Rädsla - fara- feghet
Träffade en stressterapeut ett tag. Ett kort tag. Jag är tydligen inte särskilt behandlingsbar för stresshantering m KBT. Efter tre ggr sa han : "jag tror inte jag kan göra mer än du själv redan gör". Sällan skådad obekväm fnittrig stressterapeut, som hela tiden kollade på klockan - anar han var stressad. Det kan ha något att göra med att inget han sa var nytt för mig, eller att alla förslag redan är prövade, eller att jag själv gjorde tolkningarna och omtolkningarna. Stressterapi KBT är helt enkelt inte min grej - jag är ofta rätt bra på att tänka och förstå mina egna tankar. Det är när en ska förstå andras tankar som det ställer till sig...
I alla fall - ett sätt att reda i stressupplevelser är att sortera upp förnimmelser. Tog med mig den tanken och inser att det där med att tänka om förnimmelser är grymt hjälpsamt. Alltså nu är jag ingen "big fan" av självhjälpsprogram. ser dem som lightvarianter av tunga teoretiska psykologiska resonemang som inte kan vara quick fix. tänkande är djupt rotat och gamla hundar sätter sig inte på nya vis hur som helst. Meeen... modeller och varinter kan hjälpa en att tänka annorlunda . Varpå jag har fortsatt att dekonstuera rädsla. Skrev någon annan gång om distinktionen mellan rädsla och fara - och jag tror att det är så jag betraktar det och agerar. Jag är i ärlighetens namn inte egentligt rädd för någonting för egen del. Jag är inte rädd för att något skall hända mig, eller att jag ska tappa ansiktet eller för något jag måste göra. Det är klart att jag är rädd att något skall hända de mina, men det är en omöjlig förnimmelse som enbart bygger på fantasier om möjliga verkliga faror. Det förenklar saker och ting att skilja på rädsla och fara och också på feghet. Men det är i alla fall en fråga om rationellt och irrationellt - jag är ju förstås rädd ibland, då faran är rationell och verklig.
Irationella rädslor är onödiga, de stjäl energi och fokus från oss. Säg till exempel den rädsla jag själv hade som barn. Jag var livrädd för kärnvapenkrig. På tv sändes ett 40-års "jubileum" för bomberna som fälldes över Hiroshima och Nagasaki. Många bilder och dokumentärer för att porträttera, informera och hedra...min lärare i skolan läste boken om Sadako och de tusen papperssvalorna.. jag var tio år och det skrämde vettet ur mig. Jag hade väl ingen vidare förutsättning att förstå, och låg vaken om nätterna för att jag var så rädd för något jag inte visste vad jag var rädd för, det var bara stort farligt och obegripligt och jävligt skrämmande. Irrationellt för att den verkliga faran inte fanns. Irrationellt är också fobier. Jag dras med en ormfobi, jag är helt på det klara med att den är irrationell, det har jag alltid vetat. Benar i det och inser att jag inte på något vis är rädd att ormen skall bitas, när jag springer förbi en orm på slingan får jag känslan av att den skall förfölja mig... väldigt irrationellt... ormen har väl knappast något intresse av att orma ikapp mig för att inte äta upp mig... Ju mer jag tänker på det desto mer inser jag att jag ÄR rädd för att fanskapet ska skrämma mig. Inget annat. Jag är rädd för att bli rädd...och när ormfan har dykt upp är det ögonblicker liksom redan över. Så för att dra ner på dramatiken nöjer jag mig med att inte vara rädd - det känns nästan lite kul att komma på mig med att vara löjligt rädd för att bli skrämd... det är som att kolla på skräckfilm - det gör ju folk för att bli skrämda... så jag nöjer mig med att yla när ormmöten uppstår och så får det vara bra med det - och fobin är utbytt mot fascination.
Det är irrationellt att vara rädd för mördare, våldtäktsmän, terrorister och rånare - oddsen att träffa på en finns - men det är inte särskilt sannolikt och att gå runt att vara rädd för det är slöseri med energi, sparar på det tills/omdet är en fara. Det samma gäller faktiskt rädslan att tappa ansiktet - eller rädslan att göra bort sig... det är en självcentrerad narcissistisk rädsla (en får ha såna också, men de är inte särskilt kreativa) av att andra inte skall samtycka med ens agerande. ANdra är i regel mer fokuserade på sig själva... det är bara jag som tänker på mig och tar mig på så stort allvar - så jag skiter i att vara rädd för det också. Stagefright, talarångest... jag kan också ha det ibland, men inser att den har mest med andras blickar på mig och en värdering av mitt eget värde, snarare än att andras värderingr skall ges betydelse. Att aldrig konfrontera sina rädslor, att alltid undvika det som en tänker är farligt, eller att låta det begränsa sig tänker jag är fegt. Att alltid skydda sig från obehag och dra sig undan är fegt. Fegehet är inte att inte våga åka skidor, det är inte att undvika slagsmål, eller att inte våga hoppa bungyjump - det där är väl baserat på verkliga faror. att vara feg är att undvika göra det en kan för att förbättra läget för sig själv eller för någon annan, när en har den möjligheten.
Det är irrationellt att vara rädd för mördare, våldtäktsmän, terrorister och rånare - oddsen att träffa på en finns - men det är inte särskilt sannolikt och att gå runt att vara rädd för det är slöseri med energi, sparar på det tills/omdet är en fara. Det samma gäller faktiskt rädslan att tappa ansiktet - eller rädslan att göra bort sig... det är en självcentrerad narcissistisk rädsla (en får ha såna också, men de är inte särskilt kreativa) av att andra inte skall samtycka med ens agerande. ANdra är i regel mer fokuserade på sig själva... det är bara jag som tänker på mig och tar mig på så stort allvar - så jag skiter i att vara rädd för det också. Stagefright, talarångest... jag kan också ha det ibland, men inser att den har mest med andras blickar på mig och en värdering av mitt eget värde, snarare än att andras värderingr skall ges betydelse. Att aldrig konfrontera sina rädslor, att alltid undvika det som en tänker är farligt, eller att låta det begränsa sig tänker jag är fegt. Att alltid skydda sig från obehag och dra sig undan är fegt. Fegehet är inte att inte våga åka skidor, det är inte att undvika slagsmål, eller att inte våga hoppa bungyjump - det där är väl baserat på verkliga faror. att vara feg är att undvika göra det en kan för att förbättra läget för sig själv eller för någon annan, när en har den möjligheten.
Men. det finns förstås rädslor som är rationella. De handlar om vad jag kan göra och hur jag påverkar andra genom vad jag kan göra och vad jag inte gör. Det är rädslor att ta på allvar, de är den verkliga faran. Att inte ta den rädslan på allvar är fegt.
Jag är rädd att göra någon illa. Det är en rationell och möjlig fara. Det är i så fall sällan intentionellt. Jag vet ingen jag skulle vilja göra illa, jag vet bara att jag förmodligen oavsiktligt gör det ibland. Jag är rädd att jag inte talar om hur jag tänker och känner för de som är viktiga för mig, rädd att de skall tro att jag inte bryr mig om. Jag är rädd för att vara feg i relation till andra, att jag ska ångra allt jag inte sa - snarare än det jag sa. Jag är rädd att jag skall inse att jag hade chansen att berätta och säga, och att jag inte tog den - för att jag var feg. Och jag är faktiskt inte feg.
Nostalgi.
Ledig... och mycket tid att tänka. Skön dag - har rätt så många uppslag att skriva om - men tar ett enkelt - en reflektion och ett minne.
Vaknade i morse med en skön känsla av att jag behöver ta mig fan inte göra ett skit idag om jag inte vill. Ingen hemma, lördag morgon, tidning, kaffe och ett lite för lätt korsord... helskönt i ca 30 minuter. Ja vad gör en sedan liksom? Inser att våren varit full av skrivbordsjobb och att jag kanske inte hunnit med så mycket annat, och att jag inte riktigt vet vad jag ska ta mig för... och att det är ganska skönt men lite tråkigt... Städar ett skåp, rensar ur ett annat, läser en gammal tidskrift och bestämmer mig för att springa en sväng. Förra året sprang jag minst fem mil i veckan - ja...eh det gör jag inte nu...körde på min gamla springlista i alla fall - och cheezus vilka alldeles för många bpm det var på den... hamnade liksom hela tiden i baktakt och sedan i otakt och ur takt och helt taktlös. Alltså jag orkar en mil, men det går inte fort... men vem har bråttom?
I alla fall... på den här listan finns en gammal favoritlåt - jag kan inte låta bli att kuta igenom den - i takt- och samtidigt lyssnar jag på texten och får en skön känsla samtidigt som det är lite över min förmåga just nu... Jag har inte lyssnat riktigt på låten sedan urminnes tider - den har bara varit en taktgivare. Helloween - Future world... 1987, Keeper of the seven keys part I...Wow var det då - sen kom 1988 och Keeper of the seven keys part II. Helloween som övertrumfade och utklassade Iron Maiden från vårat gäng - I tanken är jag förlorad och tillbakakastad 25 år i tiden och till Mia, Maja, Annelie,Malin, Linda, Örjan, Bonnie och Stefan. Devar det största vi kunde tänka oss: Kai Hansen, Michael Weikath... jag vill inget hellre än spela gitarr - bli Kai Hansen... Det var power metal och jag var helt såld. Mina jeans blev trasigare, håret längre större och bra mycket rufsigare...allt var liksom stort högt och mycket. Sen Mikael Kieskes övertränade höga operatoner... ett tag var det bara Helloween hela tiden och jag analyserade texter och meningar och lärde mig allt som var värt att veta. På min vägg hade jag målat av skivomslaget från Keeper of the seven keys II. Det med handen som sträcker sig över sjön. Den var fin, jag var rätt bra på att måla...mamma var ändå inte nöjd.
Det fina med de där skivorna var att de också gjorde oss förortsungar till ett ännu mer sammansvetsat gäng. Vi hittade en nisch som blev våran, att lyssna på hårdrock och snacka musik blev ett tema för umgänge. Det var väl inte så vi förstod det då, men så var det. Allt centrerades kring banden, musik och trivia. "Future World" har med tiden bleknat en aning och jag är väl inte längre nåt större fan av Helloween (jo walls of Jericho och Keys I o II kan jag ännu lyssna på ibland), när jag hörde den idag slog det mig att texten i sig bildar någon slags bro mellan då och nu. Den talar om framtiden och om en önskan om framtiden ur ett 87-perspektiv - hur den skulle kunna vara och bli. För att vara skriven på 80-talet är den också väldigt annorlunda och atypisk - 80-talets texter var generellt rätt så dytopiska och framtidshopp var väl knappas något en snackade om i skuggan av det kalla kriget... men den är hoppfull. Det är lite rörande på något vis. "One day you'll live in happiness, with a life that's full of joy, you say the word tomorrow without fear - the feeling of togetherness is always at your side, you say you love your lifa and you know why"... det är så töntigt gulligt och utopiskt för ett power-metalband...ett tyskt power metal band... "life can be for living, just try and never give in, tell everyone the way to future world"... well well... Tänk om en vetat då, som tonåring att det där ändå blev en sanning... I love my life and I know why... på något löjligt litet vis önskar jag att jag kunde säga till den jag var då att allt ordnar sig, att den där envisheten och tjurskalligheten skulle bli en tillgång, inte för att jag skulle lyssnat - jag hade ett litet problem med auktoriteter och folk som försökte lära mig nåt när jag var liten och jävlig...När jag hörde den där låten slog det mig igen hur mycket av mitt liv jag kan hänga upp på olika låtar. Om jag av någon outgrundlig anledning skulle ägna mig åt sommarprat - skulle det var enkelt som fasen och svårt som fan att välja musik. Så många låtar som betyder något. Från det att jag var liten fram till idag, nästan som när en tittar i gamla fotoalbum och minns saker och ting som händes då bilden togs. Nästan lite synd att det inte går att dela.
https://www.youtube.com/watch?v=_9h3jRaZyB4
