jensiv

"People know whar they do

Frequently they know why thay do what they do

But what they don't know is what what they do does".

(Michel Foucault, 1978)

 

Ofta, ofta återkommer jag till det citatet. På senare tid förstår jag allt tydligare varför - det är däri l min nyfikenhet  ligger och min vilja att veta mer. Jag är helt enkelt mest av allt intresserad av vad det vi gör gör med andra.

 För mig går Foucalts citat ganska enkelt att applicera på de flesta sammanhang och situationer. Vi vet inte vad det vi gör gör med andra, eftersom vi aldrig helt kan gå i andras skor. Vi kan bara föreställa oss. Jag tror också att vi blir bättre på att möta andra om vi försöker föreställa oss hur det är att vara den vi möter.

Ibland när jag råkar kolla på nån fars eller liknande på tv, slås jag av att alla missförstånd och trassel skulle kunna ha undvikts om människorna i dramat hade pratat med varandra. Ofta handlar det inte om raketforskning… ett enkelt ”ja men jag tänkte…” hade liksom räckt. Det hade förstås inte blivit någon spring i dörrar fars om de gjort det…

Ganska ofta är det så i livet utanför teatern också. Det tröttar mig ibland… Någon kommer och berättar att hen är trött på att någon alltid…ja…typ ”lämnar dörren öppen, säger taskiga saker, aldrig tömmer diskmaskinen, inte tar hänsyn etc etc”… på frågan om ”Har du pratat med den där personen om det?” Blir svaret allt som oftast Nej…  vi förväntar oss liksom att folka ska läsa våra tankar och förstå våra behov av ordning, rättvisa, hyfs och så vidare. Men folk gör inte det. För people don't know what they do does... Folk har tillräckligt med att fundera över varför andra inte uppfyller deras behov av ordning, rättvisa och hyfs.

Implicita vinkar, blinkar och passivt aggressiva uttalanden och gester blir istället sådant vi använder för att få folk att fatta vad det är vi vill ha av dem. Kanske handlar det om att jag själv tycker att det är knivigt att tolka andras otydliga kommunikation…det är möjligt att den är glasklar och öppen för andra…  Jag har inget emot ironisk humor, (ironi kräver dock relation) men sarkasm eller kommentarer som är till för att implicit antyda att kanske gör jag fel eller är för mycket eller vad det nu kan vara blir dubbelt disciplinerande… Alltså först och främst ger de mig känslan av att jag gör något som inte ”gillas”; vederbörande kan inte unna mig att uttala det rakt ut, istället ska jag lämnas undrande om att kanske gör jag det eller det fel” samtidigt som jag hamnar i ett underläge av att vara den som felar utan att fatta varför – det är en härskarteknik som jag inte alls uppskattar. Inte mot mig och inte mot andra. Because people don't know what they do does.

Vad jag vill säga egentligen är att kommunikation ofta görs onödigt svår. Genom underliggande meningar och implicita budskap och rädsla för rakhet riskerar den att skapa oönskade maktrelationer och feltolkningar. Det vore ganska enkelt att vara mer rak. ”När du säger så där tänker jag att…” eller säg när någon gör dig glad. Säg när du inte förstår, säg när du inte håller med… communication not a dirty word. För om du inte vet vad det du gör gör, så gör något shysst i alla fall så är chansen rätt god att det blir rätt bra.