Weltschmerz
har haft ett begrepp i tankarna ett par dagar - lite osäker på om det egentligen är vad jag går och värker på. KOllade precis upp det och tänkte först_ nähä så vare inte- men ser sen att joho så vare visst. Begreppet är tyskt : weltschmerz - finns väl inget bra svenskt ord - det är helt enkelt ett tyskt construct I believe... världssmärta säger det liksom inte. Weltschmerz betyder enligt författaren Jean Paul och gäller då insikten att den fysiska världen inte kan uppfylla själens behov - det är alltså inte det jag är ute efter - det där har jag fattat för länge sen...
Alltså jag har fattat de nandra innebörden också, men har kanske inte drabbats så av full kraft som det senaste. Weltschmerz kan också inbegripa innebörden av den psykiska smärta och den sorg man kan drabbas av i insikten av att världen är full av ondska och grymhet och förståelsen för hur obetydlig maktlös man själv är i det sammanhanget. För vissa kan det till och med leda till ohälsa och depressioner - riktigt så långt tänker jag inte dra det hela men jag känner mig lite bekymrad. Alltså - ett tag ville jag bort från ön - huvudanledningen var nog inskränkthet och trångsynthet och en männsikokärlek som bara gällde den nästa... ett jädra massa snack om Jesus och förlåtelse, frälsning och förståelse - men det där gäller förstås de som är lite finare än alla andra och uppfyller kraven - helst vit, medelklass så klart och absolut inte utomlandsfödd eller knappast helst inte ens från stan.. tänkte sedan - lämna landet. Besviken över järnrörsnätter, jag jag jag, och diskurser om eget ansvar, egen vinning och personlig framgång - ledsen över människors ovilja att hjälpa och stötta varandra, funderandes över var medmänskligheten tog vägen. Men var skulle man ta vägen? När man tydligen redan bor i ett land där friheten ändå är som störst? till USA ?- the land of the free and the home of the brave...? yeah right...jagjagjag, the american dream, bigger, better, more? nä...och skolskjutningar och retorik som lyder 'om alla hade vapen så skulle de kunna skjuta den som sköt innan han hinner skjuta, så har vi skjutit honom och om vi har tur så har ingen skjutit oss först innan vi hunnit skjuta honom för de vet ju inte hur många vi tänker skjuta....'..bara alla har egna vapen att försvara sig med så blir det bra... bara jag får...jagjagjga... så nu vet jag inte vart jag ska ta vägen - lämna planeten är tydligen inget alternativ...ännu...tänker mycket på hur det blev så - eller har det alltid varit så - fast jag inte har velat se det - eller inte brytt mig om att se det - eller är det bara allt mer tillgängligt? Jag blir så förbannat ledsen när jag läser om hur en man bankar sin flickväns ansikte mot ett handfat så att hennes ansikte spricker, jag vill gråta när jag läser att ett gäng ungdomar sparkar på en människa som ligger ner - att någon hoppat på hens huvud. jag blir förtvivlad när jag hör hur flickor låses in i månader i källare i asien och används som sexslavar, trafficing, barnamord, slaveri, våldtäkter, misshandel - säkert säkert har det funnits så länge männsikor funnits. Ärligt talat jag skiter i bankrån, stöld, skattebrott, urkundsförfalskningar och annan skit - men man får inte behandla människor omänskligt. Funderar varför det berör mig så in i bänken just nu - det är som om bägaren är full. och jag kan inte göra ett skit - japp weltschmerz - kan bara försöka inte göra skade på egen hand - försöka upplysa, diskutera och hjälpa mina egna barn att göra rätt val - val som inte skadar andra människor.
face up!
Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad.Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.
Citatet från en av mina absoluta favoritböcker Doktor Glas av Hjalmar Söderberg, jag tror till och emd att det är från sista sidan (kan det utantill - så viktigt är det). Det där citatet säger så mycket om människan och hennes behov av att bli sedd - kanske är det där att bli sedd en form av att vara älskad? Ja det är väl det Söderberg faktiskt säger.
minsann att doktor Glas är från 1905 eller liknande... men var det samma typ av positionerande, kontakthysteri och performativitets strävan? I think not. Alltså vi får hela tiden bilder som visar hur lyckade och älskade människor har det. I tidningar och tv...fasaden vi sätter upp utåt mot våra grannar är 'lyckliga familjen' (de facto löjliga familjen förstås). Inte så många som lägger upp bilder på vissna krukväxter eller brända muffins på Facebook, man fotar inte sig själv när man har mössfrisyr och bad hair day eller råkat färja håret blått, har en finne på näsan eller flötar runt hemma i pappas gamla flanellskjorta, färgfläckade gympabrallor och de där stickade tofflorna man köpte för två euro i Kavalla - de där som har ögon på sig.... Profilbilden är gärna något ögontjäneri-foto där man är vattenkammad med sockerdricka och har bästaste nymejken på sig. Det är väl klart att man vill framstå som välansad, snygg och ordentlig - och alla andra gör det också och så skapas bilden av att alla andra är så himla rediga, ordentliga, snygga moderna, har koll på läget och har det så mycket bättre än vi.
Så blir vi förvånade, när vi hör att kompisen är deprimerad, ledsen och känner sig värdelös... vi som trodde vi var ensamma... som var någon annan på riktigt än den som visar sig på Facebook...
Och så ska vi positionera oss, vi skall visa att vi är någon att räkna med, att vi förstår, och gärna talar med egen röst - som inte skall vara för egen - ha koll på läget och samtidigt göra som vi blir tillsagda - the more conform the better? eller? Varför skall man vara bäst, elit eller ialla fall nån som är att räkna med? Varför kan man inte nöja sig med att vara good enough...eller duga för sig själv - varför måste det alltid vara extra allt??? (mm aa..märker att jag talar till mig själv) varför måste man alltid vara lätt vidbränd vid den här tiden på året?
Vad gör alla superokända människor hela dagarna?
Alltså vad gör folk på dagarna... städar de? bakar? pysslar och har sig, eller ligger de framför tv:n? Egentligen så kanske mitt jobb inte är mer ansträngande än andras...men jag har ändå jobbat hela lördagen och söndagen... har planerat föreläsning lavet en ppt till ett seminarium, kollat igenom uppsamlingsseminarier på nätet, läst en bok, transkriberat intervjuer... och faktiskt bakat lussekatter. Förstår inte riktigt hur jag fick till det, men ärligt talat jag är en jävel på att baka... En annan som hävdar att han är en jävel på att baka är Rasmus, det fanns ingen i hela USA som kunde baka såna lussekatter som han - enligt egen utsago... men alltså i går när jag körde igång så lyste världens bästa lussekattsbakare med sin frånvaro - han var helt ljudlös, konturlös och spårlös på en och samma gång, ända tills katterna var klara förstås... då har han vett nog på att uttrycka glädjen över att bo hemma hos världens näst bästa lussekattbagare.. Tänkte på att jag bakade mycket förut, det gör jag inte alls nu för tiden.
Alltså jag hinner inte direkt med några intressen, jobb och det vardagliga skitslitet tar liksom sin lilla tid - dessutom pendlar jag och är i regel hemma först vid sju-åtta... men alltså vad gör de andra? Är det därför tv:n är så viktig och utbudet bara ökar och innehållet blir allt mer skruvat? För att vi har en massa tid att fylla med något?! och för att vi inte orkar engager oss allt för mycket i annat, så vi sitter och tittar på vad andra gör i stället? Kikar på vad the rich and famous tar sig för...allt som oftast i alla fall...väldigt sällan vi följer relationsdramer från Calcuttas slum eller dokusåpor från favelas eller kåkstäder...
Förr målade jag, jag är ärligt talat rätt bra på att måla, men det var ett tag sedan nu. Har målat porträtt, olja, akvarell, pastell etc etc - sånt kan man säkert öva upp, men jag hinner inte och är för ringrostig för att det skall kännas motiverat att bara köra på igen. Målade träsaker och krukor ett tag, men det finns liksom gränser för hur många krukor man behöver - speciellt om man inte tror på krukväxter...målade glas - insåg att glas är snyggare utan målning, gjorde ett tag smycken tilsammans med en kompis - har inte ett enda kvar. Allt det där kunde ju bara ske på den premissen att det fanns tid över - det gör det ju inte nu. Tränar en del, läser ljudböcker på nätterna...
Men var är meningsfullt? det kryper i kroppen på mig om jag ligger framför tv:n, kan inte koncentrera mig, det känns som om tv:n stjäl tid från något annat - samtidigt som jag faktiskt är aningens utmattad och skulle behöva ligga och inte gör någonting. Funderar på hemmafruar...alltså om man är hemma ett tag och hinner städa igenom hemmet så finns det ju snart ingenting mer att städa och pyssla med - vad gör man då? får panik bara jag tänker på det...och pension - fu fasen. Så varför jobbar man? för att leva? eller lever man för att jobba?
