Treblinka.
Det är kvällning 20 mars 2018 och närmare tio grader kallt. Människor rör sig i små grupper, lågmält mumlande, många går med huvudet sänkt, som skydd mot den bitande kylan, eller i eftertanke. En del av de unga bär den israeliska flaggan so en mantel över ryggen. Vit botten med en blå Davidsstjärna. Vi vandrar längst med en kullsrestenslagd väg, stenarna ligger glest och fötterna vill inte riktigt finna fäste någonstans. Till vänster om oss löper ett vitt band i tyg genom skogen, mellan träden. Jag läser namn. Esther. Jakob. Levi. Shlomo. Vladja. Marek. Rita. Roman. Zawel. Szmul. Mojzes. Wigdor. Benjamin. Rozalia. Freeda. Pinia. Sara. Uri… Till höger om oss cementsyllar. Som ett tågspår. Det var en gång ett tågspår. Vi når fram till en öppen plats, stenar utplacerade i formationer. Tusentals stenar i olika storlekar och former – en del har namn på, där ligger mindre stenar på dem och runt dem. Det ligger rosa tulpaner på dem. Det står små ljus placerade vid deras bas. I mitten av fältet står en uppmurad pelare, på himlen bakom den lyser månskäran upp en klar himmel. Mörkret faller snabbt. En sång stiger från en grupp människor som står samlade runt pelaren. De lägger sina händer mot stenen, lutar sig mot den, kysser dess kalla hårda yta. Och de sjunger. Jag hör att de sjunger, jag vet inte vad de sjunger, men jag förstår och jag känner vad de sjunger. Med hela min själ känner jag vad de sjunger. Det är smärta. Det är bön. Det är önskan om att förstå, förlåta och finna tröst. Vi som inte är dem. Vi som tillhör samma kategori som de förövare som orsakat dem smärtan, backar bort. Vi lämnar utrymmet åt dem. Vi sänker våra huvuden för att försöka vida den respekt våra föregångare inte gjorde. För att be dem förlåta oss. Kanske skäms vi också lite. Jag vet att jag gör det. Skammen är inte min, liksom smärtan inte är deras. Egentligen. Ändå är det precis så vi känner.
När de vandrar bort från platsen är vi kvar. En skara kulturellt kristna européer och för all del en bosnisk muslim. Vi samlas vid en särskild minnessten, den som vill påminna oss om pedagogen Janusz Korczak och om de barn som fanns på hans barnhem i Warszawa. Tidigare under dagen har vi fått vara på barnhemmet och genom Christers varsamma berättelser lärt känna dr. Korczaks karaktär. Hur man älskar ett barn. Vi vet det och Janusz Korczak visste det så mycket att han skrev en bok med titeln. Tusentals barn. Förutom barnhemsbarnen. Ja hundratusentals barn avslutade sina liv på eller alldeles, alldeles intill just exakt den plats vi just nu står. Vi tänder ljuslyktor och placerar dem vid stenen. Vi tänder facklor och står där var och en i sina egna tankar och känslor. Mörkret är nu totalt. Inga artificiella ljus lyser upp platsen. Krematoriets torn avtecknar sig svagt i ljuset av den liggande månskäran. Det finns ingenting vi kan säga. Att hålla tillbaka tårarna finner ingen någon anledning att göra. Min vän Christer läser kaddish för förintelsens offer och säger att vi får stanna och lyssna på musiken om vi vill. Jag tänker på barnen och hela jag är uppfylld av sorg och förtvivlan. Jag är också uppfylld av värmen som känns när flera människor känner samma sak. Toner strömmar fram, och det är inte alls den sortens toner jag förstår att jag förväntar mig i sammanhanget. Det är snabba stråkar och en luftig ung kvinnoröst. Laleh sjunger ”En stund på jorden”. Och texten får med ens en helt ny innebörd. Jag tänker på barnen. Barnen som svikits förnedrats och mördats innan de ens fick börja sina rättmätigt givan liv som de hade rätt till precis som alla andra. De fick bara en stund på jorden och -ja-de var här. Just i den stunden bestämde jag mig för att jag kan göra skillnad och jag ska. Och jag ska säga att de var där. I Treblinka.
Jag såg hur vi var stjärnor-Som landat i havet
När vi tog första stegen-Ifrån oceanen
Det slog mig den gången-När vi vadade fram genom vattnet
Jag la mig på marken-Och tackade himlen
Att vi fick stiga på land-Att vi fick känna på sanden
Nu kan vi säga-Att vi har varit på jorden
Ja, jag var där
Hur underbart var det
Hur underbart var inte det
Jag var nära, jag var nära
Jag var nära, jag var där
En stund på jorden
En stund på jorden
Jag var nära, jag var nära
Jag var nära, jag var där
En stund på jorden, en stund på jorden
Jag vann över bergen-Jag delade på havet
Jag var den starkaste av oss-Men den svagaste ändå
Jag fick hålla dig i handen-När du fick lämna dina drömmar
Och försonas sen med tiden-Jag fick se dig tacka livet
Trots allt
Nu kan vi säga
Att vi har varit på jorden
Säga, jag var där...
