jensiv

Det är flera i min bekantskapskrets som skall ha barn. Fantastiskt roliga nyheter och det väcker förstås minnen och känslor det där med att bli förälder och olika erfarenheter av att bli det. Vi talar en del om det...och vi runt omkring minns och reflekterar hur det var för oss... för 25 - 20- 15- 10 och 5 år sedan... för förändringar går fort på det här området... De två jag främst tänker på som skall bli föräldrar igen och för första gången  är trettio och några plus. Jag tycker att de är unga... helt märkligt då jag själv fick barn som 20-åring... men de är förstås unga i relation till den jag är nu, inte den jag var då... De (eller snarare i de här fallen deras partners)  är till och med i vissa aspekter betraktade som föräldrar i riskzonen för diverse fosterproblematik...det får mig att fundera på en massa saker (jupp because fundera is my game...). förmodigen är det ju så att männsikokroppen är som bäst lämpad att reproducera sig mellan 15 och 25 års ålder - de åren då risken för komplikationer faktiskt är som minst och barnen klarar sig som bäst... Jag var inte direkt jätteredo för att få barn som 20-åring...inte före... men jag blev det snabbt. Att få barn är ett incitament för att snabbt tvingas bli vuxen, och i ärlighetens namn var jag i min ovetskap en rätt så cool och tillåtande mamma, i den bemärkelsen att jagi nte var särskilt orolig och därmed trygg i rollen. Jag tror dock inte att ålder per se är en garant för mognad, ansvar och hur väl förberedd en kan vara. Det finns bra och dåliga föräldrar i alla åldrar. Men biologiskt sett är vi ialla fall generellt som bäst fysiskt förberedda innan vi passerar 30. Där har det sociala och miljön fått övertrumfa och utrangera arvet och biologin. Vprt samhälle är inte anpassat efter att vi skall bli unga föräldrar... i vissa samhällen är det til och med ett problem att strukturerna tvingar individer att vänta så länge att de har svårt att bli gravida. innan karriären är säkrad, boendet fint och bra och ekonomin och utbildningen i hamn...alltså innan en har förverkligat sig själv som det så fint heter, hinner en bli för gammal för barn, biologiskt sett...

     Det andra som jag funderar över är biopolitik. Som blivande förälder får en erbjudande om att göra tester för att beräkna sannolikheten för diverse avvikelser. Är en över 35 kostar testerna ingenting, de är väl i det närmsta obligatoriska?! Detta sagt utan att jag har belägg för annat än att de erbjuds och att de efter 35 är kostnadsfria. Beslut nummer ett är alltså att avgöra huruvida testet skall göras... och som lite insatt i testvaliditet och testandets psykologi vet jag ju att ett test har olika funktion  i termer om konsekvens och att det är denna konsekvens som får avgöra om en skall genomföra test i olika sammanhang... alltså testets svar skall ju användas - annars är det ju tämligen meningslöst. Med detta sagt kan en ju tänka att resultatet på testet kan användas för att de blivande föräldrarna skall antingen lugnas i vetskapen om att allt ser ut som det skall - vilket det ju oftast gör. Eller så ska det användas för att föräldrarna skall få vetskap om att det finns olika grad av sannolikhet att något avviker. Dessa avvikelser är i regel olika varianter av syndrom. det kan vara Downs syndrom, eller andra syndrom som faktiskt kan handla om att det finns stora risker för att barnet inte överlever. Det är då läge för nästa val. ett fosterdiagnostiskt test, sk, fostervattenprov. ett sådant prov kan leda till missfall. ANledningen till testet är att närmare specificera avvikelsen, varpå föräldrarna kan använda sig av resultatet som information. Alltså - det kan vara fint att förbereda sig på att ta emot ett barn som komemr att behöva extra omsorger och eventuellt anpassningar. Eller så kan föräldrarna välja att avbryta gravideteten. Det är ett fritt val. Männskor har i allra högsta grad ansvaret för att göra de val som påverkar deras liv. det är okej. det är en av våra fri och rättigheter Dock ställer det saker och ting i ett etiskt gränsland där friheten visar sig som slaveri...eller där den governmentaliserande styrningen går in på micronivå och blir biopolitik. Låt oss säga att fostervattenprovet avslöjar att det väntade barnet har ett rygmärgsbråck. Ett sådant påverkar i regel fysiska funktioner och motorik hos barnet. Det är inte ett kognitivt funktionshinder. Det är förstås ett liv som är mer komplicerat. Föräldrarna kan välja bort att föda barnet. Det är okej. alla har rätt att ta de beslut som gäller deras liv. Om föräldrarna väljer att behålla barnet kan de också ställas i en knepig raltion i förhållande till myndigheter och vilket stöd de kan förvänta... eftersom beslutet är taget av föräldrarna kan de också göras ansvariga för insatser..."jamen ni valde ju att föda barnet trots att ni visste... deal with it". Märk väl - detta är inte min åsikt, det är en spekulation över VAD som kan drabba familjen - vetskapen och valet kan leda till en "skyll er själva" -logik. Friheten och valet kan användas disciplinerande. Utöver detta utgör testningarna också en katogoriserande, sorterande funktion över vilka liv det är som är värda att leva. Att ha ett barn eller vara ett barn med funktionshinder av olik slag och veta att testningarna görs för att urskilja och avskilja det som uppfattas som avvikelser måste vara fruktansvärt och ytterligare stigmatiserande. Jag menar inte att testningarna är fel på individnivå - jag står fast vid att det är ett individuellt val - men konsekvenserna på olika plan är värda att överblicka och konsekvenserna på strukturnivå - den  som i sin tur påverkar individer... Vad händer när de avvikande rensats bort? när normalitetsspannet snävats in - det vet vi ju...fokus flyttas till nästa lager av uppfattade avvikelser... vi behöver tänka likheter istället för skillnader (jamen hej Rosi Braidotti...). Ja så de där testerna är inte farligare en vapen i en låda... (så länge det ligger i lådan vill säga... )