jensiv

Min syster sa en dag att en ibland behöver måla det en tänker och sedan backa för att se. Hon sa inte exakt på det viset, jag har kokat ner det en aning... Men det som när en är mitt i allt ihop och det är lite rörigt, så hinner en inte se vad som sker. Det är antagligen därför en går i terapi, mediterar eller åker på retreat... backa för att kunna se hela bilden. 

     En annan vän till mig var ett tag nästan besatt vid frågan "hur ser du mig" - eller snarare många frågor som alla handlade om hur min vän kunde uppfattas av andra: ser jag bra ut? hur verkar jag? Hur uppfattar andra mig? vad tänkte du första gången vi möttes? Det skulle kunna vara en form av narcissism, om det inte vore för att frågan kom om och om igen i en önskan om att förstå och få veta och förmodligen försöka finna sina konturer. Det är nämligen förbannat svårt att backa från sig själv - varje steg du backar följer du själv med. Så många det är som försökt och försöker laborera med vad ett "jag" är... Och vem "jag" är. Det GÅR inte att helt ta reda på det... av den enkla och underbart komplexa anledningen som Ming D Liu så förbaskat fins sammanfattar i ovanstående text. Vi är så många bitar, så många blickar, så många ord... som är sammansatta i tusen och åter tusen intersektioner. Det är det som gör männsikor så spännande att betrakta för att fösöka förstå. (Hej forskarhjärna). Föe keuxet är att identiteter, subjekt, positioner osv inte har några direkta kartor eller märinstrument... subjektifieringsteorier, identitetskonstruktioner och psykodynamiska modeller är just inget annat än teorier, konstruktioner och modeller som skall hjälpa oss att begripliggöra och förklara det som inte låter sig förklaras. Vi gör så... när vi inte kan finna manifesta bevis, konstruerar vi modeller för att förklara det vi erfar och kanske förstår. Eftersom männsikans "jag" faktiskt är något av en gåta som inte går att förklara med biologi och positivistiska evidens.

    Vi försöker begripliggöra oss.Vi försöker begripliggöra andra.  På olika sätt. För oss själva. För andra. Det är spännande. När vi förösker göra oss begripliga för oss själva och för andra kan en, med en liten lek med Goffman kalla det för dramautentiskt framförande. Goffman själv skulle säga dramatiskt framträdande, men då detta för tankarna till att det är ett skådespel utan autencitet kallar jag det för dramautentiskt (lånat från Wittkover ja). Visst spelar vi roller, men det handlar om inte överlagda rollframföranden, utan om vårat sätt att agera i konsensus. Som mamma t.ex. behöver jag vara begriplig för mina barn. Vissa saker gör en mamma, andra inte. Det har vi lärt oss av våra egna mödrar, av andras mödrar, om mödrar vi sett, känt, erfarit och hur andra belönar eller sanktionerar vissa beteenden. Alltså vet jag hur jag skall framföra min gestaltning av mamman... och rollen är bara en metaforisk förklaringsmodell...nota bene. När jag befinner mig i ett annat sammanhang använder jag inte av min rollgestaltning av mamman, men hon finns alltid med mig. En liten del är alltid mamman. Den delen är inte lika stor och fungerar inte på samma vis för olika mammor i olika sammanhang. Vi kan aldrig första alla de delar som är en annan människa. För bitarna är så många, så olika mång, så olika och så olikt sammansatta. Inte konstigt att vi inte förstår varandra då. Vi kan helt enkelt inte utgå från att andra fungerar och tänker som vi själva... människor är konstiga och fantastiska.