Fotboll och genus
Funderar lite över fotbolls vm. Gillar ju fotboll; kollar så mycket jag kan...men det väcker en massa funderingar. Hur tänker man när man fixar vita matchställ, hört talas om gräsfläckar? Får fotbollsspelare på landslagsnivå teaterlektioner? Varför får Kameruns målvakt bruna målvaktskläder? (hudfärgade blev det i detta fall..han blev liksom camouflerad).
Funderar också över hur man kvoterat in tjejer i vm-studion; som experttyckare och hur huvudtyckaren tvångsmässigt vänder sig med jämna mellanrum till tjejerna för att alla skall få lika mycket tid...eller är det min tolkning??? Tjejer får liksom inte tycka så mycket om fotboll, i alla fall är det tanken som dyker upp om man skulle råka säga något. En kille som är totalt ointresserad har mer att säga i frågan än en tjej som är jätteintresserad... kanske inte är så märkligt egentligen...menar fotbolls-vm spelas av män... och vilka territorier skall män få ha för sig själva när nu fotbolls-vm är lite smått annekterat? Själv gjorde jag mitt första riktiga kravanspråk 1986 och det var svårt att släppa drömmen om att kunna bli fotbollsproffs på grund av det handikappande faktum att jag fötts som flicka...(och kanske inte var världsbäst på fotboll), för ärligt talat, hur många tjejer kan försörja sig som fotbollsspelare?
Är lite ambivalent över hela genusfrågan över huvud taget...för ärligt talat...tjejfotboll är inte så kul...även om tjejerna inte gnäller lika mycket som killarna... Men genusfrågan handlar ju inte bara om fotboll... Trots att vi är så jämlika i Sverige så är det ändå en maskulin hetronormativitet som råder, nästan lika spikat som decimalsystemet! Ju äldre jag blir desto mer störd blir jag av att bli "klappad på huvudet" av framför allt äldre män.... för ärligt talat har jag själv kapacitet att klappa de flesta av dem på huvudet själv, men det är det ingen som tror det eftersom jag är liten... och kvinna... Att män har högre lön av födsel och ohejdad vana stör mig...men jag kan förstå hur det blivit så ur ett historiskt perspektiv; det betyder inte att jag accepterar det!!! Att "avtäcka" tillstånd ger ju möjlighet till förändring...
Min man var pappaledig i två år när våra barn var små, alla tyckte att han var sååååååå duktig!!! Tänker på alla mammalediga mammor..är de duktiga??? eller gör de bara sin förbannade plikt? Nu är barnen 14 och 15 år gamla, och vi har fått nästa pappalediga pappa på Vrångö; Peters bror.. alltså det fanns inga där emellan... om man inte räknar dem som tar ut pappadagar när de är hemma från sjön... och jag tycker inte att det är ett lika medvetet val. Alltså två pappor som varit pappalediga när mammorna jobbat under femton år. Kommer man ifrån det genom att lagstifta att pappadagarna skall bli fler??? förmodligen inte, ofta är det nog en ekonomisk, ideologisk eller praktisk fråga... inget man kan tvingas till eller lagstadga om... "problemet" ligger nog på en annan nivå. Och vad man än såger, att vara föräldraledig är inte det samma som att vara ledig; det är hårt jobb...
Annars tycker jag att det finns vissa poänger med att vi är olika...rent fysiskt är det ju inget att snacka om; tjejer kan vrida fram armbågarna - det kan inte killar! Killar har högre kapacitet att bygga kroppsmassa och är då ofta starkare, längre och mer fysiska...alltså lämpade att bära tunga matkassar och torka av lister och höga hyllor... så det tycker jag att vi ska låta dem syssla med! ;-)
Midsommar och Pokémonmode
Snart midsommar...konstigt att även denna helg är så haussad...den är ju inte ens i mitten av sommaren, inga offer skall göras, inga ritualer (i ordets rätta bemärkelse) skall utföras. Eller ritualer och ritualer..lets call them traditioner... vi har våra egna;Jennie bryter foten, Jennie bränner armen eller Jennie vrider sönder ett knä t.ex. Men vissa traditioner är till för att brytas!!! Annars är det lunch med närmast sörjande på altanen, grill med nästnärmast sörjande på kvällen och sedan kräftskiva på midsommardagen + brännbollsmatcher. Vädret skall naturligtvis vara skit...och så ska man bada... ja, ja. STora lyckan är i alla fall att Annika trillar ner från Stockholm och gör återdebut i midsommarsammanhang... sååååååååå glad för det...skall försöka att inte bli superhjälte, eller spela buv-boll i mörkret - men jag kan inte lova.
Problem nr. 1 är brännbollsmatchen... traditionellt/rituellt spelas den mellan morsor och barn.. när traditionen/ritualen inleddes för 10 år sedan var detta inget problem eftersom barnen då var mellan 3 och 10 år gamla och rätt lätta att brotta ner... nu är de alltså mellan 13 och 20 - den minsta typ 10 cm längre än jag och nedbrottandet för andra proportioner, fullkontaktsbrännboll är roligare när man har fysiskt övertag. Mitt mål för årets ritual; alla kroppsdelar intakta.
Och så till en helt annan grej... har funderat mycket över rättvisa, problem och behov. LÅter kanske stort... men det hänger ihop med en mental bild av Maslows behovspyramid (long story short). Alltså om de mest grundläggande behoven inte är uppfyllda finns inte i-landsproblemen (som att min dator är vit och inte svart/grå, eller att klistret på Post-it lapparna inte håller), vår energi är förmodligen alltid inriktad på att hitta lösningar på våra problem, problem som ser olika ut beroende på i vilken grad våra grundläggande behov är uppfyllda...; att hitta mat för dagen, att ha tak över huvudet, att ha ett arbete, att våra tonårsbarn går sin egen väg, att jag inte fått drömjobbet, att jag missade det där stavfelet på s. 45, att jag har skrattrynkor runt ögonen (inte mina, gillar dem), att datorn är vit, att det bara finns blå mjölk i affären... Vi kanske är problemlösare av naturen; men är vi någonsin good enough i våra egna ögon?
Har ju läst en hel del kvasipsykologiska böcker under åren (omg jag är ju uråldrig så klart). Kanske är jag också lite av en sökare; böcker som handlar om vem vi är, vilka konsekvenser det får för vår omgivning och hur vi skall och bör förändra oss... det får mig att tänka på Pokémon... nästa nivå; utvecklas; bli något annat; better; smarter; faster; moore. Under tiden har jag med böckernas hjälp gjort mig en bild av vem jag är... knäppt.. bilderna kommer ju på skam när de speglas genom andras ögon... för vem ÄR jag..? jag ÄR inte...jag BLIR. Och jag blir någon annan hela tiden, beroende på sammanhanget, mötet och syftet...och ändå söker jag, förmodligen beror det på att jag har råd att tillåta mig söka; mina grundläggande behov är uppfyllda = Pokémonmode...
Sommarlov och potatisåker...
Eeh..jag kanske inte är världens mest frekventa bloggare... tror mer på kvalitet än kvantitet (haha).
Våren var ju något rörig, men lyckades få ihop en studie på magisternivå som fick...let's say med beröm godkänt..;-) sämre än så vill man ju inte prestera. Läste också en kurs inriktad på läs och skivsvårigheter...exciting, mycket bra tankar... så de där två blev ju 100%... på övrig tid har jag jobbat 100%.. och på fritiden har jag väl mest brutit ihop med jämna och ojämna mellanrum...Så blir man ledig.. och vad ska man göra då? De flesta spenderar väl semestern med sin familj?! verkar trevligt, om det nu inte var så att Peter jobbar, Rasmus jobbar och Villemo är siamesisk tvilling med Carl...
Sååå jag målar, slipar, rensar, slänger, springer, läser, kollar fotboll, lyssnar på P1 (vuxenpoäng i massor), lagar, slänger, tvättar, städar, lagar mat (nästan som en riktig fru!) tänker och funderar...och det ska jag hålla på med i åtta veckor (två dagar har gått). Detta är en riktig utmaning för en workaholic. Förra sommaren lovade jag mig ett sommarjobb... nu blev det inte så.
Tycker att det är besvärligt att vara ledig, försöker sätta fingret på varför... tycker ju inte särskilt mycket om att sova länge, är upp runt sju i alla fall, springer ett eller två varv i slingan, käkar frukost (på altanen när det är som bäst) med lite tur har klockan då passerat halv nio...och sen? Man får ju sittsår av att sitta och läsa hela dagarna... rafsa runt i rabatterna??? ; men ärligt talat, hur kul är det??? Är av den åsikten/erfarenheten att trädgårdsarbete är for show...alltså för grannarna...jag är nog ingen skogsmule (medvetet ett L...internt). Tycker att blommor är fina och så...men ärligt talat Basilika ÄR godare och rabarber...och mozzarella...svårt att få ost att växa i trädgården bara...
Har samma känsla inför trädgårdar om inför kvinnor som är gravida... tänker alltid "stackars du" när jag hör talas om trädgårdsarbete eller ser en gravid kvinna... har förstås att göra med mina egna icke på något vis angenäma graviditeter..(inte känslan inför trädgårdsarbete - det andra så klart)
Peter lovade i våras att han skulle fixa trädgården i år, och när Peter gör något så gör han det rätt rejält, vad det än är. Så rensa rabatterna innebär tömma dem på allt levande... det var soprent!!! Han gjorde en rejäl insats som varade tre dagar...sen var han klar.... Alltså klar som i "nu har jag fixat trädgården, nu behövs aldrig någonsin något mer göras där, forever and ever..." Vilket ju är direkt fel... ogräs och brännässlor såg sin chans och invaderade på bred front - från alla fronter... men Peter tycker att det är fint när det är grönt... sen planterar han potatis i mitt gamla timjan, pion och hallontillhåll..suck... man skulle kunna tro att det är skapande verksamhet på hög nivå som de där åtta plantorna diskuteras och analyseras och ältas... att det växer mängders med mängders med ogräs mellan plantorna är inget som bekymrar storbonden...meeeen det bekymrar storbonens fru (that's me) som förbarmar sig över det storskaliga jordbruket och rensar bort allt som inte hör dit och dessutom kupar hon plantorna - för det skall man göra... Men storbonden ser ut som ett frågetecken... "kupa...? hur då? hur många kupor ska man ha egentligen" Det är då det avslöjas att han inte ÄR någon bonde, utan en livs levandes fiskarpojke..som ser kräftburar i sitt inre när kupa kommer på tal... Hmm jag är ju trots allt den enda i familjen som på allvar arbetat i en potatisåker...och då snackar vi storskaligt... och barnarbete var det också...
