jensiv

Du är min vän.

Jag är väldigt glad över det. Att jag har vänner. Att jag har dig.

Du, är alla. Alla är Du.

 

Det är Du som ser hur jag mår, Du som blir glad när jag är glad. Du som skrattar när jag skrattar. Du som säger att jag är kul, och som får mig att känna det som om jag är det.

Det är Du som ler åt mig, du som lägger huvudet på sned när du lyssnar. Du som inte kan låta bli att skratta när jag är fånig. Du som inte kan låta bli att le för att Du blir glad av att vara med mig.  Du som blinkar åt mig i tyst samförstånd. Du som vet vad jag tycker om att äta, hur jag gillar mitt kaffe, som vet vad jag vill dricka.

Det är Du som anstränger dig lite extra ibland för att visa att du tänker på mig. Du som också vet att jag tänker på dig.

Det är du som kan min älsklingssång, Du som vet vad den betyder.

Det är Du som säger rätt saker när jag behöver det, och säger "fel" saker när jag klarar av det. För att du utmanar. Det är med dig jag kan diskutera allt det som är svårt, det som är intressant, det som är spännande och det som är helt fantastiskt.

Det är du som tar med mig till platser och visar mig saker jag inte skulle finna på egen hand.

 

Du är min vän, du är alla. Jag är glad över att Du är ganska många, ännu mer glad över att Du är Du.

 

Det är Du som ibland låter mig vara ifred. Du som skickar ett meddelande ibland, för att låta mig veta att Du tänker på mig. Du som skickar en låt, Du som skickar ett skämt. Du som låter mig veta att jag är en del av ditt liv.

Det är Du som säger att Du älskar mig. Du som säger att Du tycker om mig. Du som säger att Du gillar mig. Du som säger att jag gör dig glad. Du som gör något för att visa att Du älskar mig, Du som gör något bara för att göra mig glad.

 

Jag gör det för dig.

Det gör mig till en förbannat lycklig person. Det är Du som gör det. Du som är min vän. Du är alla, Du är Du.

Vi hamnar ofta i samtal om brott och straff.

eller kanske mest om straff.

Ofta är det morgontidningarna som väcker frågan.

Det är nog så att vi försöker förstå - det som inte riktigt går att förstå.

Lite grovt kan en dela in syftet med internering av brottslingar i olika diskurser: straffande, förvarande, avskräckande, rehabiliterande.

Var och en av dessa bär på problem. Exempelvis straffande. Betänk. Straffandet handlar om ett ingrepp på den fria kroppen. Genom att begå en ond handling har du avsagt dig rätten att vara fri. Du blir frihetsberövad. På begränsad tid. Det innebär att staten övertar din frihet. Straffet är således att staten tar din frihet för att du skall må dåligt. Det är som att ge barnen utegångsförbud...eller att låta bångtyriga elever stanna kvar i skolan efter lektionernas slut. Den som är hierarkiskt överordnad kan alltså stjäla din frihet. Syftet då? Handlar det då om att du skall avskräckas att begå ytterligare brott, eller handlar det om att du skall begrunna dina hyss, eller att du skall förvaras för att inte göra mer illa? Well den där idén förefaller således att innehålla de andra...

 

Så förvarande. Du har begått en ond handling och dömts för den samma. Du låses in på bestämd tid. Och om syftet då inte uttrycks som att du skall straffas och lida för det du har gjort, och om du inte skall rehabiliteras... så handlar det ju om förvaring. Du blir en icke-person under en period. En som är satt på paus. Syftet med det då? Att du inte ska göra andra illa. Att du skall ha någonstans att vara medan du är undantagen från samhället.

 

Avskräckande då? Det är väl en tanke som låter som en idé... typ... problemet är att avskräckandet sällan fungerar. Det fungerar inte på barn, och inte på vuxna heller, och särskilt inte på vuxna utan moraliskt subjekt - vilket brottslingar tenderar att drabbas av (förlust av moralsikt subjekt alltså). Det hela är i bästa fall en slags investeringsmentalitet - där risken att åka fast ställs mot vinsten av brottet (i de fall dessa är överlagda) i annat fall sker brottet i hastigt mod - vilket inte inkluderar något överläggande av konsekvenser... Ett exempel på hur dåligt avskräckande exempel fungerar är då vi skäller på våra barn. Inga barn gillar egentligen att få en bassning... inte heller gör det dem till bättre människor. Hade det hjälpt att gapa på sina ungar varje gång de gjorde ngt dumt skulle vi inte behöva gapa på dem särskilt länge.... Ett annat exmpel på hur dåligt avskräckande exempel fungerar på brott är USA. Den uträkning jag hittar säger att i USA är 751 personer av 100.000 internerade. Det betyder 75,1 personer på 10.000,  - 7,5 på 1000 personer och 0,75 personer av 100 = ungefär 1 av hundra personr sitter i fängelse. Det låter kanske inte så mycket. Om en nu inte bestämmer sig för att jämföra med t.ex storbrittannien där 151 av 100.000 sitter i fängelse. Eller tyskland där samma siffra säger 81. det är alltså en på tusen... istället för en på hundra. Skillnaden är markant. Men USA har lägre tolerans för brottslighet i avskräckande syfte (plus ett annat tänkande om sociala strukturer förstås). Generellt så är toleransen för återfallsförbrytare låg, och internering sker även efter småbrott då de upprepas. Verkar dock inte fungera avskräckande... Ibalnd säger några siffror en hel del liksom.

 

Rehabiliterande då? - tja det förutsätter väl en klar idé om vad det är som felar och vad det är som skall normaliseras? Rehabilitering förutsätter ju också att individen själv vill "förändras". Verkar för övrigt inte som om det alltid finns något rehabiliterande program. Förvaringen i sig skall liksom innebära att den internerade begrunnar sina hyss och bestämmer sig för att bli snel.

 

Ja det är inte så enkelt det där. Jag menar inte alls att vi inte behöver ett straffsystem - eller att det inte har något syfte eller att det inte fungerar. Jag menar att det inte är glasklart till VAD vi skall ha det...vad är syftet liksom - jag betvivlar på att vi har nått konsensus egentligen. Är det så att vi inte kan erkänna att vi behöver låsa in vissa för att skydda andra? Och att vi genom diverse förhandlingar över tid bestämt att vi inte får göra åverkan på andra individers fysiska kroppar. Vi straffar dem inte fysiskt. Men att vi får göra ingrepp i deras frihet. Vi tänker inte att det är konstigt. One simply does not inflict injury upon others. Frågan blir då vad det är som är mest heligt för oss? Är det så att kroppen är individens egen - att vi ser oss som högre moraliskt stående och därför inte spöar upp en brottsling (inte med statliga medel i alla fall). Eller är det för att själen och friheten är helig och därför slår vi ner på den och tar den ifrån individen?!

 

Du behöver inte fundera på detta alls... det är våra jobbiga frukostar som leder till funderingar... I morgon ska vi snacka om dödsstraff... eller om vårfåglar - it depends..

 

 

Nu är det snart klart. Forskarutbildning och doktorandtid till ända. ja...den började ju liksom häromdagen...

 

När jag påbörjade min forskarutbildning var en av de första trixen jag fick veta att en skall ha en snabb sammanfattning av sitt avhandlingsprojekt - eftersom folk kommer att fråga. Eftersom det allt som oftast ingår i presentationsrundor..."jag sysslar med det här". Ett snabbt sätt att liksom positionera sig i rummet, runt bordet och i förhållande till andra närvarande. Sen glömmer en skitfort eftersom teflon ersätter allt av värde med blixtens hastighet.... Jag har varit skitkass på det. Inte för att jag inte vet vad det är jag pysslar med, utan för att det skall sammanfattas... gärna jävligt tydligt och jävligt kort. Elevator pitch. alltså avhandlingsprojektet skall kunna dras igenom mellan två våningsplan i hissen. Jag tar ju alltid trappan.. men kan tänka mig det hela... men det tog i alla fall fyra år sisådär för att komma fram till en "smart" formulering.  Det finns en formel för elevator pitch. Vi vet alla att: XXX  men: XXX därför är det intressant att :XXX. Så vad sysslar du med egentligen?

Tja - vi vet alla att doktorandlivet är rätt så ångestfullt och utmanande, men det sägs också att det är väldigt utvecklande och stimulerande därför är det intressant att bara skita i allt och ta ledigt ibland... nä...

 

Vi vet alla att bedömning av elever i skolan får stort utrymme i det offentliga samtalet och att det anses öka elevers måluppfyllelse och därmed resultaten. Men det finns få belägg för att så verkligen är fallet och forskning av hur elever påverkas och villkoras av bedömning har rönt begränsat (för att inte säga obefintligt) intresse för forskningen. Därför är det intressant att studera hur elever navigerar efter bedömningar i skolan.

 

Säger jag det skitfort hinner jag åka med ner igen.

 

Men

Jag brukar också hävda att jag inte är bedömningsforskare. Jag är egentligen inte så intresserad av hur en genom bedömningar kan öka resultatfokus. Jag tänker mer på vad resultatfokuset i sig producerar i termer av möjlighetsvillkor. Jag tror mig veta vad ungdomarna själva behöver när det kommer till bedömningar och deras relation till kunskapsutveckling, det ser jag ju genom min studie - det bekräftas av annan bedömningsforskning och av metoder för bedömning. Det finns verktyg och tekniker att tillgå, jag har inget direkt mer att tillföra avseende det, jag kan bara bekräfta att tydlighet i mål medel och utvärdering - den konstruktiva länkningen är den välkända och sällan fullt ut utnyttjade nyckeln. Att enbart bedöma räcker inte. Grisar blir inte fetare om en väger dem fler gånger (de blir fetare om en matar dem med kraftfoder och låter dem stå trångt och må illa) . Skall en bygga ett hus behövs fler verktyg än en måttstock... (det behövs ritningar, kunskap, någon som kan och kan leda och talar om hur det går till, samarbete, experter på olika områden, olika verktyg och material, kvalitetsansvarig etc... och husbyggen kostar).

 

Vi vet alla att det krävs en hel del för att bygga ett hus. Men tumstocken kan behövas för att kontrollera på vägen, även om den inte räcker som enda verktyg. Därför är det intressant att de vilka verktyg vi faktiskt behöver nvända för att huset skall bli så himla bra som möjligt och hålla i många långa år utan renoveringar och vattenläckor...den måste vi också använda dem.

 

Ja... men nu är jag ju inte bedömningsforskare per se. Jag är intresserad av hur diskurser/institutioner (i samhällsvetenskaplig mening inte enbart som fysisk byggnad) frammanar vissa möjligheter och utesluter andra. Jag är intresserad av hur ungdomar villkoras av sådant de inte själva alltid har makt eller kontroll över. Jag är intresserad över hur människor görs (mindre intresserad av hur de stavas). Jag är intresserad av hur de interagerar med varandra och med och i institutioner/diskurser. Jag är intresserad av hur rationaliteter och logiker skapas och återskapar och producerar och reproducerar. Jag fascineras av expertsystem och hur de villkoras och villkorar männsikor (som sagt inte intresserad av hur de stavas). Bedömning är liksom ett fall av detta.

 

Så nu med avhandlingen i tryck - är jag liksom ganska trött och osäker på vad jag kommit fram till. Tankarna orkar inte riktigt greppa tag i något. Om jag kom fram till något som ingen annan visste? Och om jag måste komma fram till något ingen annan visste..? Å andra sidan finns det väldigt lite skrivet om ungdomar i relation till bedömningar... så det är ju nytt... men jag tänker inte att jag skrivit en fantastisk avhandling. Jag är glad över att jag HAR skrivit en avhandling. Att jag gjorde det med förståndet hyfsat i behåll. och att jag lärt mig en hel del och träffat en hel bunt helt fantastiska individer och vänner på vägen. Jag har inga planer på att förändra världen. (jo lite... men har stångat pannan blodig ett par gånger och nöjer mig med att rädda några kycklingar och grisar från att bli uppätna av just mig). Jag tänker att en kanske borde ha ambitioner att göra skillnad, men bruset i vetenskapsvärlden är ganska högt och jag är inte så himla bra på att skrika. Nu ska jag bara lura ut vad jag ska göra med resten av mitt liv... vad jag ska bli när jag blir stor. För jag vill inte byta recept och ta sticklingar av pelargoner (ännu inte lurat ut exakt vad det innebär heller).

Skit i mig.

Då ska jag lära mig när det är dags att hålla käften. Jag ska vara normal. Jag ska inse att jag inte kan förändra andras inställning eller världsbild genom att säga ifrån eller säga emot… eller. När jag blir stor ska jag slå mig till ro och bry mig mer om hur saker och ting ter sig för andra. Jag ska rensa rabatterna och ha krukväxter och nya tapeter lite då och då och snygga gardiner… för det ska man ha. Det är nog viktigt. När jag blir stor ska jag ha handväska. En liten handväska med läppstift i. Och näsdukar. Det ska jag ha. Högklackade skor, putsade med skokräm ska jag ha. Och skoblock. Det har en när en är vuxen – det har jag sett. Jag ska nog läsa romaner också. Såna med trånande kvinnor på framsidan. Och byta recept.  Först ska jag förstå hur det går till. Banta. Bantar gör en när en är vuxen. Det betyder att en talar om dieter och kalorier. Och en ska alltid tycka att en är lite för tjock och inte duger. För det är viktigt när en är vuxen. Det har jag läst i vuxentidningar. Tror jag. Jag ska ha prydnadskuddar. Det är kuddar en har i soffan för att de är fina, inte för att de skall sovas på. När jag blir vuxen ska jag inte lyssna så mycket på hårdrock på hög volym, jag tror inte att det riktigt går för sig. Jag skall socialisera och bjuda på kakor, säga saker som ”jag hörde att kungen köpt en ny bil” sånt tror jag att vuxna pratar om. Kanske. Jag ska inte analysera och problematisera. Det är jobbigt för andra vuxna. Tror jag. Kanske ska jag inte heller kolla så mycket på zombiefilmer. Kanske ska jag inte skratta så högt heller. Och inte vara så barnslig. Vuxna är vuxliga. Punkt slut. Liksom. Prata om andra kan en också göra. Det ha jag hört. Har en inget dumt att säga, skall en hålla tyst. Det har jag förstått. Fågelsång ska jag tycka är vackert. Och höstfärger och sånt ska jag njuta av. Jag ska inte ha trasiga jeans. Tycka att ungdomar inte har respekt. Sånt ska jag göra. Skriva shoppinglistor och följa dem.

Väntar på den. Vuxenheten alltså. Undrar när den kommer.

Jamen kom på nån bättre titel själv då...

 

I höstas bestämde jag mig för att testa att vara vegetarian. Av hälsoskäl. Det händer att inflammationer dämpas av att låta bli kött. Jag hade ingen tanke på djurhållning eller så. Inte för att jag inte har moraliska tankar vad gäller djur... men jag har liksom fokuserat på människor (idag ska jag dessutom anstränga mig för att stava människor så som det stavas... det är felprogrammerat i händerna och jag skriver konsekvent männsikor...). "Varför börja med sig själv när man kan rädda världen" som Mange Hellberg sjunger... I alla fall. Vegetarianism funkar för mig. Jag äter fisk och skaldjur - ja av häsloskäl. Mina händer är användbara på morgonen om det beror på kosten vet jag inte, men jag tänker inte chansa på att det inte är så. Jag har också bestämt mig för att inte vara en besvärlig vegetarian, en sådan som förväntar sig att andra skall ha detta i åtanke då de bjuder på mat. Jag äter det som finns och som jag kan äta. efter sex månader utan kött kan jag med säkerhet konstatera att det är inte det minsta svårt! Det är enkelt att handla och hitta alternativ. Det är superlätt att alternera med olika rätter hemma. Bönor, kikärtor, rotfrukter, linser, zucchinis, spenat, etc - det går att göra i tusentals varianter. Det finns massor av alternativ på restauranger och en klarar sig fint en kväll på enbart pasta och grönsaker om inget annat finns. Inte en sekund har jag saknat kött eller fågel. Hemma spelar det ingen roll, grabbarna äter det som finns och fixar alltid enkelt alternativ till mig då de själva äter kött. Dessutom gillar de de vegetariska rätter som blev ett tillskott i vår matvardag. Det går liksom bra. Och som sagt inledningsvis var det av hälsoskäl.

     Sen såg jag Food.Inc. Filmen är från 2010, jag vet. Det kommer en massa rapporter och evidens för att djurhållningen är undermålig. Jag vet. Kanske har jag inte klarat av att ta in det också. Världen är för djävla överdjävlig mot barn så som den är. Ska en ta in hur överdjävligt det är för djuren också... ja det ska en nog. Men Food.Inc. är mer än så. Den tar ett bredare grepp på matinsdustrin och visar med rätt  enkla grepp hur förbaskat ohållbart det hela är. Ett exempel som lyfts är nöthanteringen. Alltså inte sånadär nötter som får min lufstrupe att krampa, utan kor och oxar och sånt som det görs hamburgare av. Jag minns itne de exakta siffrorna, men på sextiotalet fanns det runt 2000 slakterier i USA, idag finns det 13. Alltså13 stycken.... PÅ sextiotalet kunde en farmare livnära ca 8 personer på ett år med det hen producerade, idag är siffran 128 personer... Det här betyder förstås att produktionstakten har ökat och efterfrågan har stigit. Effektivisering, teknik och gmo gör det möjligt. Det är väl bra. Men... på 13 slakterier...där 5000 nötdjur slaktas i timmen...där djuren packas ihop så trångt att de inte har utrymme att röra sig, där djuren bryter lemmar och skadar sig och skriker i panik och ångest. Det är förbaskat djävla obehagligt att se. Dessutom har djurfodret bytts ut i effektivitetens och ekonomins namn. Kor och oxar äter nu mer majsbaserade djurfoder då majs är extremt billigt och enkelt att odla. Kossors magar är som bekant fyra till antalet: bladmagenl löpmagen, nätmagen och våmmen...det vet alla som gått i fjärde klass... ingen majsmage alltså. Kor är liksom designade att bryta ner gräs. Kor är gräsätare. De äter gräs, gör mjölk, bajsar gräs som blir till nytt gräs som kossor äter... the cirkle of life likso... till och med kobajs ingår... men kor äte numer majs för att det är billigt och dessutom rikt på stärkelser, vilket gör kossorna feta. Det gör också att kossornas immunsystem inte kan bryta ner farliga bakterier. E-coli till exempel. Det är inte så farligt i alla dess former, men e-coli är också ehec. I en anläggning som hanterar 5000 slakter i timmen, finns inte så stor möjlighet att hålla djurs avföring på behörigt avstånd - särskilt inte under de förhållanden som djuren hanteras i anläggningen. 

En liten tvååring dog av en hamburgare. Det tog 12 dagar.

     I the land of the free and the home of the brave... är de fria de som kan betala för att lobba. Matindustrin kan själva stifta sina lagar. Om ett företag tar fram en genmodifierad produkt kan de ta patent på den. T.ex äger ett amerikanst bolag rättigheterna till genmodifierade sojabönor som är resistent mot bekämpningsmedel... och det är det enda som farmare får lov att odla... bolaget har agenter som kontrollerar och anmäler om odlare använder sig av något annat... Ja det har inte med djuren att göra förstås, men alltså matindustrin... baha...  En kyckling som kan växa sig lagom stor till slakt på 50 dagar...tog förut 90 dagar... ger förstås snabbare klirr i kassan. Deras inre organ hinner inte med, deras små ben hinner inte växa lika snabbt... fågeln kan alltså inte bära sin egen tyngd. Frigående höns? ja tack!

     Jag snackar inte om att släppa ut minkar och befria kossor eller släppa grisarna fria. Det jag menar är att djurhållning kan vara sjysst ända fram till slakt. Det är bättre för djuren, bättre för matindustrin, bättre för vår hälsa. Så som det också uttrycks i filmen, röstar vi varje gång vi handlar. VArje gång vi köper något som är rättvisemärkt, fairtrade, eko, KRAV eller liknande där vi vet vad vi får och att det producerats medelst sjyssta villkor - lägger vi en röst och skickar signaler till våra handlare att det är vad vi vill ha. Så om du väljer en glad gris nästa gång du köper julskinka... så kanske kanske vi i långa loppet får fler glada grisar... om en nu inte tycker att det är för djurens skulle så kan en ju tänka på sina barn... eller nån annan en gillar...