jensiv

Det har pågått en debatt i GP och i GP-chatten den senaste veckan. Den börjar med att en man skriver ett inlägg i Fria ord som tituleras något i stil med att "Låt min dotter vara ifred". Mannen beskriver hur hans dotter blir uttittad, tafsad på, får kommentarer etc i det offentliga rummet, och att de män/killar som gör så utgör en skam för manligheten. Jag skulle säga skam för mänskligheten. Inte för att det är mer skämmigt, utan för att de inte får betraktas som förövare i egenskap av män, lika lite som kvinnor skall tåla att objektifieras just för att de är kvinnor. Men så är ju ännu inte fallet. Kvinnor objektifieras. Det är trots allt mer sällan män görs till objekt för någons gillande/ ogillande som kropp - betänk till exempel sälj grej med tjej funkar inte med sälj grej med man...Offentligheten och media är medskyldiga. Kvinnokroppar används för att sälja, de används för att annonsera ronder i boxningsmatcher, periodslut i amerikansk fotboll, hockey you name it... som extra krydda för männens köplust, förlustan eller vad det nu må vara. Dekonstruera en naken kvinna på en hockeymatch...vad fan gör hon där utan kläder? spelar hon? kollar hon på matchen? nix pix... hon är ett objekt.   I alla fall - jag följer debatten endast som läsare och passiv betraktare. En man svarar på inlägget och skriver att det är lika ojämikt och orättvist att han tvingas ha långbyxor och vara varm på jobbet medan kvinnor får ha kjol och att det är ojämlikt och lite raljant "vart är världen på väg"...en annan skriver att hen är ensam och önskar att någon hade närmats sig på bussen på väg hem - ergo - sluta gnälla... Alltså debatt på den nivån (eller på de olika nivåerna) är mest ett ytterligare bevis på hur märkliga strukturer kan vara. Det är ju faktiskt så att killar också får ha kjol, shorts, lika väl som att kvinnor kan ha långbyxor... men att dom man klä sig i kjol är att klä ned sig. Och visst är det väl kanske trevligt att någon närmar sig på bussen för att smatal, men om vederbörande trycker sitt kön i ens ryggslut och flåsar en i nacken är det faktiskt bara obehagligt, hotfullt och kränkande. Att en har kjol på sig är inte en inbjudan, det kommer aldrig vara ett grönt kort.

      Nä. Jag tänker inte på något vis att alla män går att dra över samma kam (det heter så... samma kant är en felhörning som blivit vedertagen). Men de gånger jag själv utsatts för ovälkommna närmanden, kommentarer, trakasserier eller hotfulla situationer har det alltid varit av män. Men let's call them personer då. Första gången var jag fem år. En man på en parkering frågade mig och en kompis om vi tyckte att hans penis var fin och om vi ville känna, jag minns det tydligt, till och med hans ansikte. Det var skrämmande även om jag inte förstod varför det skulle vara det, jag var fem år! Att det var helt jävla uppåt väggarna fel och farligt förstod jag på mina föräldrars reaktion. Eventuellt handlade det i den här situationen om att jag var barn, mer än att jag var flicka. Men barn är också betraktade som värnlösa... När jag gick i skolan och började få bröst, var det plötsligt helt okej för killarna att känna efter. Eller helt okej var det aldrig - inte för mig- jag kämpade och slogs, grät och skrek. Jag gick i sexan. De här killarna var mina kompisar, vi hade ju lekt ihop,spelat fotboll och alltid hängt i skogen. Inga lärare uppmärksammade detta, jag minns en enorm frustration, hur jagad jag kände mig, hur jag ibland lämnade skolan i frustration. Det fanns inget vi tjejer kunde göra som hade samma motsatta effekt, och jag var ändå en av de tuffa. Det var liksom okej att ta på oss, att bryta sig in i vårt omklädningsrum på gympan, att hålla fast oss och brotta ner oss. Tillslut var det i alla fall en lärare som såg - henne glömmer jag inte. Marit Söderström, vår idrottslärare, seglaren också känd från Mästarnas mästare, och något av en hjälte under en väldigt känslig tid i mitt liv. Jag minns hur hon släpade in den tongivande killen i omklädningsrummet och förmedlade vad det var han gjorde mot mig och de andra tjejerna - det lugnade ner sig rätt så märkbart efter det där. Men det påverkade så länge hur jag klarade av skolan, hur jag såg på vem jag var i förhållande till de där killarna som alltid varit mina kompisar.

      På högstadiet hade vi en manlig lärare som gärna kände på tjejerna och var lite extra kärvänlig mot dem som va mer utvecklade, han uttryckte gärna sin beundran genom smekningar och fina betyg. Det var något alla kände till och talade om, men som aldrig ledde till något mer än prat melan elever - det är väl klart att de vuxna också visste. Exemplen från den här tiden är egentligen många,fler än de skall behövas. Kanske är det så för andra som växer upp också...för andra personer? Jag har aldrig varit någon försiktig blyg viol. Jag har fightats rätt mycket mot orättvisor och stått upp för mig själv och för mina vänner, ändå händer det om och om igen. Under min vuxentid har jag blivit erbjuden att suga av en taxichaufför för att betala, trots att jag suttit med kortet utsträckt... det har aldrig hänt min man eller min bror och förhoppningsvis inte min son. Jag har av en helt okänd man, utan någon närmare presentation vid en bardisk fått höra att jag har en förtrollande KSM (KukSugarMun fick jag förklarat). Jag har vid otaliga tillfällen blivit tvångs-"kelad med" på spårvagnar och bussar. Jag har fått höra av en perifer kollega att han drömt om mig och att jag passar bättre när jag är undergiven. På dansgolv är det 100% chans att få brösten eller rumpan smekta, klämda eller grabbade på ett eller annat vis. Jag älskar att dansa och går nuförtiden (när det händer once in a blue moon) hellre på Gay eller queer-ställen för att slippa bli känd på. Att icke inbjudna personer annars stirrar på mina ben, min rumpa eller mina bröst kan jag klara - jag har lärt mig att stirra likadant tillbaka. Det kan få personer att känna sig väldigt nakna och obehagliga till mods. Jag har blivit utfrågad av en kollega huruvida jag är rakad eller inte, och av en annan kollega fått höra att jag borde skaffa någon partner vid sidan av efter som jag ser ut som om jag behöver det...(alltså kan en göra omskrivningen att jag ser kåt ut). Jag funderar hur det skulle låta om en kvinna sa det samma till en person...? Vid ett par tillfällen har kvinnor närmat sig. En sa till mig vid en bardisk att hon tycker att jag är fin...lite lik hon på radio (vilket var en rätt kul raggningsreplik) och att jag säkert är lika rolig som hon. Grejen är att kvinnor inte närmar sig sexuellt - inte mig i alla fall...och det gör förstås inte alla män heller. De flesta gör det till och med inte. Men det där med att ta sig otillbörliga friheter med en annan människas kropp-  det handlar mer om makt. Jag är 40 år. Jag tror inte att någon behöver makta sexuellt mot mig egentligen. Men jag blir kränkt. För att jag blir betraktad som ett objekt, gärna ett mindre vetande objekt, av vem det än är som gör det. Att lyckas kränka någon är att ta makten över vederbörande. Att tänka sig ha rätten att ta i, objektifiera eller tafsa på - är att sätta sig själv i ett överläge med hjälp av otillbörliga medel. För mig är det fegt. Eftersom makten ligger i ett tvingande och skrämmande. Alltså när jag går hem ensam genom staden och har en nyckel inkilad mellan fingrarna som enda försvar - gör jag det för att jag av någon anledning skrämts. När min dotter har en app i sin telefon som när den är aktiverad skickar en larmsignal till hennes pojkvän om hörlurssladden rycks ur, har hon det för att det finns ett hot riktat mot henne. Det är en marginell risk, men en högst verklig sådan. Så låt min dotter vara ifred, så som min son får vara ifred. Låt mig vara i fred så som min man får vara ifred. Inte för att vi är kvinnor - utan för att vi är personer.