jensiv

 

Nästan lite läskigt... föregående inlägg om text och om gränser...

Min bi-handledare läser mitt avhandlingsmanus och säger...asså, Jennie...jag vet att du inte vill höra detta men, det är väldigt mycket Goffman...Och då är det inte så att jag har använt Goffman för det har jag inte, men jag uttrycker mig uppenbarligen i Goffmanianska termer...metaforer och återanvänder tankestrukturer jag trodde var mina.... jävlars jävlar - jag har aldrig läst Goffman och orkar inga mer gubbar... jag gillar de jag har - även om några av dem inte är gubbar. Bestämde mig för att läsa liiite i alla fall...se om Goffman skulle kunna passa i samma sandlåda som mina andra gubbar - det skulle han tydligen...hittar en artikel om Goffman & Foucault där det talas om gränser...om gränsers inneslutande och uteslutande funktion i förhållande till identitetsskapande och sociala relationer...shitshit...har Goffman läst min blogg? Googlar...Erving Goffman gick av stapeln (det där blev fel)  tog ner sin skylt och drog på sig träfracken 1982...då fanns inte bloggen - och jag var sju år och skrev lite mer o-flödigt än nowadays.  Han har visserligen enligt Google bilder en liten likhet med min far. Det där har nog iofs inget med saken att göra... men kanske Sivenbring måste titta lite närmare på Goffman i alla fall? HIttar en bok 'Ritualisering och sårbarhet' som problematiserar och diskuterar Goffmans syn på social interaktion - och hamnar mitt i ett stycke om kommunikation och signaler och koder för att förstå och textens förhållande till läsaren... Goffman möter jensivs blogg igen... Försöker Livet universum och allting säga mig något? typ Läs Goffamn you infidel? jag borde aldrig ha sagt något om att jag inte tror på öden, sammanträffanden och slumper (slumpar, slumpisar...?) eller om jag sa att jag kanske tror men inte vet? I så fall...jajaj jag läser Goffman och undrar vad han vill mig... något med social interaktion
 - och ärligt talat är jag trött på social interaktion just nu...det går ju för fan inte... Förvånad över hur fel det blir för att man inte talar rätt ut, utan i stället antyder, pikar och tror att mottagaren ska förstå att man anser att mottagaren (uttydaren, tolkaren, enigmamaskinen) ska förstå. Funderar på att flytta till en öde ö och bli enstöring och inte prata med någon...eh..vänta nu- det är ju just det jag gjort...

Funderar över midsommar...alltså inte på midsommar i sig, mer över storhelger och traditioner med oklara motiv... okej - vi firar midsommar för att dagen och natten är lika långa- jag menar: wow...dagen och natten är lika långa - det måste firas....eller? varför? det blir ju mörkare och mörkare igen - vi borde fira när dagen är längre än natten... om vi nu måste fira allting. Att vissa traditionella inslag är lite märkliga är väl inget man behöver skriva fram igen, vi hoppar som grodor runt fallossymboler, äter gammal fisk, super oss fulla och somnar med sju pojkar under kudden för att drömma om vår tillkommande blomma bla bla bla - det där ifrågasätts och försvaras med samma frenesi både här och där. Det märkliga för mig är vad de fyller för individuell funktion? och varför de i så fall är värda att bevara och föra vidare till våra barn? Kulturell identitet? vill jag i så fall vara med om att upprätta symboliksa gränser mellan länder, stater, kulturer och individer? Jag tänker inte att jag utesluter någon, men kanske att jag i mitt inneslutande av mig själv och mina närmaste förstärker det som kan verka som uteslutande?! Jag har ju en liten issue när det gäller gränser över lag...

Nästan samtliga gränsdragningar vi gör är ju symboliska, abstrakta och möjliga att på ett eller annat sätt överskrida - om det så är att ta ett steg över en nations gräns, överskrida normer eller bryta traditioner.

Det är som med flaggor och lagar - som bara kan existera om det existerar nationella gränser - eller som i tex. USA delstatsgränser...jag menar inte att inte lagar och regler behövs - tvärtom - jag tror på trygga yttre ramar mot inre oro - det jag menar är att gränserna - de symboliska gränserna som blir reella gränser som någon någongång någonstans ritat ut på en karta - utifrån tärningsspel, byteshandel, hot, krig, våld  och naturliga fenomen i miljön...reella gränser - tjocka röda streck på en karta, så inte syns i "verkligheten" men som för verkningar i den samma...Att befinna sig på rätt eller fel sida den symboliska gränsen ger rättig- eller fri- heter, beroende på hur de som styr på din sida gränsen har valt att fördela medel och satsa sina kort. Om man tar ett steg tillbaka så ter det hela sig väldigt märkligt i mina ögon. Särskilt märkligt blir det när människor av olika anledningar tvingas flytta på sig - är man född inom en gräns är det svårt att få en tillhörighet innanför en annan...det är för fan streck på papper... riktiga männsiskor och streck som inte finns "i verkligheten". Ju längre jag backar och försöker förstå logiken och rationaliteten, desto mer märkligt blir det... vi har olika områden, med olika många invånare, med olika traditioner, språk, monetära system, religioner, sätt att styra och styras, och med olika värde - olika värde gentemot varandra och inom gränsen... någonstans har allt det där börjat och bollen är i rullnig och det ena ger det andra - som en enda gigantisk butterfly effect...och faktiskt kan jag inte se någon enskild trovärdig förklaring utan den om att det handlar om gränser... vem får höra till, och på vilka premisser? vem skall inte få höra till och på vilka premisser? det är ju så fantasmatiska logiker om t.ex romer blir till...logiker som kan bli till sanningar som kan bli till självuppfylande profetior och tillslut finns det inga gränser som kan innesluta - eller som vill innesluta och man blir utesluten överallt och blir tillslut gränslös....ju mer jag backar och försöker se, ju mer påminner det om ett gigantiskt parti Risk. Slumpen avgör inom vilket lands gränser vi råkar vara födda och hur historien dikterat villkoren för hur vi kan leva. Hade vi då turen att vara födda i Sverige har vi en massa fri och rättigheter - som tillhör oss..tillsammans med koppar, järn, skog, hav, volvo och socialstyrelsen äh skitsnacks skitsnack...att vi hade tur är ansvarsfyllt - vi är ta mig fan skyldiga att stötta och hjälpa till - vår lilla bit av jorden som vi har claimat by the cunning use of gänser...tillhör inte oss...vi lånar, och kan låna ut... gränser är flyttbara, upplösbara och överskridbara...fråga Tjeckoslovakien, Sovjetunionen, Västtyskland och Jugoslavien...

Gränsen och det faktum att jag är född inom den, tillåter mig att titulera mig som svensk...som svensk skall jag alltså fira midsommar - vare sig jag vill eller inte - antar att det är där nubben kommer in...

 

Det är mycket som gnager - tänker inte att jag lyckas riktigt landa någonstans...och så sommaren mitt i alltihop - då ska man ju vara cool, lugn, njutande och härlig....indeed! I kölvattnet av det där med "att tänka", hänger text... har funderat ett tag ännu mer över ordens betydelse...japp jag har kört det spåret förut omåomigen - men det är liksom det som är grejen med språk och ord - de blir till om å om igen...och det upptar mig hela tiden, när jag lyssnar eller när jag formulerar mig själv...tänker att mina tankar gör sig bättre i text än i tal, och det blir en paradox  jag inte riktigt kan greppa, eller egentligen kan jag det, men det blir liksom omöjligt att formulera  - som en programförklaring jag tänker att jag behöver göra för mig själv. Lite för Derrida, lite för Braidotti, lite för Foucault men mest för mig. Funderar på hur man i en avhandling skriver fram att jag skriver så här för att jag tänker så här...att en del gör det i ett teori avsnitt, en del under rubriken reflexivitet- men att det också finns insprängt i hela texten - i de ord man tillåter sig att använda, i de ord som utesluts - för mig är det viktigt -  Men huuur självreflexiv får man vara, vilken självreflexivitet och programförklaring är ens nödvänding - alltså min syn på språk och ord i sig, gör att en programförklaring egentligen behöver göras av läsaren... eftersom jag alltid kommer att bli missförstådd - i betydelsen av att läsaren läser inte texten genom rastret av författarens ögon...jajajaja...men med en programförklaring borde det åtminstone bli mer tydligt - men varför? jag är inte ute efter att skriva fram sanningar...eller om det jag skriver nu blir till en sanning för den som läser..har jag då i alla fall producerat en sanning för den som läser...eller är det läsaren som producerar en sanning utifrån den text jag har producerat...alltså det här med ord och språk och poststrukturalism är fan inte enkelt...vårt språk är gemensamt, det består av ord, ordföljder, betoningar, implicita och explicita kopplingar mellan ord och betydelser - ibland är då officiella, ibland, fackdrivna, ibland intima - vilket gör att det samtidigt som det är drivet av kollektiv, också är drivet av individ och vi behöver små och stora diskurser och språkliga praktiker för att förstå varandra på bästa möjliga vis... det blir som om språket bär på minsta gemensamma nämnare som avgörs av de kommunikativa praktiker som finns i varenda relation, och varenda relation kan alterneras av att det kommer till ytterligare en person, eller att en person försvinner, eller att man befinner sig i ett visst sammanhang, en viss miljö, eller att samtälsämnet plötsligt glider, eller att någon behärskar en viss diskurs eller inte behärskar, eller vad fasen som helst...språk är så jävla omöjligt att det är så förbannat häftigt och härligt att det faktiskt funkar! och funkar gör det för att orden trots allt inte klarar sig på egen hand, de är beroende av sammanhang - som i en bok - de meningar som yttras av bokens persongalleri förlorar sin mening om de inte är en följd av en annan persones yttrande, eller följs upp av någon slags förklaring, eller får sitt sammanhang i miljöbeskrivningen - därför kan förstås inte språk i text och språk i tal vara samma sak... Vi behöver stöd av intertextualitet, betoning, ordföljd, och inte minst kroppsspråk. Och därmed har jag egentligen inte sagt någonting med denna text, som ingen riktigt visste..jag behövde bara får reda lite i det... för mig. 

Vi har väl alla våra svagheter, sånt som gör oss lite veka och hudlösa, sånt som berör eller gör oss illa till mods. Många av oss har försökt rädda världen, eller bara en liten del av världen eller kanske en enda person; en vän, en släkting, en främling? Det finns förstås de som blir så politiskt korrekta att de inte tycker att man skall lämna biståndsbidrag, eller ge pengar till tiggare på gatan - att allmosor enbart är ett sätt att känna sig själv fin och duktig - att man sen inte bryr sig om de strukturella problemen... men en del av oss känner oss lite för små för att bråka om strukturerna... är det ena sättet att hjälpa finare än det andra..?och ärligt talat..många av de som inte bidrar till hjälporganisationer av principiella skäl...bråkar inte heller om strukturerna... så in the name of politisk korrekthet - gör man varken till eller ifrån... kanske man då tänker att man i alla fall inte hycklar? inte vet jag...

En del kämpar i alla fall för djurens rätt, en del för fattiga barn, en del för skolgång, en del andra mot omänskliga förhållanden i fängelser, en del för miljön etc etc... det är många som behöver hjälp, många som vill hjälpa - thank God... och då tänker jag mer på empatin och hoppet - för vad vore mer hopplöst än en värld där var och en bara brydde sig om sig själv och sin egen överlevnad? Dottern vill gärna hjälpa och rädda världen...hela världen...varenda liten liten grej, sak och varelse... där får man sätta ner foten - det blir så mycket samvete för en liten männsika att bära - tror att det nu mest handlar om att rädda alla barn... tungt nog. Funderar på vad det är som bekymrar mig mest, vilka är det som jag ömmar för - förutom de uppenbara barnen?

Inser att jag vet exakt vilka...men inte varför...om man nu måste veta varför man tänker och känner på ett visst sätt.

Ser ofta, nu när värmen kommer, de människor vi valt att kalla A-lagare, människor med alkoholproblem...ja kanske andra droger också men framför allt är det väl alkohol.

De väcker något hos mig.

Det är inte ömkan och medlidande, jo kanske lite...men framför allt väcker de någon slag beskyddarinstinkt (låt oss kalla det för det, i brist på bättre beskrivande ord). Jag tänker att de är hudlösa, utlämnade, sårbara och hopplösa - och då menar jag hopplös som i "utan eget hopp" (subjektivt). En gång var de någons barn, en gång var de kanske någons barn och någon älskade dem inte - eller så gjorde någon det, men det gick fel i alla fall. Någon har älskat dem, sårat dem, tagit hand om dem, försummat dem, lärt dem och lärt sig av dem. De är någons dotter, någons mamma, någons bästa vän, någons morfar och någons bror - och vi ser på dem och tycker att de är hopplösa (objektivt). Ingen vill sitta bredvid en alkis på spårvagnen...och gud förbjude att de tilltalar oss, eller försöker samtala. Vi tittar på dem, fascinerade som om de vore djur på cirkus, med sina styrsöllösa kroppar, osammanhängande tal, sin skitighet och sitt förfall.De blir den andre, den vi i alla fall aldrig kommer att bli, så lågt skulle vi aldrig falla.

Jag undrar hur man plötsligt finner sig själv där... när man inser att man blivit "en av dem". Plötsligt sitter man på en bänk i solen med en kvarting i handen - hur känns det? Det måste ju hända en dag...eller tänker man att det är som kalas med polarna..? Eller inser man sig på något vis socialt besegrad? Förstår man den ställning man skaffat sig...den som det lägsta vi kan tänka oss? jag skulle säga att man gör det... att man ser hur andra männsikor ser ner, ser förbi eller ser igenom. Hur man blir det lägsta, det meningslösaste...hur lever man med det? Tittar på dem (så klart jag gör!) ser sår, ärr, igensvullna ögon, spruckna läppar och förlorade tänder. Jag ser smutsiga kläder, fel kläder - men faktiskt också fina kläder - försök att vara ordentlig, kanske ansatser till att låta något annat gå före alkoholen - något som ligger i betraktarnas ögon - man kan åtminstone försöka se respektabel ut. Och jag förstår att jag ingenting kan göra. Jag kan inte rädda någon, det finns inget jag egentligen kan göra - detta öde ligger på ett annat plan, inte ett enda strukturbråkande i världen kan hjälpa... för här är vi on our own...jag kan bara försöka att inte döma.

Säja vad man vill men frekvent och konsekvent är jag inte...tänker att 'det där borde jag skriva om' (alltså skriva något om, inte skriva igen) ..sen tänker jag sönder det istället. Lite trött på det där med att tänka sönder saker, att inget bara kan få vara (ett bord;) utan att det skall plockas sönder och analyseras i femtielva steg och nivåer - det ställer till det - livet blir så komplicerat och jag blir trött på mig... Läste nå't om MENSA...vill inte påstå att jag platsar i mensa (johoooo...;) men i artikeln talade medlemmar om det där med att aldrig tänka på plan nivå here and now - utan vad gör det/hur blir det/om man tänker tvärtom då/ om man vänder på orden/om man betonar en annan meningsbärare...det där som gör att man säger saker som folk inte förstår, och man känner sig dum och korkad och eljest och inte förstår att det är de andra som inte heller förstår att vi tänker olika...och jag inte förstått det heller...Det är faktiskt så...jag har länge inte förstått att vi tänker på olika sätt, i olika riktningar - en del av oss är everywhere på samma gång, andra är mer grundade - och jag trodde jag var korkad...Har förmånen att ha en del personer i min närhet som också tänker lite bredvid...annars skulle jag förmodligen fortfarande inte förstå att jag inte tänker fel...bara lite knäppt. Har varit lite självupptagen ett tag, förlorat känslan av sammanhang, undrar vem jag är och varför och hur och när och vad jag blir och är på väg och hur jag påverkar eller påverkas...varför jag sällan känner mig hemma, bekväm och som en del av något...det är arbetsamt och som nyårslöfte tänkte jag mig att jag skall tänka mindre och gå mer på känsla... jomenvisst - det höll i 20 minuter efter 12-slaget... å andra sidan blir väl känslan en trigger...såååå - inget mer självgrävand (just nu)

Meeen tänker gör jag ju...cogito ergo sum som Descarte skall ha sagt och 'something in this world forces us to think' som Gilles Deleuze sa... goes without saying kanske och Deleuzes tes är så enkel att den är genial... Alltså, en del kanske inte ser tänkandet som något man ägnar sig åt, utan som något som bara är, något man gör av födsel och ohejdad vana för att klara av att stå upprätt och sätta ena foten framför den andra...själv skulle jag nog påstå att det nästan är en hobby...(ääääntligen...bort med alla tankar på kontrabas, kroki och gekisk språkkurs). Inte som i filosofi...eller i problemlösning eller creative thinking eller nåt sånt, utan mer som någon som gillar att måla eller skapa saker med händerna; gillar jag att sätta ord på tankefigurer för mig själv i mitt inre... ibland får jag använda det (C...:) tack tack) men oftast inte...jag tror inte att det är så många som är intresserade av mina tankar, de flesta har nog med sina egna, även om de kanske ofta går ut på att sätta en foten framför den andra och vilken krukväxt som passar bäst ihop med stolsdynorna i köket...

Tyvärr kanske jag har lite för mycket tid att tänka...så att det där vardagliga 'vad ska vi äta till middag'-tankarna känns meningslösa och slöseri med tid och ansträngning och jag verkar tappa min förmåga att klara av det sociala smörjmedlet... jag vet inte riktigt hur man gör... och känner mig lite som en eremit...enstöring... utanförskap kan ha många ansikten. men men...jag jobbar på att hitta en strategi för det där också...ska tänke på det i alla fall...