jensiv

Jag är hjärtligt trött på bodyshaming och hur det påverkar mig själv och människor i min närhet. Jag är skittrött på att smal, snygg och ung skall vara normen för skönhet. Hur det alltid är en komplimang... Såg något morgonprogram häromdagen. Det kommer ett inslag om träning och hälsa och gästen som skall tala ut - så som det görs i den här typen av underhållning - presenteras som nybliven mamma som behöver hjälp att komma i form... det kanske inte är generellt upprörande... om en inte betänker vad det som uttrycks implict. Att komma tillbaka i form betyder att en är ur form. det som Foucault menar utelsuts... Den här kvinnan som just fött barn skall alltså tillbaka till sin ursprungliga form, av den anledningen att hennes nuvarande mammaform - den som kommer sig av att hon fött ett barn, inte duger. Vem bestämmer det? jag hör hur mina vänenr talar om att de är för tjocka... för vem då? för tjock för vad då? för att fastna på radarn som duglig. Det är samma när någon säger "du är snygg för att vara så gammal"... vill svara " och du är dum för att vara så gammal"... kan jag inte bara få vara snygg utan förbehållet... kan inte männsikor bara få vara...? Mina fina vänner vars tankar dras mot att de inte duger för att de inte är 20 längre. För att de fått barn, för att de levt och njutit. Det gör mig faktiskt lite ledsen.

 

På instagram har kvinnors bröst censurerats under en period. Jag följer en del serietecknare och även deras teckande kvinnorbröst censureras. Vilket är märkligt. Det där med censur är intressant. Dels för att det är olika aspekter som är tabuiserade i vissa kontexter. I en amerikansk kontext t.ex. är det inte ansett som så upprörande att visa mord eller våld  i underhållningssyfte, medan andra mer fysiska aspekter är tabu. Bröst till exempel. Bröst är no big deal egentligen. Eller borde vara no big deal. Men i och med att de sexualiserats har de blivit en big deal. Att t.ex amma är inte en sexuellt relaterad aktivitet - ändå censureras amningsbilder. Jag tänker att fenomenet är en nedärvd grej i insamgrams internationella kontext. Vad är det som är så fult med kvinnors bröst? vad är det som är upprörande? En mans bröst kan vara "lika stora" eller framträda lika mycket men anses inte vara något som ska censureras. I min ägo har jag Kolebeinn Karlsson (författare/tecknare)  magiska häfte "32 män i vila".

       32 män i vila är ett projekt Karlsson genomfört på  Instagram (kolbkarlsson), där han varje dag under en period ritat en maskulint kodad kropp. Utgångspunkten har varit att personen på bilden inte är klädd och  inte interagerar med sin omgivning. Männen på bilderna är således nakna. De har bröst. De har magar. De har penisar. De har det som kroppar har.och de är sååå härliga!

 

 

 

De censureras inte. Jag menar INTE att de ska censureras - absolut inte!!!

Jag menar att det är illustrativt för hur kroppar är sexuella objekt eller inte. Eller kanske hur de genom censur (re)produceras som sexuella objekt. Det vi inte får se - det som vi vill se men inte får - det blir exklusivt - det blir eftertraktat - det blir åtråvärt - och också till något syndigt om det råkar synas. Det blir därmed också disciplinerande och kontrollerande och skamfyllt. Igen. 2016 liksom... Jag älskar Karlssons "32 män i vila". De gör mig glad. Jag vill kunna säga det samma om kvinnor och kvinnoporträtt. Så som Stina Wollter gör mig glad med sitt kroppspositivism projekt (också på insta). Mer kroppspositivism, mer vanliga männsikor, mer magar, rumpor och bröst, mer skägg, mer kroppar - att censurera bygger bara skam och skuld - särskilt då det bara gäller kvinnokroppar eller intergendered kroppar.

 

Sociala medier. jomen jag tycker att det är spännande och faktiskt i många fall viktigt och i allra högsta grad verkligt. Med hjälp av den mobila teknologin blir vi alla i (i västvärlden) socialt mobila och våra möjligheter till utblick ökar. Jag har själv emotsagt den moralpaniska tesen om att människan skulle bli mer isolerad och mindre socialt kompetent i och med internets och sociala medias intåg. Jag har till och med emotsagt det publikt och publicerat det hela i artikelformat. (Sök: Sivenbring, Man vill skrika det ut över världen, jag kan lika gärna skriva det på Facebook). eller följ för all del länken till Educare och sök upp s. 44-ff

https://www.mah.se/upload/FAKULTETER/LS/Publikationer/EDUCARE/Educare%202016.1.pdf

      Så... jag menar alltså att vi inte kan betrakta interaktion på sociala nätverkssiter (sns) som en enskild ny aktivitet som en som pågår vid sidan av vardagslivet - utan att sns är en interagerad och väldigt reell del av vanligheten. Med detta menar jag också att sns och internet kanske snarare stöttar sociala relationer och att etablering och förankring av det sociala kan fortgå även om en är på olika platser, det har också visat sig i annan forskning att introvert orienterade individer har möjligheten att vara sociala på sina villkor, vilket kan öka välbefinnande och känslan av självbestämmande. Nåväl. Det finns oerhört många fördelar och fina delar med sns och social mobilitet.

      Men ibland får det mig att fundera... när det mobilt sociala tar över i relationer face-to-face. Visst. Jag förstår om en ibland behöver kolla sin mobil när andra är närvarande. En kanske väntar på ett samtal, har en unge på lut eller lur någonstans. EN kanske väntar på ett viktigt mail eller meddelande. En kanske behöver googla något gemensamt spörsmål. Det går liksom bra. Ibland måste jag med, men när det händer varje gång att en hamnar på andra plats efter en bildskärm?!.

      Jag har befunnit mig i sammanhang där någon förefaller hellre vilja stirra på det som händer i sin mobil än att socialisera eller tala med mig. Okej. Jag kanske inte är världens roligaste i alla lägen... åtminstone får det mig att känna mig så. Att jag är second hand, inte kul... Jag släpar också runt på min mobil. Ibland behöver jag också ha koll på mail och meddelanden. Ibland behöver jag svara på meddelanden från mina barn. Men jag Facebookar inte. Jag kollar inte på You Tube, jag letar inte resor eller kollar bloggar, spelar spel, eller chattar med andra när jag har sällskap. Det gör jag när jag är för mig själv. På båten, i soffan.

      Liksom jag anstränger mig för att vara i tid för att jag inte anser att min tid är viktigare än andras (- om jag kommer för sent är det ett utslag avv att jag prioriterar  mig själv och mina göranden framför den andre) anstränger jag mig för att vara närvarande...eller det skall inte ens krävas en ansträngning. När mitt sällskap sitter och kollar kul kattklipp, chattar med någon annan på annan plats eller checkar av de senaste sportevenemangen i stället för att umgås med mig, innebär det ju att jag är mindre intressant. DET ÄR JU INTE MÖJLIGT!!! JAG ÄR JU ASSKOJIGAST I HELA JÄVLA VÄRLDEN - DET VET ALLA!!!! (jamen när en inte vet hur en ska avsluta en text och inte kan köra ungarnas knep... så vaknade jag och allt var en dröm ... så får en dra till med ngt annat)

 

 

 

 

 

Jag tror ju fullt och fast på karma - what goes around comes around - inte nödvändigtvis i en rak pendling men på ett eller annat sätt. Gör jag ont får jag skit, gör jag gott mår jag gott. Det räcker rätt långt. Och funkar likt "the law of attraction". Goda handlingar skickas vidare, eller ges tillbaka. Jag tror inte på att det handlar om universums krafter eller energier i det fallet - snarare om parallellprocesser och salutogen medmänsklighet som fungerar.

Det finns i alla fall något slags orientaliskt jämlikhets och balanstänkande i filosofin bakom karma. Hur goda handlingar påverkar; likt fjärilseffekten. Eller filosofin...det kanske är lite tunt att beteckna karma som filosofi. Karma är centralt inom flera religioner - inte minst kristendomen.

Gör gott och du hamnar i himlen - gör ont och du ...ja... om en nu tror på det ena tror en väl på det andra också? Inom hinduismen är karma själva summan av kardemumman som avgör hur en får leva sitt nästa liv. Som sten eller vessla. Om en har varit riktigt go och glad slipper en leva om... vilekt säger en hel del om livsbetraktelsen i övrigt.

      Så... karma skulle kunna vara ett sätt att disciplinera männsikor till att inte begå onda handlingar... men... männsikor funkar inte alltid så... för mig ligger karma i de små handlingarna - de små nära sakerna som går att göra i ren osjälviskhet eller för att inte såra, inte döda, inte smasha, inte banka... ja...  Att säga till en expedit att hen gjort en glad för att hen varit tålmodig, eller gett ifn service eller vad fasen som helst - ger faktiskt effekt. Ja kanske inte så att jag går ut och vinner på närmaste trisslott... utan som att den där expediten kanske är extra tillmötesgående mot en annan kund som verkligne behövde en hjälpande hand. Det är ganska enkelt. För jag själv mår också bra av att säga eller göra ngt shysst. Karma drabbar mig direkt i vilket fall som helst.

      Här om dagen (på Vrångö är "häromdagen" en referens till tiden som passerat sedan disnosaurierna gick i kortbyxor - fram till denna stund...) var jag på passcentralen. Det var rätt mycket folk, ca 20 minuter efter mig kommer det in en ung familj. Ett par och en liten parvel i snarttvåårsålder, I snarttvåårsåldern är ens sämsta intresse att sitta stilla. Mig stör det inte ett smack om lillen vill kuta runt som ett jehu och klättra lite på grejer, men som ung förälder kan en vara väldigt medveten om andras tyckande och tänkande och också mån om att barnet inte skall störa...En är liksom faktiskt lite extra påpassadför att en är ung också. I alla fall föräldrarna försöker hålla fast, underhålla och dämpa. Ungen hade ingen som helst lust att vänta på sin tur på en stol liksom... och föräldrarna blev allt svettigare. Jag kände för dem. Inte för att ungen var livlig - ungar ska vara livliga. utan för att de kämpade så för att ungen inte skulle störa... jag gav dem min nummerlapp och tog deras - jag hade liksom bättre ro att sitta still och vänta än nästantvååringen hade... De ville förstås inte ta emot den först... men jag liksom insisterade och brukar få som jag vill.

     Det går att göra sånt rätt ofta. Jag hade tiden, jag vet hur det är att vara helt slut småbarnsförälder och försöka hålla alla glada... särskilt sura kärringar i publika utrymmen...Jag tror fullt och fast att världen hade blivit en behagligare plats för oss alla om vi visade lite mer omsorg - för karma funkar. Jag är helt säker på att de där två gör något annat för någon annan. Det är enkla små saker. Håll upp en dörr, släpp före någon i en kö, le, säg något uppmuntrande, fråga om någon behöver hjälp... det finns massor.

      Så. karma - är en slags implicit levnadsreglel som går attt förhålla sig till... Något som handlar om medmänsklighet och erkännande av den andre, vem den andre än är. Då tänker jag på den kristna etiken och västerländska humanismen som det talas om i våra lagtexter. Japp - det finns inskrivet i våra lagars värdegrund. Den kristna etiken och den västerländska humanismen. Jag är inte religiös, men kan förstå hur den kristna etiken kan vara rätt så grundläggande och kan ha behövts i ett mer icke sekulariserat samhälle. Människan behöver tro. Männsikan behöver ha något som ger ens existens någon mening, männsikan står inte ut med det oordnade kaoset. Jag tror på något, det kan vara Gud men jag tror inte på religionen. Jag tror inte på lagar och regler runt något så viktigt och livsavgörande - Gud har inga regler. Jag tror inte på handlingar som utförs på grundval av fruktan... gudsfruktan... för att gud vill.. inte för att subjektet har ett eget fritt val hen tar ansvar för på egen hand... jag kan inte tro på det. Jag tänker också att gudskärleken är missriktad. älska din nästa, inte ett konturlöst väsen som på något vis skall vara så megalomanisk att hen kräver tillbedjan och offer (celibat, bikt t.ex)...det där tror jag fullt och fast är en mänsklig konstruktion... men var och en blir salig på sin egen tro. I guess.

Jag tvingar inte på någon min tvivel om ingen försöker tvinga mig att tro på något jag inte kan.

     I alla fall - en hel del människori min närhet är troende. Det får de gärna vara. Skavet som kommer i relation till den kristna etiken och till min bild av karma dyker dock understundom upp. Den troende människan har ofta någon slags energi. En del kallar det glöd. Det kanske kommer av förvissning och en känsla av att vara i goda händer?!.. eller så är det bara lite smått vansinne som lyser igenom - gränsen kan var hårfin. Jag kan tänka att jag respekterar männsikors tro. MEN. Många religiösa personer blir också lite självgoda. Lite elitistiska. Som om de i sin religiösa upphöjdhet faktiskt är liiite bättre än oss andra stackars hedningar.

 

Alltså om en är kristen är en en god människa - eller hur? En lever efter devisen att vända den andra kinden till och att dela med sig och låta barnen komma till mig och leva i frid och ljus och kärlek och dela med sig och sprida kärleksbudskapet och what would Jesus do?? jajamensan. Det är fina männsikor som sprider kärlek till de fattiga barnen... gärna genom att lägga en femma i missionens bössor, eller skicka uttjänta fotbollsskor till de fattiga barnen i Ukraina... då är en god. En böjer huvudet och ber om Guds förlåtelse, tackar för vänligheten och köper sin metaforiska avlatsbrev genom att ordna bazarer för barnen i Afrika.

 

Det är inte fel. Det är inte det jag säger.

 

Men omsorgen och människokärleken och glädjen och kärleksbudskapet räcker inte alltid till om en måste sätta det i relation till sig själv... som när det blir frågan om "Ensamkommande flyktingbarn i vår kyrka? Nej tack! Det är bättre att hjälpa dem på plats..." japp typ i det där Somaliska flyktinglägret där de har börjat avrätta barn... how about that. lägg en femma i röda korsets bössa och be om förlåtelse för i helvete... (ja går igång lite på att det är en lismande charad). Eller när den fine kristna människan har tagit emot sin välsignelse och sedan ondgör sig över att alla flyktingar som kommer hit.." jovisst är det synd om dem - men det får inte gå ut över min pension..." (autentiskt fall dådå) . HALLÅÅÅÅÅÅÅÅÅ?!?!?!?!!?!??!??!?!? Jävla hedning! Gå inte och hyckla i kyrkan och be om Guds barmhärtighet om du själv kommer först. När ditt liv är mer och mest värt för att du har levt under trygga förhållanden under hela ditt liv. För att du haft den goda turen och möjligheten att leva i ett land där du tryggt kunnat  arbeta ihop en pension... jag menar inte att personen i fråga inte är värd sin pension och gärna en bra sådan - men det går inte att ställa i relation till antalet flyktingar. Det handlar inte om flykting vs pension. det handlar inte om flykting vs barnomsorg. det handlar inte om flykting vs kaffe på ålderdomshemmet - det är en rasistisk logik som köps utna analys eller kritisk blick. En kristen människa ska och kan inte (om vi faktiskt lyssnar på Jesus) vara rasist. En kristen människa som sätter sig själv före en människa i nöd är en hycklare... 

 

 

 

En maskros. Taraxacum.

det kan räcka med en sådan ibland.

Sitter på altankanten i en helt fantastisk försommarsol.

tidigt på morgonen.

Dricker kaffe och tittar på maskrosorna.

Det slåt mig

- att de är fina.

Jag borde tycka att de är fula.

Jag är ingen trädgårdsnörd, men har fattat att gräsmattor inte ska ha maskrosor.

maskrosor ska utrotas och grävas, upp.

Dekapitera duger inte.

De ska grävas upp.

Roten ska med.

Inga fjun ska hinna utvecklas.

Maskrosjäveln ska döden dö.

Men varför?

Vem har bestämt att maskrosor inte duger, men att tusenskönor gör det.

Vem har sagt att Gullvivor i gräsmattan är vackert och skyddsvärt?

Varför ska jag spara aklejan?

Varför ska maskrosen dö?

 

de är som klargula solar i en annars helt grön matta. Räcker inte det? De kan mata en kanin - är det inte bra? EN kan göra både vin och te på den. Äta roten, göra sallad på dess blad. Maskros. Den är urindrivande, kan lindra reumatiska besvär ochär  rik på järn, roten kan användas som kaffesurrogat, den är näringskälla för miljoners insekter, bin och humlor. Dessutom kan den skrämma bort häxor och troll... jaja det där sista kanske är överdrivit och folkloristiskt - men å andra sidan är maskrosens förmåga att ta över världen lika fantasmatisk och sann...

Eller kan Maskrosor liksom ta över hela gräsmattan och bara sedan fortsätta ta över världen om en inte utrotar dem?

 

Jag låter dem vara kvar.

 

Kan det ha med exklusivitet att göra. ELler snarare avsaknaden av exklusivitet. Maskrosor växer överallt, utan att de behövs eller att de planteras, de finns ändå. De går inte att sälja. Ingen vill köpa dem.  De är levnadskraftiga av sig själva och kan växa på de mest otillgängliga ställen under de mest svåra förhållanden. varje maskrosboll har massor av frön till nya maskrosor, den kan växa ur bara en rotbit. Den överlever under de svåraste förhållanden. 

Det är därför de fått låna ut sitt namn till barn som växer upp under svåra förhållanden och ändå klarar sig bra i livet.

 

Asfaltsblomma. Maskrosbarn.

 

Maskrosen kan inte tämjas, den är ett ogräs för att den inte är exklusiv. Det finns helt enkelt (för) många av den. Därför ska jag liksom mina grannar utrota den. En meningslös kamp. En kamp mot något som egentligen är ganska fint.

 

Mina får vara kvar.