manligt och kvinnligt
Veckan tema; manligt och/eller kvinnligt. Det kanske inte dykt upp oftare än vanligt, men jag har väl varit mer medvetandegjord än annars. Gillar ju egentligen inte att göra disktinktionen eller kategorisera något som "typiskt" manligt eller kvinnligt. Tänker att varje gång något kategoriseras, har vi reproducerat skillnader. vi kan sätta ord på sådant som är manligt/kvinnligt i vårt tänkande - och jag tror att vi ofta gör det - en del oftare än andra och det är märkligt att just de kategorierna är definierande... alltså varför säger vi inte "typiskt" långa.... och gör skillnaden mellan kategorierna långa och korta? ni vet; det är typiskt långa att kunna ta ner saker från högsta hyllan...eller det är typiskt korta att kunna gå in där utan att slå i huvudet... aha?! är det meningslösa kategorier?!? tycker jag att manligt/kvinnligt är också... Så klart att det finns rent biologiska skillnader - män är i regel längre, har rakare kroppsbyggnad, större muskelmassa, hårigare ansikte...och... Kvinnor har fler bröstkörtlar, kan vrida armbågarna mer framåt och..... jo klart att det finns biologiska skillnader - det gör det mellan långa och korta också, och mellan asiater och kaukasier... och mellan dig och mig... jag är snabb i huvudet av födsel och ohejdad vana...eller? för att jag vuxit upp med snabba tankar, livliga diskussioner och höga förväntningar på vad jag skall kunna klara av?! vad är vad? vem är vem?
Vad som är manligt och kvinnligt skulle kunna se helt annorlunda ut i en annan tid på en annan plats, frågan är väl vad kategoriseringarna tjänar till?! hänger det på spänningen mellan kategorierna? Alltså vi lyfter våra olikheter för att attraktionen skall finnas? kaka söker maka, opposites attract? För likheter får man väl inte älska?
Hänger det på ojämlikhetssträvan, om vi är olika kan den ena kategorin betraktas som svag och beroende -> lättare att styra.
Hänger det på kategoriseringsivern? Det vi kan peta in i tydliga fack är lättare att förstå och vi vill förstå... enklast om vi kan konstatera att Börje är kille, Birgitta är tjej, Pierre är utländsk och Berra är bög?! Fast Doris är lång och Ebbe är kort...vem bryr sig?
Det finns ord som kan förknippas med män eller kvinnor - testade tillsammans med ett gäng goa 11-12 åriga flickor här om dagen. Hade plockat ut ett trettiotal ord som de fick hjälpas åt att kategorisera - och de var rörande överrens över hur de skulle definiera... det häftiga var att de tydligt uttryckte att detta var inte som de VILLE att det skall förstås, utan som de upplever att det är... kloka ungar. De här tjejerna har förstått det många vuxna inte har, att förståelsen för kön/genus hänger ihop med sociala föreställningar och konstruktioner - det skulle kunna vara annorlunda! Okej inte biologiskt - där är det samma som för långa och korta... men annars.
Det är inte ristat i blod att tjejer ska sy och killar ska spika - en del av oss - både flickor och pojkar- kan inte med den bästa godaste vilja sy upp ett par jeans utan hjälp av en shysst häftpistol. Många killar och många tjejer kan göra underverk med en hammare men är en katastrof bland bakbunkar och pelargoner. Killar är söta, tjejer är coola, pojkar är busiga, flickor är snälla, grabbar är blyga, töser är framfusiga - vi är allt allihop, men görs till något annat.
skor och mera ord




för en del är det dyra smycken, för andra är det kanske kylskåpsmagneter, någon kör luktsuddigummin, andra strössel (Jooo det är sant - I know her!) andra kör definitioner av dyslexi, Pia kör coola svindyra lampor, själv har jag en inte helt oansenlig samling nagellack, änglar och ikoner från olika länder och olika tidpunkter...och ett å annat par skor - det slår mig dock att det nog inte är så många som av någon märklig anledning ofta fotar sina egna fötter som jag gör;) . Presenting to you; längst till vänster ett par Vagabond mc-boots, som tyvärr gick hädan och mötte sin skapare förra veckan - till både mitt och dotterns stora förtret - de var fina skor som tjänade väl, satt fint, och man were those boots made for walking?! Nummer två är mina Asics springa fort som fan skor - jag älskar hur de sitter på fötterna - men de är orangea...jag gillar inte orange - en god anledning att låta dem gå hädan - eller förpassas dit förra halvårets springskor brukar förpassas, som innepågymmetskor - jag hoppas att vårens Asics är gröna! Nummer tre är mina på jobbet kängor - Silevi med stålhätta - många små pojkar har testat - btw - mina till vänster - makens till höger - kan heta M90, militärkängor strl 47, skalan mellan de båda sko-paren stämmer alltså... Längst till höger vinterns mest älskade Dr Martens i Bourdeux... om mina Dr. Martens någon gång går hädan, skall jag sörja djupt och sedan kasta mig på första bästa båt in till stan och köpa ett par nya. Har jag sagt det förut kanske? Jag är lite såld på skor...
Så skulle jag egentligen komma fram till att jag är såld på och samlar på shyssta formuleringar; alltså sånt som säger allt - eller inget fast på ett annat sätt. (är man glasklar eller är man? ;) Har förut pratat om metaforer och språkliga vändningar - men det här är mer ordvrängningar - eller citat som är mer kärnfulla än andra. Som när Håkan Hellström säger jag är inte kär i henne för vad hon är, utan för vad hon inte är, jag är kär i den fulaste flickan i världen... menar... varför säga det på ett enkelt sätt när man kan leka? eller varför inte helt enkelt göra det enkelt; Det gör ont att veta, men lika ont att undra...Kent (the band) är också rätt bra att få till det, flera lager - det gillar jag ju; Jag har skyhöga krav, och det här är lagom..jag stal vad du ändå velat ge mig, försökte älska det jag tog....Ett tag skrev jag upp i en särskild bok när något speciellt dök upp, inte alltid kärnfullt hela vägen kanske, men ofta så betydde det något i ögonblicket. det är ju inte alltid som det mest bevingade är det mest kärnfulla.... som exempelvis Carpe Diem - fånga dagen. Ja visst - varför inte - det är väl en skitfin idé - men uttrycket i sig är rätt rejält utslitet - det betyder ju inget... som hakuna matata för vuxna...eller inte.
Alla ägg...



Slås av alla val, i perioder verkar det lite som att allt slängs upp i luften som konfetti, hela livet liksom cirkulerar över huvudet på en och man vet liksom inte vilken del man skall försöka fånga in och göra något med. Har suttit som klistrad vid datorn ett tag nu, varje ledig stund. Ofta mest med blicken ut i fjärran medan tankarna greppar efter bra formuleringar eller nya tankeloopar. Håller på att formulera min potentiella framtid på fem sidor...det är en avhandlingsplan till doktorandtjänst/forskarstudier... De senaste åren har jag varit fullt fokuserad på detta som mål...sen sitter jag här när utlysningarna är gjorda och undrar; är detta vad jag vill???Ofta är svaret ett rungande Ja! Men när jag vaknar uttröttad på morgonen är det ofta ett Nej för fasen, jag skiter i det... Det svåra är risken att få ett Nej... klart man kan få ett Nej, risken är till och med rätt stor, konkurrensen sägs vara mördande.
Så vad ska man göra om man inte hamnar på det spåret? Jag har ju lagt alla ägg i samma korg, gjorde ett utdrag på LADOK och inser att jag lagt 6,5 års helstudier på universitetet...alla i pedagogik/specialpedagogik...undrar hur jag lyckats med det med tanke på hur lönekuvertet ser ut (får ju visserligen inte eftersom jag avpappifierar världen så mycket jag kan och får spec på nätet).
Så just nu är det rätt mycket vånda...letar nya jobb på nätet samtidigt...ifall det inte blir något. Ringer om en tjänst på en högstadieskola i Väster, i fall det inte blir något...tackar Ja, gärna tack vad kul! - till förfrågan att agera sakkunnig i Väster vad gäller dokumentation, ifall det inte blir något... funderar på att flytta till annan stad...ifall det inte blir något...tänker på att söka andra utbildningar..ifall det inte blir något. Allt för att hitta någon slags glädje och motivation i det fall att det ...inte blir något... tanken på att trampa på i samma hjulspår finns inte. Så - jag har kastat upp alla bitar i luften och vill inte bara stå och vänta på att de skall landa. Håkan Hellström sjunger att : Det gör ont att veta, men lika ont att undra", han är ganska ofta inte så tokig den pojken (som är äldre än jag btw)
Så...om man skulle byta bana helt - vad skulle det bli av Jen då? Hon skulle definitivt vilja göra något kul ;), men det är ju det där med äggen i korgen...det hjälper inte till liksom att man är grym på ett område om det inte kan spilla över på ett annat...äggröra... Så skolbänken igen - där trivs jag ju. Skolledare? nähäää...gillar att leda, men inte att administrera, och jag gillar inte problem och felfokus...och då ligger ju äggen kvar i korgen... psykologi - tja sex år till i skolan hade varit helt okej. Egen buissness? Vilka tjänster skulle jag kunna erbjuda? handledning...för pedagoger...föreläsningar...för pedagoger...kartläggningar...för pedagoger - äggen igen... Är man 36 år är det liksom för sent att satsa på att bli typ fotograf...eller art director...eller äggbonde. Tänker på den där leken vi hade för ett par år sedan, då vi positionerad varandra utifrån vad vi ser ut att arbeta med...jag såg tydligen ut som en tatuerare... hur ser sådana ut...och har det gått över - eller ska jag börja söka jobb? jag är hyfsat bra på att rita... Min kpmpis, den franska idéhistorikern och filosofen Michel Foucault (fråga inte honom om vårt kompisskap - dels är han död, dels har vi aldrig träffats, så han vet inte om att vi är kompisar) hävdar att subjektet (som i identiteter) är decentraliserat, eller splittrat... det är helt igenom socialt konstruerat och vi är aldrig ett fullständigt cementerat Jag. Vårt Själv/Jag omförhandlas hela tiden i möten med andras blickar och speglingar med omvärlden. Just nu känns den där splittringen total, och mest är det mina egna blickar på mig själv som ställer till det...
Fucking Perfect!
Jo det är en låt också - by P!nk...
Varje gång jag sätter mig i bilen dyker den förbannade låten upp, tror den handlar om mig, och min förmåga att låta alla vägar bära till Hisingen...det är ett tecken på att jag inte är perfekt (alls).
Perfekt är ett sånt där ord som snurrat runt den här veckan. Vad är perfekt? Dottern har haft ett projket arbete i skolan under ett par veckor - på temat lycka- där hon arbetat med Downs syndrom. Kopplingen; lycka sitter inte på utsidan, förutsättningarna kan vara olika, lyckan är individuell. Hennes slutkläm i arbetet är; Perfekt är inte alltid perfekt... så klok och så tokig på en gång den ungen kan vara. När hon skriver och uttrycker sina värderingar och åsikter blir jag som mamma riktigt, riktigt stolt. Hon reflekterar över varför vi kategoriserar "vi och dem" hon undrar vilka ord hon skall använda...blir tokig över att man säger "risk" att föda ett bar med downs syndrom, och inte "chans" (då gråter jag nästan av lycka...fan vad bra hon är!) varför vi särskiljer och hur segregation uppkommer på grund av att vi är olika, trots att våra mänskliga behov är de samma...mammas flicka! Till texten skall de formge någon typ av produkt för att illustrera sitt ämne. Hon målar en bild av en liten flicka med Downs syndrom (ungen kan ju måla också!) och reflekterar över hur svårt det är att måla, när normen i huvudet ser annorlunda ut mot det hon skall få ner på pappret, och får till en jättevacker bild av en fundersam flicka med downs syndrom och änglavingar - den bränner hon i kanterna...symboliken; vacker, skadad??? (med emfas på frågetecknen) under bilden plockar hon ett citat ur texten hon skrivit; Lyckan kan sitt i magen som fjärilar, eller i hjärtat som bultar. Lyckan sitter inuti oss alla"
Perfekt är inte alltid perfekt, normality killed personality...
Skojade med en kompis här om dagen om att vara perfekt, av någon anledning konstaterades det att jag inte är detta! (jag fattar ingenting) anledningen är att jag blir aggressiv av folk som prasslar på bio...hmm alltså jag har dragit det här förut, men det är en riktig issue för mig... alltså - det är lägsta formen av dåligt uppträdande, det kan förta nöjet ur en film alldeles totalt! Så, mina vänner om ni är en så'n som prasslar på bio - sluta med det NU, annars kan jag inte garantera att vår vänskap kommer att bestå... i alla fall...just denna lilla egenhet skulle betyda att jag inte är perfekt, till det kryper fram att min vän inte heller tycker att prasslare på bio kan försvar sitt existensberättigande i en biosalong - alltså...prasselhatare = norm?!? då är jag inte annorlunda...alltså perfekt ;) men så kom vi på att jag gömmer att äta och blir arg när jag är hungrig, och inte fattar varför, och att jag vill slåss med tanter som simmar för långsamt i simhallen, och att jag alltid märker ord, och drar skämt som ungefär 10 % fattar - men att de är skitroliga!...så då fick jag vara defekt igen... en annan vän hävdar att jag kanske dras med en liten diagnos....kanske det... det är inte dyslexi i så fall ;) jag har önskat mig diagnosen ingraverad/inskriberad/inskripterad/ristad/karvad (vi kunde inte komma överrens om vad det egentligen hette) på ett halsband, så att jag kan visa upp den, så som vissa allergiker har en bricka för att andra skall veta om något händer...(det kan ju hända att jag råkar strypa någon i en biosalong...)
men perfektion...är det något vi strävar efter? är det dit normen skall bära oss? alltså inte inom den normala fåran, utan lite mer ändå...funderar jättemycket på det här som bild/metafor. Om normalspannet är en balansgång mellan för mycket och för litet, var hamnar perfekt då? inom ett ytterst snävt område precis i mitten...vem orkar det? vem vill det?