jensiv

Märkligt... fick i går en känsla av att "vara tillbaka"... kanske har det med våren att göra? Kanske är det bara så livet är; ibland upp ibland ner och ibland neeeeeeer... hade flera episoder i går med den där välbekanta känslan av bubblande skratt - så där så att man skrattar högt för sig själv - det märkliga var att känslan var så välbekant - och jag har inte insett att den varit borta!!! Börjar på morgonen när Peter som försöker överträffa sig själv med fåniga formuleringar, skickar ett sms "Du är dunet i min kudde"... yepp the man the myth the neologist kom med en ny metafor som aldrig kommer ta sig till historien... Jag lägger den till samlingarna, de som innehåller plattityder som "att vända på en tvärhand", "här lyser flitens skugga" och mina alltime favourites; "det är som att stjäla bebisar från småbarn" och "jag är stel som en cocosnöt"... (de två sista använder jag ofta). Vad ska man säga om ett sådant meddelande? sweet javisst - och det får mig att skratta, och fundera på om han tänker länge - eller om det bara kommer som en ingivelse...

Åkte in till stan - vädret underbart och folk går utan jacka - liksom vår på allvar! Får vänta en stund på C i Brunnsparken, står och småkikar på några killar som spelar ett sånt där bluffspel där de flyttar runt muggar och intet ont anande oinformerade satsar pengar som de givetvis förlorar... det är ett spel som går ut på att stjäla bebisar från småbarn! En av killarna vinglar fram till mig - med en fet torped i bakhasorna, och säger; "urchsäkta mig, men vad håller du på med - spanar du på oss?" Eh... ja det gör jag ju i och för sig, men mer av nyfikenhet...det är inte yrkesmässigt - vilket grabben tror, eftersom jag är jäv***t lik en polis han känner...(hur han har lyckats förväxla oss är ju lite mystiskt...om han nu känner den här polisen, som heter Christina får jag veta). Jag lyckas i alla fall övertyga honom att jag inte spanar på deras verksamhet, då får han för sig att jag är psykolog!!! Eftersom han frågar vad jag ÄR om jag nu inte ÄR polis, så svarar jag att jag är specialpedagog... Aha! då vänder killen på en tvärhand (funkar det med!) det där ordet känner han till...specialpedagog - det är en sån som håller på med människor, en som kan prata!... han spricker upp i ett något dimmigt leende och så är vi bästisar och bundis... så får jag historien; det var alltid en massa andra männsikor där när jag var liten, min mamma sa aldrig att jag skulle gå och lägga mig, jag var en så glad unge, jag kunde skriva jättemycket, nu går jag på metadon och har inte rökt på, på ett år men jag vill sluta med metadonet, men det går inte, jag är en bra människa och du är bra på att lyssna.....och förresten - du är jä***t snygg för att vara så gammal!!! Alltså jag brast ut i ett gapskratt - vilken skön kommentar!!! Kan fortfarande inte låta bli att flina åt det dråpliga i situationen...:-D. C kom och räddade mig i alla fall.
Och så till en trevlig middag med rätt gott om vätska, när vi ska betala slänger jag fram mitt kort och C ger mig kontanter - det är så vi brukar göra - men av någon märklig anledning lyckas jag sno åt mig dricksen...alltså all dricksen, jag petar ner den i plånboken rakt framför ögonen på den stackars chilenska kyparen (vara han chilenare eller var det bara en myt?) ...DET brukar jag inte göra... brukar vara rätt generös med dricks - och Oj vad kritik jag fick!!! annars skulle det ju kunna vara som att stjäla bebisar från småbarn...men jag göööör inte så!
Eftersom jag är lite lat och bekväm, som dunet i en kudde ungefär så sov jag på hotell för att slippa åka kommunalt mitt i natten och komma hem i gryningen, dessutom är det lite skönt att sova till spårvagnsslammer i stället för sågverkssnarkningar som omväxling... och ja...jag är ju inte direkt uttorkad och jag är på strålande humör eftersom jag precis pratat med Peter i telefon och fått honom att skratta gott åt min metadonkompis, ja och dessutom är det vår.... får sällskap i hissen, skojar lite med gubbarna om våningplan och kenodragningar, de tror väl inte att jag är klok, men verkar rätt glada i övrigt. När jag hoppar av på min våning är det en till som går ur hissen, får en ingivelse (såna som jag tror att Pia ofta får, och som jag ofta fick förr) och frågar direkt; Ska vi rejsa?... men hallå??? klart vi ska!!! Killen blev väl något ställd, men när jag började springa, så sprang han också!!! Jag vann! Tänkte... undrar vad han tänkte??? att jag var galen, ett psykfall? dyngrak? bara det kan få mig att skratta... Så just nu bara önskar, hoppas, håller tummarna, ber och kräver att JAG är tillbaka ;-)

Påsken är väl i princip överstökad...ja inte firar jag någon påskdag eller annandag i alla fall...hur man nu skulle fira den? dansa runt påskriset och slänga ut det? Avmontera fjädrar, packa ner kycklingar, samla ihop äggskal??? näääe, behöver ju som sagt inte ägan mig åt dylika sysslor - eftersom påskriset aldrig hann inomhus... fjädrarna som faktiskt inhandlades får ligga kvar i lådan...kanske kommer en högst oväntad karneval eller liknande uppdykande, som ger anledning att bli lite fullfjädrad... Packar ner påsken genom att diska ett antal handblåsta vinglas, konjakskupor, whiskeyglas och snapsglas...stapla finporslin, slå in silverskedar och slåss med Rasmus om det överblivna godiset... Hade listigt satt lock på godiset i skåpet...det hittade han, hade gömt chipspåsen längst in i skafferiet - den är borta, hade lagt brödpåsen över kakorna i skåpet - mystiskt avlägsnade, Annas kladdkaka som jag åt en halv av till frukost har han bara lämnat faten kvar... sen kom han hem vid middagstid och sökte efter mer... han hittade en halv back dricka i kuvösen och syrrans påskägg... tur att jag har glass, kunde blivit en låååång kväll annars.
Trevlig middag/kalas i går kväll! fyra personer som blev sex, som blev tio som tillslut blev 17... i olika strolekar färger och former. Tycker att det är skitkul med så mycket olika människor från så många olika bakgrunder i så många olika åldrar, gott om plats blev det ont om i vårt kök...och den planerade oxfilén fick bli fläskfilé av ekonomiska skäl....  samtalsämnena blir rätt kul; Alfahannar, alfahonor, annektering av VästSahara, galloperande hästar i öknen, scouter, raggsockar, alkoholförgiftning, miljö, matlagning, sport, Bob Marley, bränder, liftning, Transibiriska järnvägen, araber, arbetsfördelning, förlossningar, mal som äter bh, etc etc. Runt bordet sitter; en KRAVfiskare (man är inte bara fiskare längre - det är viktigt!), en barnmorska, två gymnasiestudenter, ett antal högstadiespolingar, en örlogskapten, en turismstuderande, en färjekapten, en universitetslärare/konstnär, en röntgensjuksköterska, en specialpedagog (that would be me), en socionom, en produktionsledarchefchief på en oljeproduktionsbåt i Brasilien (det är inte glasklart för mig vad Bjarne sysslar med ;-)  och en rektor... bland dem finns en som älskar raggsockar, en som varit på safari på Island, en som skakat hand med en ledare och en stjärna, en som spelat hockey, handboll, rygby och fotboll, en som är ledartyp, en som tycker att fjärilar är fina, en som har klaustrofobi, en som säger att Larssonskolan är uppfostrande, en som gifte sig första gången som sexåring, en som tror på Tobias, en som älskar musik etc, etc. Jooo det hängde ihop med en lek..(peter hatar lekar, han vill bara spela Ohtello - för då vinner han alltid - som att stjäla bebisar från småbarn som han själv uttrycker det)... men det är ändå rätt häftigt vilka karaktärer, vilka historier, vilka livsöden som kan rymmas runt ett matbord! Och vilka häftiga historier som finns i dessa livsöden, hos vänner man tror sig känna ganska väl!
Tänker att det kanske inte är svårt att göra märkliga tragedier a´la Lars Von Trier...bara samla tillräckligt många udda/olika personligheter och låt dem prata på...där finns stoff...

Till vänster om min dator ligger två högar med böcker...den ena handlar om Läs och skrivsvårigheter/Dyslexi, den andra högen hanlar om diskursanalys och Miceh Foucault, textanalys och tolkningsstartegier... försöker låtsas att jag inte ser dem - även om de håller på att trilla över mig... jag är rätt grym på undvikandestrategier, i alla fall när det gäller att komma igång...men med lite tur trillar jag in i uppgriften och hamnar i flow - verkar inte görligt just nu...
Funderar mycket över varför jag försätter mig själv i de här situationerna, vet ju att jag har rätt hyfsad kapacitet och klarar av att ha många bollar i luften - men ibland blir man ju knäpp på kuppen. Funderade ett tag på att ta helt studieledigt nästa termin, får nästan andningssvårigheter när jag tänker på att jag skulle kunna lata mig på det sättet och bara jobba... skulle förmodligen få vakum i skallen och implodera... Frågade maken förut hur andra människor hinner med allt - apropå att jag inte hunnit älga ut i skogen och binga hem ett påskris... han svarar inte ens på frågan. Om jag tar lite grenar från närmaste träd - plommonträdet i trädgården - kommer någon att märka något då?

Ärligt talat jag känner mig som en rätt kass "fru", alltså jag får inte till det som alla andra "fruar" (i mina ögon)... det blir inte bakat, inga gardiner sydda, jag mördar krukväxter, orkar inte fixa och trixa med dukar och ljusstakar och prylar, har helt enkelt inget sinne och ingen lust för heminredning. Tycker att det är helt okej om det är rent och funkar... prylar intresserar mig inte så mycket (om det inte råkar vara elektroniskt vill säga...) förstår inte riktigt vitsen med porslinsgrisar och tomtar i keramik... missförstå mig rätt nu...jag gillar ju konst och vackra saker... måleri - har gärna tavlor på väggarna - tycker om att titta på bilder. Skulpturer...javisst! men de skall säga någonting...inte bara vara "en tomte"... av den anledningen finns det inga kycklingar hos Olssons nu i påsk...känslan var stark förra året...himla kycklingar; vad fyller ni för funktion? Antar att de hamnade i soporna tillsammans med påskriset (kan ha varit Björk förra året...eller så var det rosentry, har en sån vid gaveln).

Tänker ibland att mina barn inte har någon "riktig mamma", en sån där som har frysen full med kakor och bullar och har middan klar när de kommer hem, som är klassmorsa och ringer runt och anordnar trevliga grejer för barnen... En sån där som stryker alla kläder och packar skolväskan... jag gör inte sånt...men jag är alltid med dem när de gör läxorna fortfarande, jag läste högt för dem tills de protesterade allt för högljutt (typ förra året),  deras kompisar är alltid välkomna hem till oss oavsett tid på dygnet, jag spelar spel med dem,  allt de vill ha i musik eller bokväg får de direkt, jag lyssnar på dem och pratar med dem så mycket jag bara kan...

Ibland när jag är hemma hos andra, tycker jag att de har det så himla fint...vill också ha nya gardiner och fina blommor - en liten stund, men bara tills jag kommer hem och inser att om det skall bli något med det så är det mitt enskilda ansvar...Peter kommer inte att vare sig köpa eller sy några nya gardiner...och min inställning till symaskiner är att om det går att fixa med häftapparat eller textillim är det onödigt att plocka fram maskineländet.

Å andra sidan..tänk om alla var lika... alla kan inte vara perfekta fruämnen - en del av oss är ämnade åt något annat... Såå jag fortsätter som jag brukar...begraver näsan i böcker, pluggar in musik i öronen, bänkar mig framför datorn, springer så mycket jag bara orkar och hoppas att det blir bra männsikor av mina barn trots allt...