jensiv

Fastnar i tidskriften Modern filosofi... den må vara populärvetenskplig, men jag fastnar efter varje reportage och artikel... om etik, om taxonomiers begränsande konstituering, om livsmening och ateism, om gränslöshet och nationalstater... det är sannerligen en sorg att filosofin kom såpass sent in i mitt liv - eller snarare förståelsen för att det var filosofi jag sysselsätter mig med... Den språkliga vändningen har ju ställt till det för mig då och då...eller jag vet inte egentligen om den ställer till det - snarare kanske den är befriande...  den är i alla fall tydligen ett tecken på att jag tänker lite vid sidan av, och den ger mig lite befrielse i at det får vara så -  Ibland är jag i alla fall  lite avundsjuk på de som tänker mer i raka banor - det verkar mycket enklare att göra det... mindre komplicerat. Men också mer tråkigt. Jag kanske tänker "för mycket", men jag har i alla fall alltid något att göra...;) Som tur är har jag andra tänkare i närheten som gör att jag känner mig mindre fel. Ibland får jag till och med poängtera att det händer att "ett bord bara är ett bord" (internt) att det inte kan vara en social konstruktion (det kan det förstås på sätt och vis) i alla fall inte i allas ögon, och det är det som är kruxet - den gemensamma referensramen... Att tänka genom en språklig vändning fungerar bara om den vi kommunicerar med talar på samma vis... annars krävs det alldeles för mycket metakommunicerande för att saker och ting skall verka begripliga. Med bönder på bönders vis och med de lärde på latin..eller med filosofi med filosofer osv...det handlar inte om att tala ner eller snacka upp, det handlar om att "tala samma språk".  Den där insikten kom läskigt sent... och jag har antagligen framstått som aningens flummig många många gånger när jag försöker analysera och hitta mening i det som inte hade någon mening... och min tanke faller platt inför den som inte vill resonera, utan mer konstatera.

Ett exempel... en vän till mig uttryckte här om dagen då vi spelade ett frågesportspel:  att det är meningslöst med frågor som relateras till litteratur - i det här fallet Hungerspelan- och att frågor om verkliga händelser borde vara de enda rätta - verkliga händelser i det här fallet, frågor om Titanic. Det är ett ganska enkelt och rakt påstående som är lätt att lösa ut. Fiktiva händelser är mindre viktiga än faktiska skeenden som går att vederlägga. Inget en egentligen behöver ifrågasätta... eller??? Om en nu inte är drabbad och biten av "the linguistic turn" och lite, lite småkär i Jaques Derrida (död och begraven även han) och kämpar med att försöka applicera fransk filosofi (och för den delan amerikansk sociologi) på sin egen världsbild... För vad är Titanics undergång så här mer än hundra år efter det att det skedde? Det är enbart ett minne... det finns inte längre några överlevande som kan vittna, de vittnesmål som fanns bestod av minnen... minnen som är spår av tankar, bilder och erfarenheter... ja - det finns artefakter och fotografier och nedtecknade vittnesmål. Representationer av det som en gång hände - men de är inte händelsen... de är trådar och spår som skapar bilder i vårt samtida inre av något som en gång hände... spår. spöken. skuggor. Derrida skulle säga att det var så... De texterna är därmed inte mindre verkliga än de fiktiva berättelserna som nedtecknas av Suzanne Collins i Hungerspelstrilogin. Ja, jag vet att det låter flummigt - jag kan förstå det - men det här är ett filosofisk resonemang med liks stor bäring som andra världsbilder... det handlar bara om vilka representationer som får företräde i att göra anspråk på verklighet. Om en tänker att den fiktiva berättelsen alltid på ett eller annat vis är intertextuell - männsikan kan inte konstruera något hon inte erfarit eller reflekterat. En beskriven känsla i en bok har alltid en verklig upprinnelse, om den så är upplevd av författaren eller på annat vis erfaren genom text, bild, musk eller andras berättelser. Den är trådar, skuggor, spår och spöken... Den fiktiva berättelsen är också en verklig produkt, en text som får liv då den läses och tolkas utifrån läsarens förförståelse och erfarenhet. Hungerspelan och Titanic är därför två verkliga entiteter, baserade på olika skeenden. Vem fasen har sagt att allt ska vara enkelt... som Goffman (ja död o begraven) sa "verkligheten är aldrig vad den försöker framstå att vara".