jensiv

Jag fotograferar inte bara min fötter..utan även champagnen jag häller i mig...kanske som bevis för vad jag gjorde igår ;)

Förändring, allt förändras - och ändå känner jag mig läskigt lugn. Rasmus flytt till USA, nytt jobb/ny karriär....två klassiska livskrisrisker at once - det kanske bara är on the edge att braka lös - vad vet jag?

Att Rasmus är borta ett helt år, drabbar mig någon gång om dagen - inte så att jag håller det på avstånd, men om jag skulle gå runt och sakna honom hela tiden, skulle det bli ett vansinnigt år... Enligt psykoanalysen är bortträngning ett effektivt försvar för att spara oss från smärta, som en ursprunglig önskan att undkomma döden...men om inte smärtan får ta sin plats så dyker den helt enkelt upp i annan form; kanske som portvinstå?! (har alltid undrat vad det är egentligen=) så en liten stund om dagen tänker jag intensivt på honom och på min saknad... borta ett år...allt mellan 16,5 och 17,5 år, kan jag inte påverka, vara med om och delta i - mer än på avstånd. Samtidigt är längtan och saknad en självisk känsla... liksom när Jaques Derrida säger att all kärlek är narcissistisk, den ger mig en spegel av vem jag är...att jag är värd att älskas, eller att jag vill älskas.. inte fasen vet jag, Derrida är ganska grumlig ibland. S jag koncentrerar mig på att glädjas över att pojken tog chansen, att han genomförde projekt nr ett i vad han själv säger är en början på en karriär som utomlandsarbetande (med eller som vad är dock oklart). Nöjd över den fina värdfamiljen han fått, glad över leendet i hans röst när jag får tala md honom på telefon, fascinerad över hans mod, stolt som aldrig förr och nyfiken på allt han är med om...min fina unge! Nytt jobb är en virvelvind, målet var liksom att få tjänsten, att få möjligheten att vara teoretiker ett tag, att få tänka klart och komma fram till något...och så frågar folk vad jag ska göra sen??!! aaah vetlaintejag! Målet var att få chansen - sen vet jag inte vad det blir med det.