jensiv

joho förresten, kom på en sak.

ska snöa in lite till - på språklig vändning. Jag trodde att jag förstod det där, författaren är död, PM och lite sånt där, men har inte riktigt tänkt språklig vändning som vändning över lag... men om språket är allt vi har, vår koppling mellan våra "jag" och verkligheten, vårt enda sätt att uppfatta och förstå den, så gäller ju vändningen allt annat också...

satt och funderade hur jag egentligen tänkte med min preliminära avhandlingstitel 'I betraktarens ögon' - har ihärdigt hållt kvar vid den titeln och ordalydelsen och anledningne har varit som mitt moln av förståelse (ja jag har ett sånt, där jag tankemässigt har en förståelse som jag inte kan konketisera) - inte 'UR betraktarens ögon', eller 'I DEN betrakatDES ögon' - de två sistnämnda förslagen kommer sig förstås av att de representationer som bildar resultatet är uttryckta av de som blir betraktade... men det är inte det titeln vill säga. det är en vändning där också - alltså subjekt blir till i andras ögon, jag blir till i den som betraktar. den som betraktar bestämmer om jag är dum, trevlig, kort, cool eller irriterande... (eller alltihop på samma gång). Den språkliga vändningen blir således också en psykologisk vändning - det här kanske alla andra redan har fattat - och någonstans långt bak i hjärnskrymslerna hade jag väl det också... subjekt/identiteter är inte inifrån kommande... jo kanske lite (vi har slutat räkna bort kropp och kropp och själ som en enhet heller för den delen, men det är en helt annan utläggning)- något därinne studsar mot något därute - liksom "something in the world forces us to think" (and it's not an object of recognition;).

Så när Braidotti säger fina saker som "As readers in an intensive mode, we are transformers of intellectual energy" talar hon förstås om en språklig vändning och om författarens död - alltså det betyder ju inte att författaren per se är död - utan att texter när de läses alltid är nya - eftersom de blir till i betraktarens ögon - läsaren transformerar det hon läser till en mening som hon kan förlika sig med, förstå, relatera till och göra till sin egen. Författaren använde intellektuell energi för att formulera en text - och den energin finns i texten - som spår av författarens intention och intellektuella energi - författaren är inte längre närvarande och därmed död... och därmed är subjektet dött...? ;)  ojojoj - det där är knivigare - men Foucault sa just så... eller laborerade i alla fall med the death of the subject. Och menade då kanske inte att subjektet verkligen är dött...det vore ju lite trist,  även om en kanske kan tänka så också - om vi trillar in i spår och minne - men jag tänker att han menade subjektet som koncept. Att vi behöver tänka bakom och förbi subjekt som identitet... kanske, kanske... Foucault var liksom aldrig lika glasklar som jag...utan lämnade en hel del intellektuell energi till transformation av oss andra.

PÅ något vis är det befriande, det kan jag ha sagt förut...men det kräver också att vi skapar gemensam refernspunkter där vi i alla fall talar i termer som rör sig inom samma fält.. signifyer och signified...och därtill har vi våra diskurser och våra versioner av sanning. Då blir det spännande när vi kan vara överens om att en text är vacker, snyggt formulerad, spännande, tankeväckande etc... hur kan vi vara överens om att en text är vacker...? Hur kan någon få nobelpris för sitt målande språk.. om det är i betraktarens ögon skönheten finns? Är skönheten i betraktarens ögon likt kejsarens nya kläder? eller måste jag offra mig på relativismens altare och ansluta mig till strukturalismen..?