face up!
Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad.Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.
Citatet från en av mina absoluta favoritböcker Doktor Glas av Hjalmar Söderberg, jag tror till och emd att det är från sista sidan (kan det utantill - så viktigt är det). Det där citatet säger så mycket om människan och hennes behov av att bli sedd - kanske är det där att bli sedd en form av att vara älskad? Ja det är väl det Söderberg faktiskt säger.
minsann att doktor Glas är från 1905 eller liknande... men var det samma typ av positionerande, kontakthysteri och performativitets strävan? I think not. Alltså vi får hela tiden bilder som visar hur lyckade och älskade människor har det. I tidningar och tv...fasaden vi sätter upp utåt mot våra grannar är 'lyckliga familjen' (de facto löjliga familjen förstås). Inte så många som lägger upp bilder på vissna krukväxter eller brända muffins på Facebook, man fotar inte sig själv när man har mössfrisyr och bad hair day eller råkat färja håret blått, har en finne på näsan eller flötar runt hemma i pappas gamla flanellskjorta, färgfläckade gympabrallor och de där stickade tofflorna man köpte för två euro i Kavalla - de där som har ögon på sig.... Profilbilden är gärna något ögontjäneri-foto där man är vattenkammad med sockerdricka och har bästaste nymejken på sig. Det är väl klart att man vill framstå som välansad, snygg och ordentlig - och alla andra gör det också och så skapas bilden av att alla andra är så himla rediga, ordentliga, snygga moderna, har koll på läget och har det så mycket bättre än vi.
Så blir vi förvånade, när vi hör att kompisen är deprimerad, ledsen och känner sig värdelös... vi som trodde vi var ensamma... som var någon annan på riktigt än den som visar sig på Facebook...
Och så ska vi positionera oss, vi skall visa att vi är någon att räkna med, att vi förstår, och gärna talar med egen röst - som inte skall vara för egen - ha koll på läget och samtidigt göra som vi blir tillsagda - the more conform the better? eller? Varför skall man vara bäst, elit eller ialla fall nån som är att räkna med? Varför kan man inte nöja sig med att vara good enough...eller duga för sig själv - varför måste det alltid vara extra allt??? (mm aa..märker att jag talar till mig själv) varför måste man alltid vara lätt vidbränd vid den här tiden på året?
