jensiv

Den här gången var det Pia som när vi satt och käkade ost här om kvällen (jo - det är en aktivitet - äta ost är inte så dumt att ägna sig åt). Vi pratade om att det ibland faktiskt göt ont (mer känslomässigt än fysiskt dock) att vara förälder, att det nu i tonåren inte är så långa lugna perioder mellan krigen och om detta är en form av kris och utveckling så är vi rätt rejält välutvecklade vid det här laget och värre lär det bli innan det är klart.... Alltså, det är väl rätt välkänt att livet är en berg och dal bana?! För en del av oss är det väldigt sällan stiltje utan den ena krisen avlöser den andra... barnen har det tufft, kärleken får sig en törn, jobbet funkar inte riktigt som man önskar, personliga mål som faller, relationen som inte får sitt, ekonomi, den utökade familjen som strular, något som går sönder, tiden som inte räcker till, pengarna som inte räcker till, förståelsen som inte räcker till... ja ständiga bristtillstånd helt enkelt. Man ska då må lite dåligt, eller mycket dåligt - eller i värsta fall bli rätt rejält deprimerad, kriser drabbar oss allihop i olika grad och med olika frekvens, kontentan är att vi då skall komma ut i andra ändan som lite bättre, lite smartare, lite mer klarsynta och kanske som "lite bättre människor" - alltså kris ger utveckling. Tror att jag varit inne på det här förut - det är ju samma inom samhällsvetenskapen - kaos uppstår, ordning eftersträvas, vilket ger någon form av utveckling - tes, antites, syntes osv... utveckling sker inte av sig självt, något måste inträffa för att förändring skall vara nödvändig helt enkelt... så långt allt väl...Men så säger min gode vän; till vilken nytta??? Vad är det vi skall utvecklas till? hur bra skall vi bli? är det aldrig gott nog? vad är målet? ett CV för sankte Pär? ...om han nu finns.... Och ärligt talat så verkar det vara enda svaret på frågan...att han faktiskt gör det... det här kan inte vara allt!

Varför skall vi gå igenom svårigheter och utvecklas genom än den ena än den andra krisen - om vi ändå inte har någon nytta av den när vi är gamla och gått igenom maximalt antal kriser och utvecklats till max som värsta Pokémon, nivå efter nivå av utveckling...nähä - då ska vi bli senila och glömma av allt vi lärt - vilket slöseri!!! Så vad är det vi skall lära oss - och av vilken anledning? Varför? Ska vi komma tillbaka och leva igen? Finns det en andra sida som behöver optimalt utvecklade personligheter? Är livet bara en skola? Examen på examen och sedan kanske vi får stanna hemma på andra sidan när vi utvecklats tillräckligt för att platsa?! det finns de som bestämt hävdar att det är så... själv har jag varit lite mer skeptisk... himlen? men jo, men nej, men kanske...himla Pia, hon kunde väl låta mig krisa på och inte vara så klok....