jensiv

Hehe... förra tramsandet var inte klart - jag klickade fel... så skit i det där och att det inte ledde någon vart!

 

Tänkte istället skriva om hur det är när saker och ting plötsligt ljusnar. Jag är sjuk - det talar jag inte gärna om - eftersom bland det tråkigaste jag själv vet är folk som identifierar sig med sin sjukdomsbild, jag föredrar att vara asymptomatically ill... vilket jag nu sällan är :) I alla fall talar jag sällan om det - men har fått inse hur stor del av mig den där Herr B har blivit.  Att ha en kronisk sjukdom betyder inte att jag alltid är sjuk, ibland har jag symtom, ibland bara lite och ibland inga alls. Det hela går i skov som ingen riktigt vet hur de triggas eller avstannar - Vid ett par tillfällen har jag varit helt fri - jag inser då varje gång att jag inte riktigt fattar hur jävligt det är annars och att jag bestämmer mig för att ta vara på de här underbara dagarna så ingenting känns stelt, snett, ömmande, värkande hopplöst. Det är lätt att glömma bort när allt är som det skall - att livet stundtals tar sig helt andra uttryck... Plötsligt är ett fem år långt och fult skov över. Det var mitt längsta. Förra gången var jag fri i nästan sju år. Det gör att jag se möjligheten att jag får några befriade  år och det kan jag knappt vänta på. Jag minns förra gången det släppte och jag hör Peter LeMarcs låt "det finns inget bättre (än när det vänder)" - jag laddade den låten med känslan av att vara fri och blir ännu alldeles varm av att höra den... kom på mig själv att sjunga på den här om dagen - för kanske kanppt två månader sedan. Jag sov plötsligt gott, orkade göra sånt som jag inte ens funderat på ett bra tag...skratta, var sugen på att träffa vänner... På jobbet säger någon "man blir så glad av att höra ditt skratt" , hemma säger P "välkommen tillbaka, jag hade nästan glömt vem du är" och senare: "alltså det är lite som att du blir besatt av en demon"... vilket kan tolkas att det morras och fräses en hel del. Men kanske det stämmer en aning - reumatisk spondarit eller Bechtrews är lite som att bli besatt av något en inte kan kontrollera nämvärt, den tar över stora dela av mitt liv och förändrar mig hela tiden, den gör att jag går sönder lite lättare och påverkar väldigt ofta humöret.  Jag skäms lite över det där... att jag vänder mig inåt, fokuserar på att inte gå sönder - att ha kronsikt ont kräver en hel del tålamod och oro - eftersom en inte vet om eller när det skall försvinna. Ibland gör det att jag har taggarna utåt - när taggarna inåt är för långa växer de liksom utåt också - jag orkar inte bättre då. Det går inte att ursäkta, men kanske det kan gå att förstå att ibland blir det en kamp att orka vara en vanlig människa, och det är lättare att få vara ifred. ja introversionen på det... orsak och verkan inte vet jag. Ett sätt att hantera kronisk sjukdom är att kapitulera och ge upp, bli sjuk och identifiera sig med eländet. det bestämde jag på sätt och vis underförstått att jag inte tänker göra - det är när jag inte KAN göra som jag är sjuk, jag KAN göra det mesta, även om det gör ont, eller tar emot mer än lovligt så KAN jag ändå göra det. Därför gillar jag inte när någon ömkar eller försöker skydda - jag vill välja det själv - jag är nämligen rätt så stark - både inuti och utanpå - även om det inte syns...

För ögonblicket njuter jag i alla fall av att jag tycker att livet är rätt härligt och skall försöka att aldrig glömma att det här är jag, det är så här jag känner igen mig som bäst :) det är säkert rätt så klyshigt men det skiter jag fullständigt i.