jensiv

Pussel är en bra metafor.

Om man tänker på vad ett pussel är - små bitar som tillsammans bildar en helhet eller helhetsbild. Vi som lagt och ni som lägger pussel vet att en strategi för att få ihop ett pussel med många bitar kan vara att börja med ramen, med konturen och strukturen liksom. Sedan går man på färgsjok - sorterar blå bitar för himmel och gröna för gräs och träd - blågrått vatten och ljusgrå moln. Ibland hittar man inte en bit - den kanske till och med fattas, eller så har någon annan bit hamnat fel. Tänker att lägga pussel är något man verkligen gör för processen - att målet i sig - den färdiga bilden är som ett antiklimax - att lägga den sista biten känns bra i två sekunder..sen är pusslet dött.

Talade med en vän om männsikor som pussel - vi använder ofta pussel som metaforer för projekt, förståelse etc, men i det här fallet var det människor.

Jag som pussel.

En människa består av så många bitar - förutom de bitar som rent strukturellt utgör mitt liv, de kan vara min bakgrund, de männsikor jag har runt omkring mig just nu, mina kunskaper, mina intressen, mina tankar, mina känslor inför det ena och det andra och inför den ena och den andra. Det är musiksmak, preferenser vad gäller mat och kläder, vad jag trivs med, mitt utseende, min familj, mitt boende, sexualitet, doft, frisyr, vad jag gillar att göra och vad jag inte gillar... ja det där tar inte riktigt slut - den som bästa har koll på hur det där pusslet ser ut är jag själv - men jag kan inte SE bilden - eftersom jag ÄR bilden - om jag steppar bak från bilden så har jag en massa pusselbitar med mig som gör att bilden inte syns i sin helhet... så de som bäst kan se bilden är andra männsikor - och de saknar alla en massa bitar. Så - kan vi någonsin på riktigt se en människa? kan vi se oss själva?

Samtidigt finns alla andras pusselbitar. Den syn andra har på oss - lägger ett eget pussel... kanske mindre, kanske på en annan nivå - men dock en samlad bild av vem andra tänker att Du är...många olika pussel. Pussel som läggs av de som tycker om oss, de som inte tycker om oss och de som är fullständigt likgiltiga inför oss. Så vem är en m'nniska egentligen - är hon den hon är för sig själv, eller den hon är för andra? Let's go completly nomadic....

Jag tror att bilden av mig för andra är ganska suddig eller diffus.

Klart att jag syns - jag är inte osynlig - men kanske otydlig. Det är ganska få som försökt se hela bilden. Jag undrar vad de ser? Jag undrar vad det är som inte syns?

 

 

Jag är feminist!

Det känns lite som något man skulle behöva komma ut med - i alla fall i det sammanhang jag lever mitt vardagliga liv. De senaste åren har jag slutat vara tyst, slutat acceptera idiotiska utlåtanden, pikar och nedsättande kommentarer.Det fanns en tid då jag valde att vara tyst, att inte försvara de feminina med de till buds stående medlen, tänkte att det är inte värt fighten, att det skulle vara som att banka huvudet i en vägg.

Jag skiter i det nu, om de inte har redskapen att förstå hur jävla galet det är, blir låter och verkar ibland så behöver någon sätta fingret på det och bring it on the table...att vara feminsit och inte stå upp för det, inte vara till och med lite stolt...det var som att vara kristen och förneka Jesus kan jag tänka...

Jag skiter i att feminism förknippas med rödstrumpor och slitna utrop som kvinnor kan och kvinnokraft och åååååh tjejer, vi måste höja våra röster för att höras.... allt det där har givits något av ett löjes skimmer... och varför det?? jomenvisst gissa... de där slagorden eller vad vi nu skall kalla dem, har använts för att istället förlöjliga och förminska - på mäns vis - och för all del: på andra kvinnors vis. Vägen till helvetet är kantad av kvinnor som inte står på sina systrars sida - Dessutom kan man ju fundera över 'kvinnor kan'..är det inte själkvklart? kan inte alla? måste det framhävas att 'kvinnor kan' för att det inte är något som goes without saying? samma med kvinnokraft...är de nannorlunda än mäns kraft? eller allas kraft? blir det inte ytterligare ett sätt att skilja oss åt? 

Jag skiter också i att andra kan se mig som lössläppt och frigjord - vaddå lössläppt och frigjord - från vaddå? från min plikt som kvinna, mamma och hustru?! I det kontrakt jag skrev på då jag gifte mig stod ingenting om att jag har mina plats på ett speciellt ställe, att jag har plikter som enbart tillhör mig... Peter kan tabba sig i bland och säger 'ja men jag låter dig ju göra som du vill'.... ehh- låter mig? vad kan han göra för att stoppa mig? samma som jag kan göra för att stoppa honom - inte ett jävla skit - jag skulle aldrig drömma om att försöka...men tanken finns där att han skulle kunna försöka...och det handlar mer om ingrodda föreställningar om var och vad en fru skall befinna sig än vad han egentligen själv står för.

Min vän Malin sa en gång till mig något i dtil med: det är egentligen ganska enkelt, alltså tycker man på allvar att ett kön är mer värt än andra och att det är okej att förstrycka kvinnor eller att de per automatik skall ges lägre ersättning - då är man ju dum i huvudet! Enkelt uttryckt - men javisst - hur jävla sjukt är det inte? Och myntet har så oändligt många sidor att det snarare kanske är en diamant...

Att vara feminist har ingenting att göra med manshat - så klart att det finns varianter av individer och individuella agendor där föregående påstående inte stämmer - men generellt så handlar det inte heller om att kvinnan skall ges övertaget - feminism handlar om lika värde - hur svårt kan det vara? Maria Sveland skriver i boken Hatet om hur feminismen gärna konnoterats med manshat - medan man sällan eller aldrig talar om kvinnohat i det som sker vardagligen i politiken, i samhället och i vår privata sfär...för vad är det som händer när den maskulina hegemonin är allenarådande - när det kvinnliga eller feminina hålls tillbaka och trycks undan och ges sekundär betydelse - aldrig, aldrig hör man begreppsparet feminin hegemonitet- feminitet blir istället normativ eller emfaserande - stöttande - alltså en feminitet som stöttar det maskulina, genom att spela korten rätt...rätt för det maskulina!? När makt och rättigheter tillhör en grupp och inte en anna, aldrig en annan - hur skall den vidmakthållas? hur skall den erövras av dem som känner att de inte har den? Regleringar, normer, begränsningar till att börja med...föreskrifter inom religioner - kvinnan är oren, hon kan stenas, hon tillhör sin make, hon tillåts inte in i religiösa byggnader, hon står inte närmast sin Gud...eller genom tjänstetillsättningar, löneförhållanden, pensionsregleringar, äktenskapsförord etc. Jaja kvinnor är prioroterade inom Wimeldon - de tjänar mer pengar per match...(eftersom de spelar färre matcher förvisso, men ändå) de lever längre och....ja...vaddå? De kan våldtas, kidnappas, utnyttjas, säljas, brännas och mördas....det kommer att hålla dem på plats... att vara man är det normala - det rätta...man i humanism, mänskligheten, mankind - the vitruvian man...mannen är centrum, normen och idealet...det andra är eljest, något annat och other... jag kan förstå att man som man och norm befinner sig i normens öga och aldrig kan riktigt se hur det blåser ju längre bort vi befinner oss från centrum. Enkla saker som att det finns fotboll och damfotboll...hockey och damhockey... spelar ett qiuz spel på nätet...där kategorin historia finns...kategorin idrott finns också - dessutom finns kategorin: kvinnor i historien, kvinnliga idrottare och kort och gott kategorin 'kvinnor'... men ingen kategori för män i historien, manliga idrottare eller kategorin 'män'...män goes without saying. Att av födsel och ohejdad vana var född som 'den andre' - den som inte riktigt räknas, den som inte har 100%iga rättigheter, den som får undertryckas hållas tillbaka och köras över - gör mig ibland ledsen, men inte fan hjälper det!

Jag är född i Sverige...jag kan unna mig att vara feminist. Hörde en norsk sommarpratare - född i Indien, som tredje flickan i en familj som önskade sig en pojke. Som flicka blev hon i princip slängd på sophögen. Hon beskrev hur hon fötts in i ett system där flickan blir ett problem då hon skall giftas bort och till detta hör en hemgift. Pojken skall försörja sina föräldrar och ärva huset...systemfelet är uppenbart - och lagstiftning har tillkommit som förbjuder eller reglerar hemgift - regleringar som inte fungerar. Systemet i sig ger flickan ett värde som inte finns. Hon blir satt i skogen att svälta ihjäl, kvävd vid födseln eller såld som tjänstefolk. Jag är född i Sverige...jag kan unna mig att vara feminist, men det kan hon med. Hon berättar.

 

Erkännandet äger du alltid.

Det är Annika Hagström, journalist och sommarpratare (kanske inte den mest lysande, men det där var bra) och kanske sa hon inte erkännandet, jag lyssnade inte tillräckligt noga för att citera henne ordagrant - men det skall vara erkännandet, eller berömmet eller någonting i den stilen. Hon berättar sedan om en äldre kvinna, en kvinna som varit pionjär inom sitt område - i egeneskap av kvinna, inte i egenskap av pionjär inom sitt område. Den här kvinnan var ialla fall i åttio-nittioårsåldern och hade som devis att erkännandet äger du alltid. Låt oss kalla det erkännandet, i termer om att erkänna andras värde och synighet och viktighet. Hon berättade hur hon mött en äldre kvinna med mörk hy, slöja och många barn på tunnelbanan, att kvinnan sett ledsen trött och modfälld ut. den äldre kvinnan känner in stämningen, man kan aldrig veta vad som trycker en okänd männsika, men erkännandets makt äger vi. Hon säger till kvinnan - 'vilka vackra barn du har' - självklart gladde det kvinnan, alla föräldrar gläds åt fina ord om barnen. Den äldre kvinnan kanske inte kunde göra något åt den yngre mammans ledsamhet och modfälldhet, men hon kunde säga något som gjorde henne glad i stunden, kanske något hon kunde tänka på under resten av dagen - jag har i alla fall fina barn, så fina att någon annan tycker att det är betydelsefullt att nämna det - vilka fina barn! Erkännandet äger du, och jag, att använda det är inte att överlämna det, att ge bort det, det är att kopiera det för att kunna ge bort det, erkännandet finns kvar, den enda som kan bestämma sig för att ge bort det för alltid är du själv.

Och med detta sagt, inser jag att jag har halkat in på ett slirigt område...det där med hjälp till självhjälp och personlig coaching som framträder i sin allra fulaste form då den blir kommersialiserad. Det roar mig att ibland läsa självhjälpsböcker, varför vet jag inte riktigt, kanske för att jag har en liten faibless för meningslösa klicheer, carpe diem...carpefuckingjävlakukdiem... kanske för att metaforer och liknelser är något jag gillar och självhjälpsliteraturen är fullständigt översållad med sådana.  Kloka visdomsord och gyllene regler och tolkningar som är mer eller mindre gung ho ad hoc i en salig röra. T.ex, ett födelsemärke, ett litet område med mörkare hud jag har på nedre revbenen, format lite som en blomma, kan vara ett cellminne från ett skottsår eller en kniv... cellerna i min kropp kommer helt enkelt ihåg vad som hände i mitt förra liv och därmed kan det finnas oupplösta trauman som gör att jag ibland i vissa situationer får svårt att andas, och då måste jag genom regressionsterapi möta den oupplösta situationen - men don't try this at home guys...gå till ett certifierat medium som kan hjälpa dig, till det icke facila priset av typ 700 spänn i timmen... alltså det kan ju vara så att det där födelsmärket är en pigmentering som hamnat där liksom andra pigmenteringar hamnat på andra ställen, och att min svårighet att andas när jag springer i uppförsbacke har med ansträngningsastma mixat med pollen att göra...å andra sidan kan ventoline vara dyrt i längden... men kanske aldrig 900 spänn i timmen. Eller....Attraktionslagen gör att du bara behöver tänka tillräckligt positivt på det du vll ha, och undvika negativa tankar så kommer du att få det du vill...det fina med attraktionslagen är att den omöjligne kan kritiseras inför dess skapare då dessa altid kan hävda att varje form av kritik är en negativ tanke och därmed är attraktionslagens kraft bruten och den funkar inte längre... obestridligten... Kanske en del behöver tips och tricks för att kunna tänka utanför boxen, kanske en del behöver en liten knuff på vägen mot lättare tankemönster...men kanske kan självhjälpen också leda till självstjälp? om jag inte klarar av de enkla tricksen och knepen, om jag fortfarande befinner mig i negativa tankars kraft, trots knep och knåp, mindfullness och positive thinking...då har jag misslyckats, inte ens med enkla tricks och tips klarade jag av det - fan vad ja gär kass... självstjälp...men de finns ju av en anledning - de där självhjälpsböckerna. Människor behöver guidning, stöd, stöttning och hjälp att tänka, har vi inte alltid behövt det, eller är det något nytt? är det ett tidssymptom? för mycket intryck, för många val, för mycket eget ansvar? I alla fall så är erkännandets makt min egen, jag erkänner männsikors behov av stöttning...och om det hjälper dem att läsa självhjälpslitteratur så erkänner jag att det är okej dådå... bara alla är glada.

Såg After Earth igår...apokalyps-film med Will och Jayden Smith - skulle kunna bli hur klyschigt som helst - så klart i en sån film måste det finnas lite klyschor...annars så förlorar de liksom sin mening - Die Hard utan jippiekayeyemotherfucker...eller Terminator utan Hastalavistababy... äh - det där kanske inte är direkt klyschigt, men de där 80-90 tals filmerna behövde ha en sån där punchline...Ask yourself do you feel lucky Punk? I used to kill people for money but you are my friend, I'll kill you for nothing och typ nobody puts baby in a corner...åsåsvidare...efter de där behövde kraschochbang filmerna ha en lite djupare mening, kanske för att motivera varför man ville göra en film med massor av splatter, krascher, explosioner, biljakter och punchlines...tänkte att det nog var så med after earth också - och det var det kanske också - många fina lösningar och tekniska effekter som fick mig att tänka på...yes indeed...Rosi Braidotti... och då handlade det om hur man löst tekniska lösningar ur ett futuristiskt perspektiv - hur naturen blir inspirationskälla för tekniken - becoming cyborg - becoming insects... men det var inte det jag egentligen fastnade mest för - utan för hur filmens tema, som skulle kunna bli enormt klyschig, formulerades ur ett filosofiskt perspektiv, som blir spännande med tanke på hur jag funderar över hur nuet inte finns utan hela tiden är en återklang mot det förflutna, i det ögonblick jag reflekterar eller medvetandegör ögonblicket är det redan passerat... jaja... I filmen handlade det i alla fall om rädsla - fara-mod och kopplingen dem emellan. Vi skulle kunan säga att filmens tema handlade om rädsla och vad rädsla är - utan att glorifiera modet - och det var nog det som blev lite förvånande med filmen in alles för mig - den lyfte rädslan, men ersatte den inte med modet - modet blev något annat.

Filmens huvudperson (Will Smith, har redan glömt vad rollnamnet är), som är kapten i någon typ av armé tar med sin son på någon typ av arbetsresa ut i rymden, rymdskeppet störtar på den livsfarliga planeten jorden, vilken mänskligheten övergett till förmån för djuren som tagit över och förökat och förädlat sig. I kraschen bryter pappa Wille båda benen och sonen behöver springa 10 mil bort till rymdskeppets stjärtdel där nödsändarutrustningen finns. Kruxet är att jordens djur inte är så vänligt instämda, killen kan inte riktigt tillgodogöra sig jordens syresammansättning utan behöver kapslar som han tappar, plus att rymdskeppets last består av en Ursa, som går igång på feromonet männsikor utsöndrar då de är rädda. Ursan har rymt i krashen... lyckligtvis är den blind as a bat, men kan detektera männsikor med hjälp av feromonet - de männsikor som inte blir rädda - kallas spöken eftersom de kan komma nära ursan och döda den då den inte ser dem... well that's the plot... killen ska ta sig genom obygden, med sina tre hinder och hitta nödsändaren, rädda sig själv och pappa som inte kan gå, utan bara följa sonen genom ett grymt fräckt konstruerat kontrollsystem baserat på bl.a den dräkt sonen bär...så klart är ungen rädd... jaja..alla fattar hur det slutar, och det är inte filmen i sig jag tänker på - utan resonemanget kring mod.

Pappan som är ett spöke - han är inte rädd- talar om rädslans förhållande till fara. Rädsla är meningslös, rädsla är fantasier om det som inte ännu har hänt - den är enbart plausibel, hypotetisk och kontingent,  rädslan är inte verklig - den kan aldrig vara verklig. Däremot kan faran vara verklig, det som är farligt, det som kan utgöra fara, det man är rädd för är verkligt - men hur skall man någonsin veta hur den skall drabba en - eller inte drabba... rädsla är ett val. Vi skulle alltså kunna välja bort rädslan, ja faktiskt, för vi kan välja hur vi vill tänka.

Om man t.ex funderar över något man kan vara rädd för - låt oss säga ormar - jag är rädd för ormar, en ganska så irrationell form av rädsla eftersom jag egentligen inte tänker att ormen skall bita mig...jag tycker bara att de är jävligt obehagliga och oberäkneliga och ser bara jävligt rysligt äckliga. Kanske är det mitt (o-)sympatiska nervsystem som kickar ingång, en nedärvd rädsla för det som skulle kunna ta livet av mig... i alla fall rädslan är blir en fantasi, ormen har oftast inte ens när rädslan slår till, ens varit synlig...det är bara en livlig fantasi om fara... den skulle med enkel mentalisering kunna tänkas bort ...ah...KBT...is that what you are about...?

Annars när någon frågar om jag är rädd för något, kan jag egentligen inte komma på något - det är klart att tanken på att det skulle hända barnen något kan göra en alldeles vettskrämd, men det är tamigfan också enbart en fantasi, ingen verklig fara - kanske vi spenderar för mycket tid på att vara rädda för fantasier?!

När eftertexterna rullas upp säger Pia till mig...jaha - det där var en liten film om mod... typiskt Pia att narrera världen, men jag tror inte att det var en film om mod - jag tror att det var en fiml om tankens kraft och rädslans meningslösa förlamande makt.