men jag kan inte riktigt acceptera det som produktivt för frågan. Ja - jag vet att trans är tufft. Kanske det tuffaste och att cis-världen är ett rött skynke som orsakat jävligt mycket lidande. Men två fel blir aldrig ett rätt.  Jag är cis - men har aldrig hatat någon annan för den de är. Men jag kan hatas för att jag är cis. Alltså kan jag få vara min sexualitet och hatas för det... Jag har lite svårt att köpa den logiken.

 

Jag tänker också på det ur ett maktperspektiv. Med min förståelse för makt är makten likt ett flöde, endast uttryckt genom handlingar (språkliga, praktiska, manifesta). När jag blir identifierad som kvinna - när jag blir identifierad som cis - när andra definieras som man, som trans, som etnifierad etc definieras någon slags essentiell kärna. Kategoriseringen tjänar liksom till att tillskriva oss kollektiva egenskaper och förutsättningar - jag fråntas mina identiteter. Jamen flummigt. skitler la jag i. Essentialism är liksom utgångspunkten för att någon skall kunna hävda något om ett kollektiv. Essentialismen blir en utgångspunkt för rasism, transfobi, homofobi, misogyni etc. Så de diskurser som kategoriserar oss, utgör ett diskursivt förtryck genom etikettering vi inte har bett om. Makten verkar genom språkliga betingelser i kategoriseringar och vad kategoriseringarna tillåter för oss och vad de tillåter andra att göra mot oss. DÅ vi inte släpper in andra i vår egen kategori, då vi claimar (saknar bra ord på svenska... kräver utrymmet, tingar utrymmet ja... claim space men på svenska då) utrymmet och inte ger andra tillträde - gör vi oss skuýldig till samma förseelse som den vi gör motstånd mot. Vi lägger makten i våra egna händer - och det är bra - men vi använder den som protesta inte som potentia. Det tänker jag är kontraproduktivt.

 

Jag är feminsit.

För att jag tror på människors lika värde.

För att jag motsätter mig att jag på grundval av mitt kön är mindre värd.

Den som håller med mig och är beredd att tala i samma sak är hjärtligt välkommen.

Det är tillsammans vi kan göra skillnad.

 

 

 

 

Hade en tanke - som jag testar.

Den väcktes av en fråga under ett seminarium om performativitet - jag säger numer iscensättning och lutar mig mot Goffmans performancebegrepp. Under seminariet (sitter med i panelen) får jag en fråga vad som inte är en iscensättning - alltså är allting- alla mänskliga handlingar en performance? Mitt svar är att allting som är menat att kommunicera något är en performance (i Goffmanesk anda då). Det vill säga att så snart en annan människa är närvarande är alla handlingar en form av iscensättning. Alltså... om jag är ensam i ett rum...bryr jag mig inte om hur jag sitter eller om jag talar högt, sjunger, skrattar åt mig själv eller går utan kläder eller vad det nu kan vara, så snart en annan individ är närvarande handlar jag därefter - det räcker liksom att det är en person i anslutning till rummet för att jag (i regel) inte ska sjunga så högt i alla fall. Så är det överallt - vi iscensätter oss själva i relation till andra männsikors närvaro - för att vara begripliga - det är både enkelt och förståeligt om en tänker på det. Men mitt svar då - allt som är menat att kommunicera något är en iscensättning. Allt. Nästan allting och alla kommunicerar något genom sina iscensättningar... det är bara att försöka tolka - vilket vi gör. Hela. Jävla. Tiden. Ibland är det förstås enkelt - när det är direkt uttryck i sådant som verbal kommunikation. Ofta är det då lättolkat, om det inte förvrängs genom sådant som ironi eller sarkasm eller annan dubbeltydighet. ANdra uttryck såsom överförda uttryck eller medierad uttryck (text, bild etc) kan vara knivigare.

     Ansiktsuttryck, kroppshållning och tempo t.ex, kommunicerar mycket om hur en människa mår, tänker om andra och faktiskt om sig själv. Röster, volym, blickar kommunicerar budskap, självkänsla, humör och så vidare - vi är egentligen fenomenala på att tolka en uppsjö av signaler och kommunicerande tecken. Ju mer uppmärksam en är, desto fler möjligheter att finna. En stängd dörr = jag vill vara ifred... inte så svårt - read the signs. Sänkt blick, bekymrad min, ihopkrupen hållning = jag är bekymrad. Barnskrik = jag är hungrig skitsur, blöt, uttråkad, trött eller förbannad  (inte alltid så lätt).Vi är inte alltid överens om vad iscensättningar vill mena heller. SÅ som jag skrivit om tidigare - kommunicerar  varumärkesexponering på kläder, väskor, jackor, bälten etc. inte alls medvetenhet eller rikedom för mig...det kommunicerar "jag vill visa att jag är något". Varumärken eller modemärken är ett intrycksstyrande verktyg som komsumenter ofta okritiskt och blint köper och därmed blir köpta av... och gör sig själva till vandrande reklampelare... ja... för mig kommunicerar det "lurad" medan det för andra kanske kommunicerar "inne". Kommunikationen ligger därmed i två punkter; sändning och mottagning - eller kanske snarare i flera dimensioner: budskap/sändning/budskap/mottagning/budskap... it's in the eye of the beholder.

      På samma vis läser vi otydliga iscensättningar för att vi måste. För att individer inte alltid verbaliserar det de vill eller kan kommunicera. som t.ex budskap som levereras genom passiv aggressivitet...värsta sorten. Så svårt att läsa. Så skuldbeläggande. Och så förbannat dumt. Ett budskap som egentligen är ett annat budskap ska tas emot som det sekundära budskapet men tolkas genom passivt aggressiva signaler som det ursprungliga budskapet... i stället för att vara tydlig liksom. (sa hon som förklarar saker så otydligt att det ibland är läskigt) ;))

      Ändå. Allting kommunicerar. EN kurrande mage säger: du är hungrig. En gäspning säger: du är trött. Fjärilar i magen säger: du är nervös, rädd, kär. Ett sms säger: jag tänkte på dig. Ett skoskav säger: skorna är för små/sitter dåligt. Rök säger: det brinner. Fåniga funderingar om begrepp och filosofiska tankar säger: fasen vad hon börjar bli uttråkad...