jensiv

Slås av alla val, i perioder verkar det lite som att allt slängs upp i luften som konfetti, hela livet liksom cirkulerar över huvudet på en och man vet liksom inte vilken del man skall försöka fånga in och göra något med. Har suttit som klistrad vid datorn ett tag nu, varje ledig stund. Ofta mest med blicken ut i fjärran medan tankarna greppar efter bra formuleringar eller nya tankeloopar. Håller på att formulera min potentiella framtid på fem sidor...det är en avhandlingsplan till doktorandtjänst/forskarstudier... De senaste åren har jag varit fullt fokuserad på detta som mål...sen sitter jag här när utlysningarna är gjorda och undrar; är detta vad jag vill???Ofta är svaret ett rungande Ja! Men när jag vaknar uttröttad på morgonen är det ofta ett Nej för fasen, jag skiter i det... Det svåra är risken att få ett Nej... klart man kan få ett Nej, risken är till och med rätt stor, konkurrensen sägs vara mördande.

Så vad ska man göra om man inte hamnar på det spåret? Jag har ju lagt alla ägg i samma korg, gjorde ett utdrag på LADOK och inser att jag lagt 6,5 års helstudier på universitetet...alla i pedagogik/specialpedagogik...undrar hur jag lyckats med det med tanke på hur lönekuvertet ser ut (får ju visserligen inte eftersom jag avpappifierar världen så mycket jag kan och får spec på nätet).

Så just nu är det rätt mycket vånda...letar nya jobb på nätet samtidigt...ifall det inte blir något. Ringer om en tjänst på en högstadieskola i Väster, i fall det inte blir något...tackar Ja, gärna tack vad kul! - till förfrågan att agera sakkunnig i Väster vad gäller dokumentation, ifall det inte blir något... funderar på att flytta till annan stad...ifall det inte blir något...tänker på att söka andra utbildningar..ifall det inte blir något. Allt för att hitta någon slags glädje och motivation i det fall att det ...inte blir något... tanken på att trampa på i samma hjulspår finns inte. Så - jag har kastat upp alla bitar i luften och vill inte bara stå och vänta på att de skall landa. Håkan Hellström sjunger att : Det gör ont att veta, men lika ont att undra", han är ganska ofta inte så tokig den pojken (som är äldre än jag btw)

Så...om man skulle byta bana helt - vad skulle det bli av Jen då? Hon skulle definitivt vilja göra något kul ;), men det är ju det där med äggen i korgen...det hjälper inte till liksom att man är grym på ett område om det inte kan spilla över på ett annat...äggröra... Så skolbänken igen - där trivs jag ju. Skolledare? nähäää...gillar att leda, men inte att administrera, och jag gillar inte problem och felfokus...och då ligger ju äggen kvar i korgen... psykologi - tja sex år till i skolan hade varit helt okej. Egen buissness? Vilka tjänster skulle jag kunna erbjuda? handledning...för pedagoger...föreläsningar...för pedagoger...kartläggningar...för pedagoger - äggen igen... Är man 36 år är det liksom för sent att satsa på att bli typ fotograf...eller art director...eller äggbonde. Tänker på den där leken vi hade för ett par år sedan, då vi positionerad varandra utifrån vad vi ser ut att arbeta med...jag såg tydligen ut som en tatuerare... hur ser sådana ut...och har det gått över - eller ska jag börja söka jobb? jag är hyfsat bra på att rita... Min kpmpis, den franska idéhistorikern och filosofen Michel Foucault (fråga inte honom om vårt kompisskap - dels är han död, dels har vi aldrig träffats, så han vet inte om att vi är kompisar) hävdar att subjektet (som i identiteter) är decentraliserat, eller splittrat... det är helt igenom socialt konstruerat och vi är aldrig ett fullständigt cementerat Jag. Vårt Själv/Jag omförhandlas hela tiden i möten med andras blickar och speglingar med omvärlden. Just nu känns den där splittringen total, och mest är det mina egna blickar på mig själv som ställer till det...