jensiv

Gillar hur olika pusselbitar kan få trilla in och förklara eller omförklara världen - hela min förståelse av hur saker och ting fungerar är liksom ett bricoalge /ett murverk/ av olika förståelsemodeller och metoder för att förstå... ja säger tydligen "varför?" lite för ofta säger de här hemma... inte för att jag inte fattar utan för att jag vill förstå.. hmm ahh...

       Förra veckan kantades om modeller och metoder - de dök upp i olika sammanhang och sammanfattningsvis blir de alltid till slut i samtalet till möjliga metaforiska raster - eller till för att förenkla samarbete. Det första rimmar väl med poststrukturalistiska ontologier - det finns få fix och färdiga förklaringar som vi kan säga är rätt och sant, de är till för att vi skall kunna ha gemensamma ord för det vi upplever, eller för hur vi kan förstå sådant som inte är manifest - vi behöver förtingliga och använda oss av reifikation för att göra saker och ting begripliga. Strukturalism behövs - varpå poststrukturalism behövs för att vi skall förstå att vi förtingligar det som inte går att förtingliga... språket konstruerar därmed det vi erfar utan att det manifesteras - inte tvärtom - jag ska försöka mig på ett exempel. Tänk Freuds psykodynamiska teori... jaget, över-jaget, det omedvetna, det undermedvetna osv... det finns inga sådana konkreta eller manifesta uppdelningar av själ, psyke, ego eller tanke - det är abstrakt och en modell för att strukturera upp olika tankar, känslor och beteenden. Modellen skulle lika gärna kunna vara skiktad på annat vis och med andra metaforiska nivåer eller utskott - det skulle lika gärna kunna konstruerats som ett rihsomatiskt rotsystem som ett överlagrande av olika medvetandenivåer....Överjaget som samvete och moraliskt subjekt  går  inte att placera i individen. Det finns inte som en konkret entitet - men utgör en struktur eller objekt för oss att tänka med. Vi behöver tankefigurer som överjaget för att kunna förstå hur saker och ting kan hänga ihop och göras begripliga utifrån de verktyg vi har att tänka med. Liksom med bilden av himmelriket, använder vi verkliga företeelser för att förklara det vi inte kan se. Eller idéen av hur känslor hör hjärtat till, tanken hör hjärnan till och själen finns i vårt inre... själen, liksom känslan talar ju genom tanken - men är kroppsligt placerat för att vi skall kunna förstå över huvudtaget.

         Tänk t.ex hur vi talar om samhälle. Vi säger "dagens samhälle" eller det är "samhällets ansvar".. betänk dessa begreppsfigurationer... vad är dagens samhälle? definitionsmässigt? var går gränsen för vad samhället är? och om det så är samhällets ansvar...? vem skall se till att ansvar tas? förändring sker? Samhället är en retorisk reifikation som egentligen har ett oklart innehåll... att säg att samhället bör ta sitt ansvar - betyder väl att vi önskar att politiker, som förtroendevalda exekutiva ansvarsbärare borde ta ett ansvar för att fördela resurser till rätt instans - samhället är nämligen endast en tankefigur över relationer mellan individer, instanser, ideal och strukturer... samhället som konkret objekt finns inte. Jag fullständigt frossar i denna tanke... strukturer - som inte finns men ändå dikterar våra möjligheter att tänka och agera. Regler vi nästan slaviskt förhåller oss till - och som egentligen är normer och som talar om för oss när vi gör rätt eller är ute och cyklar... strukturer vi så gärna vill föklara som något tvingande och kategoriserande som styr och ställer med våra villkor... men som egentligen är överenskommelser för att vi skall klara av att leva och verka i konsensus...