jensiv

Pussel är en bra metafor.

Om man tänker på vad ett pussel är - små bitar som tillsammans bildar en helhet eller helhetsbild. Vi som lagt och ni som lägger pussel vet att en strategi för att få ihop ett pussel med många bitar kan vara att börja med ramen, med konturen och strukturen liksom. Sedan går man på färgsjok - sorterar blå bitar för himmel och gröna för gräs och träd - blågrått vatten och ljusgrå moln. Ibland hittar man inte en bit - den kanske till och med fattas, eller så har någon annan bit hamnat fel. Tänker att lägga pussel är något man verkligen gör för processen - att målet i sig - den färdiga bilden är som ett antiklimax - att lägga den sista biten känns bra i två sekunder..sen är pusslet dött.

Talade med en vän om männsikor som pussel - vi använder ofta pussel som metaforer för projekt, förståelse etc, men i det här fallet var det människor.

Jag som pussel.

En människa består av så många bitar - förutom de bitar som rent strukturellt utgör mitt liv, de kan vara min bakgrund, de männsikor jag har runt omkring mig just nu, mina kunskaper, mina intressen, mina tankar, mina känslor inför det ena och det andra och inför den ena och den andra. Det är musiksmak, preferenser vad gäller mat och kläder, vad jag trivs med, mitt utseende, min familj, mitt boende, sexualitet, doft, frisyr, vad jag gillar att göra och vad jag inte gillar... ja det där tar inte riktigt slut - den som bästa har koll på hur det där pusslet ser ut är jag själv - men jag kan inte SE bilden - eftersom jag ÄR bilden - om jag steppar bak från bilden så har jag en massa pusselbitar med mig som gör att bilden inte syns i sin helhet... så de som bäst kan se bilden är andra männsikor - och de saknar alla en massa bitar. Så - kan vi någonsin på riktigt se en människa? kan vi se oss själva?

Samtidigt finns alla andras pusselbitar. Den syn andra har på oss - lägger ett eget pussel... kanske mindre, kanske på en annan nivå - men dock en samlad bild av vem andra tänker att Du är...många olika pussel. Pussel som läggs av de som tycker om oss, de som inte tycker om oss och de som är fullständigt likgiltiga inför oss. Så vem är en m'nniska egentligen - är hon den hon är för sig själv, eller den hon är för andra? Let's go completly nomadic....

Jag tror att bilden av mig för andra är ganska suddig eller diffus.

Klart att jag syns - jag är inte osynlig - men kanske otydlig. Det är ganska få som försökt se hela bilden. Jag undrar vad de ser? Jag undrar vad det är som inte syns?