jensiv

Lyssnade på en sommarpratare - det är bra bränsle för tankar - inne på tredje dagens semester och rastlösheten kräver något att göra av sig... Well sommarpratarna lyssnar jag förstås lika tvångsmässigt på som jag alltid läser någon bok av årets Nobelpristagare... I alla fall - den här var någon typ av coach. Alltså typ personlig coach som verkade jobba mest med idrottare. Med personlig coaching, föreläsningar och så vidare. Jag har en liten tagg i sidan till coaching som fenomen. Det funkar säkert för en hel massa männsikor, men jag menar att det hela handlar om att ändra tankemönster - att manipulera sina egna tankar - eller för den delen någon annans.

      Well - jag känner några coacher- en är min morbror, han lever gott på sina coaching skills - en annan är en bekant. Jag frågade den här bekantcoachen en gång om han på något vis använder sig av sina kunskaper om hur männsikor fungerar och agerar för att få fördelar i sitt privatliv? Han svarade nej. Det var förstås fel svar. Det är väl klart att han gör. Dessutom ville han coacha mig gratis, eftersom jag har en massa outnyttjade potential, och är smart och karismatisk och kan gå hur långt som helst.... i mina öron låter det som om han använde sig av sina grooming kunskaper för att vinna fördelar i sitt privatliv...sen hade han skrivit en bok som han ville att vi skulle åk a bort någonstans för att jag skulle hjälpa honom med skrivandet...tvärnit och bakut - eftersom jag mycket riktigt är hyfsat smart och har en del utnyttjade potential också - så ser jag grooming när jag ser den liksom...I mina ögon blev han mest slimig och insmickrande. Det sänkte min tro på coaching rätt kapitalt och ännu mer. EN coach behöver inte ha utbildning, en coach är självlärd och kan bygga sitt cv på lite vad som helst av ihoppusslade utbildningar och deklarerar ofta att hen har gått i LHS ...alltså Livets Hårda Skola... när en lite imponerat då viftar på ögonbrynen och drar efter andan över denna fina skola - glömmer en av att vi alla har gått i den där skolan. Nåväl - en annan vän ville att jag skulle vara hennes coachingobjekt när hon gick i lära hos en annan coach - för så kan en också bli coach - genom att läras upp av en mästare... kruxet var bara att han försökte coacha henne in i sin sängkammare och hon gav upp sin plan... det är något lurigt med männsikor som spelar mindgames med andra.

Men

Jag vet ju ändå att hela våra världsbilder, ageranden och beteenden styrs av hur vi betraktar världen och våra möjligheter. Jag vet ju också att det är grymt svårt att förändra tankar och tankemönster - särskilt på oss gamla hundar...Den här coachsommarprataren (har glömt namnet, men ska ta reda på det innan det här babblet är över) talade om just detta och beskrev hur han boomerangade... det är väl en variant av vad Henrik Fexeus kallar för åsiktsAikido. I alla fall handlar det om ett OM. När någon säger att något är omöjligt t.ex. så kan en ställa frågan "men om det var möjligt då, hur skulle du göra då" - vilket tenderar att öppna en möjlighet. 

      Alltså jag vet inte om det fungerar, men det påminner om det jag brukat säga till pedagoger och arbetslag jag handlett då de haft svårt att hantera grupper eller enskilda barn. En vanlig livlina för pedagoger då de arbetar med barn de inte vet hur de skall hantera är att vilja ha en diagnos. Jag brukade då fråga vad deras magkänsla talade om för dem att det i så fall skulle vara för diagnos? Låt oss låtsas att de då svarade AD/HD (det är en ganska vanlig misstanke då lärare ine vet hur de skall hantera energi, aktivitet och s.k. problemskapande beteende). Jag brukade då undra: om nu Nisse får diagnosen AD/HD - vad skulle ni förändra, eller göra i er verksamhet då? De flesta pedagoger vet om att barn som för NPD ofta rekommenderas färre val, tydlighet och korta steg för steg instruktioner, mycket positiv förstärkning och stöd i hantera frustrationer. Det brukar de på olika vis svara - Varpå jag som handledare kan säga att: då föreslår jag att ni börjar med det...  Det är ett rätt bra sätt att inleda ett arbete. Något liknande kunde jag göra då pedagoger skulle ha samtal de upplevde som jobbiga - frågan "Säg helt ofiltrerat nu - exakt vad du skulle vilja säga vid samtalet" sedan kunde vi hitta vägar att säga det på ett mindre jobbit sätt... Inser att det också innebär att jag har coachat... Och att jag därför kanske tycker att den här sommarpratarcoachen har en poäng då han talar om att det går att förändra tankar.

Men

Han beskriver processen att förändratankar genom att använda metaforiken "onani". Han säger att en onani-rörelse om dagen inte gör varken till eller ifrån - det är knappast ens lite mysigt :) det behövs liksom göras ordentligt och gärna ofta för att det skall bli bra. Så är det således också med förändring av tankar. När du tänker att" jag kan inte" - säg till exempel "jag kan inte tala inför folk" - tänker du i nästa steg "men om jag kunde - hur skulle jag säga". Det är förmodligen ingen patentkur - men jag kan faktiskt se det fungera - jag har ju för bövelen coachat bort min egen orm-fobi! Så jag tror inte på coaching - men OM jag skulle göra det - skulle jag coacha mig själv att skratta mer och njuta av den här sommaren.

 

(Ps. Kjell Enhager hette sommarprataren 8 juli - inte på långa vägar den bäste i år - men lite kul)