jensiv

Den här gången var det Pia som när vi satt och käkade ost här om kvällen (jo - det är en aktivitet - äta ost är inte så dumt att ägna sig åt). Vi pratade om att det ibland faktiskt göt ont (mer känslomässigt än fysiskt dock) att vara förälder, att det nu i tonåren inte är så långa lugna perioder mellan krigen och om detta är en form av kris och utveckling så är vi rätt rejält välutvecklade vid det här laget och värre lär det bli innan det är klart.... Alltså, det är väl rätt välkänt att livet är en berg och dal bana?! För en del av oss är det väldigt sällan stiltje utan den ena krisen avlöser den andra... barnen har det tufft, kärleken får sig en törn, jobbet funkar inte riktigt som man önskar, personliga mål som faller, relationen som inte får sitt, ekonomi, den utökade familjen som strular, något som går sönder, tiden som inte räcker till, pengarna som inte räcker till, förståelsen som inte räcker till... ja ständiga bristtillstånd helt enkelt. Man ska då må lite dåligt, eller mycket dåligt - eller i värsta fall bli rätt rejält deprimerad, kriser drabbar oss allihop i olika grad och med olika frekvens, kontentan är att vi då skall komma ut i andra ändan som lite bättre, lite smartare, lite mer klarsynta och kanske som "lite bättre människor" - alltså kris ger utveckling. Tror att jag varit inne på det här förut - det är ju samma inom samhällsvetenskapen - kaos uppstår, ordning eftersträvas, vilket ger någon form av utveckling - tes, antites, syntes osv... utveckling sker inte av sig självt, något måste inträffa för att förändring skall vara nödvändig helt enkelt... så långt allt väl...Men så säger min gode vän; till vilken nytta??? Vad är det vi skall utvecklas till? hur bra skall vi bli? är det aldrig gott nog? vad är målet? ett CV för sankte Pär? ...om han nu finns.... Och ärligt talat så verkar det vara enda svaret på frågan...att han faktiskt gör det... det här kan inte vara allt!

Varför skall vi gå igenom svårigheter och utvecklas genom än den ena än den andra krisen - om vi ändå inte har någon nytta av den när vi är gamla och gått igenom maximalt antal kriser och utvecklats till max som värsta Pokémon, nivå efter nivå av utveckling...nähä - då ska vi bli senila och glömma av allt vi lärt - vilket slöseri!!! Så vad är det vi skall lära oss - och av vilken anledning? Varför? Ska vi komma tillbaka och leva igen? Finns det en andra sida som behöver optimalt utvecklade personligheter? Är livet bara en skola? Examen på examen och sedan kanske vi får stanna hemma på andra sidan när vi utvecklats tillräckligt för att platsa?! det finns de som bestämt hävdar att det är så... själv har jag varit lite mer skeptisk... himlen? men jo, men nej, men kanske...himla Pia, hon kunde väl låta mig krisa på och inte vara så klok....

I det här fallet är du alla och alla är du.

Jag kanske inte alltid säger det så tydligt, jag kanske lindar in det och inte säger det rakt ut - men Du är viktig för mig. Flera gånger om dagen får Du mig att le. Det kanske är något Du sagt, något du gjort eller så är det ett minne av något vi gjort tillsammans. Ofta skrattar jag i min ensamhet - åt något Du sagt eller gjort - inte åt dig, utan med dig, i glädje...ingenting annat.

Utan dig skulle jag inte vara den jag är idag, du har påverkat mig, du har lärt mig och format den som är Jennie. Genom hur du ser på mig, hur du talar till mig och hur dy lyfter eller kritiserar mig.

Du finns i mina tankar, kanske är jag orolig för dig. Ofta undrar jag vad Du gör och hur det gick med det där...eller det där. Ibland undrar jag om Du tar hand om dig så som Du borde - eller om andra tar hand om dig så som de borde?! Jag funderar på hur Du mår och om det är något jag skulle kunna göra för dig, något jag borde sagt eller gjort- något jag borde säga eller göra.

Ibland är jag rädd. Rädd att jag sårat dig - utan att mena det - alltid i så fall i oförstånd eller i obetänksamhet - Jag skulle aldrig göra dig illa eller såra dig med vilje. Rädd för att andra inte behandlar dig som de borde, att de stänger in, fryser ut, begränsar, hindrar eller inte inser din potential. Rädd att det skall få dig att krympa, eller tycka att du inte duger - Du som är en av mina finaste, som är alla mina finaste.

Ofta är jag stolt. Stolt över dig och att Du vill vara min vän. Stolt över allt Du kan, allt Du presterar, hur dina barn fungerar - hur vacker Du är och allt bra och underbart som finns inuti dig - det som ibland bara jag får se - ibland bara någon annan.

Ibland är jag ledsen. Ledsen för att vi inte förstår varandra, ledsen för att Du kanske är på väg bort från mig. För att Du inte verkar vilja vara i min närhet.  Ingen hör av sig - varken Du eller jag - men när vi ses är allt som förut, vänskap är ibland sådan, djupare och starkare än avståndet mellan oss.

det händer att jag saknar dig. Att jag behöver dig. Det är något jag måste prata om - och jag vet att det är just Du och ingen annan som skulle förstå. Jag vet att Du skulle lyssna, att Du skulle fråga och undra - att du skulle hjälpa mig tänka vidare, att Du kanske skulle säga att jag har helt fel, att jag tänker eller gör galet - men att du inte skulle fördöma mig för det.

Om du på ett eller annat sätt känner dig träffad av det som står här - så beror det på att det är riktat till dig - Du som är en av mina vänner - Du som är alla! <3

Funderade tidigare idag på saker som man bara liksom inte gör... kanske bara sånt som JAG bara inte gör - men jag är väl förmodligen inte ensam... Åkte förbi en pizzeria av något slag: Fridas pizzeria - låter skumt... pizzerior brukar väl heta Hassans, eller Alis, eller Tonys? -här var liksom två fel i ett; svensk namn och dessutom ett feminint - låter inte som om pizzorna är på riktigt?!  I alla fall - det var inte det "som man bara INTE gör", utan där innanför satt två snubbar och spelade på Pokermaskiner..eller någon annan form av Slots-maskin, inte vet jag - jag åkte som sagt bara förbi - men det där är något JAG aldrig skulle göra - spela poker för pengar på en maskin?!? det är på något vis "sjunka lågt varning". Det ser så hjärndött ut - sitta och peta in peng efter peng i en låda och sedan trycka på en knapp och hoppas på att något skall trilla ut...förutom den där skruven som man i min mening har lös någon stan. Det finns naturligtvis värre saker man kan ägna sig åt; knark, prostitution, barnaga etc etc, men de där grejerna är väl rätt uppenbara, jag tänker mer på det där som ligger på gränsen, som är STORNEJ för mig, men för andra är det helt ok.

En annan NEJGREJ är att sätta sig på sätet precis bredvid någon man inte känner på båten.. alltså där finns tre säten på rad, och ofta sitter någon på den inre platsen när man kommer på båten - man sätter sig då på det yttre sätet och lämnar ett tomt säte mellan sig och den som sitter längst in (om man inte råkar känna personen rätt väl - så väl att man är på "gosing terms" med varandra, då är det okej). Funderade ett tag på ett socialt experiment...alltså hur skulle folk reagera om man valde mittensätet?! Finns fler; röka i väntkurer, ja nu röker jag ju inte, inte längre, men så gör man inte! simma i högerfilen på Vallhalla..körkort borde dras in för de förbannade tanter som sysselsätter sig med denna hälsovådliga extremsport. De har ingen aning om hur farligt de lever! Jag simmar fort, och möte på fel sida i extrem väta och dessutom utan strålkastare - vet man ju hur det kan gå!!!  Tyvärr finns det någon oskriven regel om respektfullhet och aktning av äldre - vilket gör att man inte får skvätta på dem, köra över dem eller vänligt men bestämt slå dem på käften! (Yes simning brings out the best in me!) Man går inte in hemma hos andra med skor på fötterna - känns helfel - Även om de säger: nejnej ta inte av dig skorna! har jag svårt att låta bli - man har inte skor inne i folks hem! I allmänna lokaler är det så klart okej... man sjunger inte högt när man har hörlurar i öronen - det låter för jäv**gt på utsidan - hur fint det än låter inne i bubblan... å andra sidan kan det låta rätt kul också - kan vara något att bjuda på ibland. Man kanske skulle sätta sig på mittensätet med hörlurar i öronen och rocka loss till favvolåten...mmm. Släppa dörren när någon kommer efter en i en korridor gör man inte heller... så kan man ju också bli stående i 7 1/2 minut väntandes - men släpper dörren gör man inte! Börjar få svårt att fundera ut om ord skall skrivas ihop eller i sär.. kanske är trött nog nu?!

Det jag egentligen funderar över är segregation - japp, nästa samhällsfenomen upp på tapeten (säger man så? upp på tapeten? eller är det en stork/krokodiltår/borstbindare;). Alltså man kan säga att ett antal olika faktorer verkar som segregerande; kön, klass, boende, ekonomisk status, etnicitet, språk, sexuell läggning etc. Att klass skulle vara en segregerande faktor är väl inte riktigt politisk korrekt - men faktum verka kvarstå och arbetarklass, medelklass och överklass gör sitt återintåg som kategoriserande ord - lika bra att använda begreppen...eller?... gör vi klasserna för verkliga om vi benämner dem? eller hur är det med; Better the devil you know..?  samma med kön - reproducerar vi skillnader när vi benämner dem? paradox... Gillar paradoxer - det får gärna blinka lite tilt när jag ska tänka ;) Inom de olika segregerande faktorerna finns det sedan ordningar, ordningar som bestäms av den rådande samhällsordningen. I fallet med kön har vi t.ex. ett samhälle som säger att heteronormativt och maskulint är bra = bäst, kvinnor kommer på andra plats, möjligen kan man säga att de som betecknar sig som intergender kommer på tredje - eller så slänger man in pojkar och flickor och får ordningen; man - kvinna- pojke- flicka- intergender...  Det jag egentligen vill komma fram till är att ju längre ner på skalan du hamnar - desto mindre blir ditt handlingsutrymme. Säg att du som boende i Sverige, låt säga i Göteborg; är man, vit, i 35-årsåldern, bor i Vasastan, är heterosexuell, är akademiker och har välutbildade föräldrar, då är ditt handlingsutrymme rätt fritt... du kan leva på ett sätt som gör att du kan sträva efter dina drömmar relativt fritt, och dina drömmar kan vara högtflygande - sikta mot stjärnorna och allt det där - du är liksom högst upp i pyramiden inom alla faktorer. Tänk sedan i stället att du är flicka,  i 17-årsåldern, född i Sverige, låt oss säga i Biskopsgården av Somaliska föräldrar. Ni är muslimer, dina föräldrar är arbetssökande och kan förmodligen inte tala svenska helt flytande och brytningsfritt... hur ser ditt handlingsutrymme ut då? Hur ser dina drömmar ut? och kan du lyfta blicken högt nog för att sikta mot en trädtopp utan rädsla att snubbla på en sten???

Det jag är ute efter egentligen är möjligheten till ett handlingsutrymme... hur vi beroende på vem vi är, var vi kommer ifrån och alla samhällsstrukturer som verkar som befriande eller begränsande har möjligheter eller saknar möjligheter och vad de kan kosta att göra motstånd mot reproducerande krafter...

tja - jag återkommer nog i frågan...det är svårt med teori när tankarna för-virrar sig in på andra vägar. För - det är dags att göra en U-sväng igen och traggla för-budsmärken och påbudsmärken ...