jensiv

Säja vad man vill men frekvent och konsekvent är jag inte...tänker att 'det där borde jag skriva om' (alltså skriva något om, inte skriva igen) ..sen tänker jag sönder det istället. Lite trött på det där med att tänka sönder saker, att inget bara kan få vara (ett bord;) utan att det skall plockas sönder och analyseras i femtielva steg och nivåer - det ställer till det - livet blir så komplicerat och jag blir trött på mig... Läste nå't om MENSA...vill inte påstå att jag platsar i mensa (johoooo...;) men i artikeln talade medlemmar om det där med att aldrig tänka på plan nivå here and now - utan vad gör det/hur blir det/om man tänker tvärtom då/ om man vänder på orden/om man betonar en annan meningsbärare...det där som gör att man säger saker som folk inte förstår, och man känner sig dum och korkad och eljest och inte förstår att det är de andra som inte heller förstår att vi tänker olika...och jag inte förstått det heller...Det är faktiskt så...jag har länge inte förstått att vi tänker på olika sätt, i olika riktningar - en del av oss är everywhere på samma gång, andra är mer grundade - och jag trodde jag var korkad...Har förmånen att ha en del personer i min närhet som också tänker lite bredvid...annars skulle jag förmodligen fortfarande inte förstå att jag inte tänker fel...bara lite knäppt. Har varit lite självupptagen ett tag, förlorat känslan av sammanhang, undrar vem jag är och varför och hur och när och vad jag blir och är på väg och hur jag påverkar eller påverkas...varför jag sällan känner mig hemma, bekväm och som en del av något...det är arbetsamt och som nyårslöfte tänkte jag mig att jag skall tänka mindre och gå mer på känsla... jomenvisst - det höll i 20 minuter efter 12-slaget... å andra sidan blir väl känslan en trigger...såååå - inget mer självgrävand (just nu)

Meeen tänker gör jag ju...cogito ergo sum som Descarte skall ha sagt och 'something in this world forces us to think' som Gilles Deleuze sa... goes without saying kanske och Deleuzes tes är så enkel att den är genial... Alltså, en del kanske inte ser tänkandet som något man ägnar sig åt, utan som något som bara är, något man gör av födsel och ohejdad vana för att klara av att stå upprätt och sätta ena foten framför den andra...själv skulle jag nog påstå att det nästan är en hobby...(ääääntligen...bort med alla tankar på kontrabas, kroki och gekisk språkkurs). Inte som i filosofi...eller i problemlösning eller creative thinking eller nåt sånt, utan mer som någon som gillar att måla eller skapa saker med händerna; gillar jag att sätta ord på tankefigurer för mig själv i mitt inre... ibland får jag använda det (C...:) tack tack) men oftast inte...jag tror inte att det är så många som är intresserade av mina tankar, de flesta har nog med sina egna, även om de kanske ofta går ut på att sätta en foten framför den andra och vilken krukväxt som passar bäst ihop med stolsdynorna i köket...

Tyvärr kanske jag har lite för mycket tid att tänka...så att det där vardagliga 'vad ska vi äta till middag'-tankarna känns meningslösa och slöseri med tid och ansträngning och jag verkar tappa min förmåga att klara av det sociala smörjmedlet... jag vet inte riktigt hur man gör... och känner mig lite som en eremit...enstöring... utanförskap kan ha många ansikten. men men...jag jobbar på att hitta en strategi för det där också...ska tänke på det i alla fall...