jensiv

Tja... filosofi och teoretiserande - det är med all säkerhet skitbra, men det ställer till det i folks ontologier (läs mine).

Nietzche lär ha sagt att filosofi är "den glada vetenskapen" well, well...tänker väl att det handlar en hel massa om sorg... frånvaron av det ena och det andra. Och börjar man läsa eller försöka förstå i ena änden, så slutar det ofelbart med att man måste nysta vidare...okej Derrida hade något att säga om Freud..bäst att kolla upp Freud, sen sa visst Lacan en omtolkning av Freud...och Melainie Klein - hur tänkte hon? Och Judith Butler..aha..queerfeminsm...eller queerteori..eller poststrukturalism...och hur hade det med Nietzche att göra - och den glada vetenskapen..och Sokrates, vad hade han att säga...tjoho... det ställer helt klart till det - både i alla trådar som skall dras i och i det som snurrar där inne.. tur att internet finns...

Så; queerteori...normkritik...vi är inte - vi blir. Om man tänker på det där med genus t.ex. och sen på alla de där andra kategorierna som man tillskrivs.. alltså Kvinna, morsa, fru, kompis, specialpedagog, ironisk, doktorand, poststrukturalist etc etc - kategorier som man tillskrivs eller tillskriver sig i olika mixer. Vi spelar liksom upp våra identiteter, vi är inte; vi blir - och vi slutar liksom inte att bli - det fortsätter och fortsätter. I andras ögon, i våra egna ögon - hela tiden i förhållande till något/någon - ofta handlar det ju om normer. Det är svindlande att försöka föreställa sig varifrån normerna kommer...vad är det som gör att vi förväntas agera/vara på vissa sätt beroende på vilka identiteter vi iscensätter - och om man tänker på vad som händer om man bryter mot normerna - och hur normerna ser olika ut beroende på sammanhanget. Jag lever väl i ett konservativt sammanhang, Bor ju konservativt, konservativ familjebildning... det är lätt att bryta mot normer i det sammanhang jag befinner mig; bara det är med att inte arbeta som vårdbiträde, undersköterska, sjuksköterska, barnskötare, förskollärare är lite normbrytande i den verkliget jag simmar runt i... Det finns till och med de som tänker att min man har rätt att diktera villkoren för vad jag skall tillåtas göra... alltså om jag får stanna i stan och ta en öl med en kompis, om jag får lägga tid på träning, om jag får gå med på after work, om jag får gå på bio, åka på semester på egen hand.... Jag har väldigt svårt för att förstå hur han skulle kunna ta sig den rätten (dessutom skulle han inte själv tänka att han har den rätten - enbart i egenskap av min man - eller i egenskap av man). Jag har inget emot äktenskapet som rit, eller manifestation av en känsla av gemenskap - men det är svårt att vara normkritisk utan att förstå debatten om/mot kärnfamiljen eller äktenskapet som institution eller monogamism. Det är så mycket i normerna som genererar rädsla och ilska... alltså det som bryter mot normerna genererar ilska... ta tex homosexualitet - det är väl få ting som väcker så mycket rädsla/aversioner som avvikande sexualiteter?! Jag kan inte för mitt liv förstå varför det skall vara normbrytande...varför är heterosexualitet normen? för att det är "flest" (det där kan man också fundera över) - för att prokreation förutsätter xx och xy? och genom att kategorisera och särskilja blir normen ännu mer manifesterad. Genom att stifta olika lagar för hetrosexuella och andra lagar för "andra sexualiteter" har man separerat lagarna och villkoren och kategoriserat värdet hos människor... heteronormativitet.. det gör mig förbannad - att vi genom äktenskapet stiftar lagar för vem som förhåller sig juridiskt till vem - ja; jag är gift...men jag tänkte inte så...

Life is diversity... det var inte vad jag ville säga, men ändå.

Läser franska filosofer, eller...jag läser filosofer; både för att jag måste och för att jag vill. Senast och störst i raden är Jaques Derrida (som råkar vara fransk eller alger) - dekonstruktionismens fader... dekonstruktionism; vad är det då? Jo i princip handlar det om att plocka isär system och strukturer inifrån och sedan bygga upp igen, låter ju korkat - varför inte bara låta dem vara då? Njae, då förändras ingenting - det handlar om att hitta nya tankevägar, att inte fastna i gamla förgivettagna sanningar - att ifrågasätta hegemonier. Och "sanningarna" bor i språket - därför är det i regel texter som dekonstrueras. Dekonstruktionen är kompis med diskursanalysen (som jag är kompis med) i det att båda letar efter "sanningen" (the alleged)  som är dold i språket...genom språket kan vi avgöra vilka föreställningar om världen som finns... föreställningar som också byggs genom motsatser/dikotomier... det är här jag kommer in och blir filosof... eller nåt. Alltså - att jag tänker för mycket är en allmän åsikt - där med inte sagt att det är sant... för om vi tänker i binära motastspar (as I do) betyder det att det finns möjligheten att tänka för litet. Det var dit jag ville komma; motsatser... Jag kan för mitt liv inte låta bli att tänka motsatser... om någon frågar mig "Vilket är världens högsta berg" kommer frågan "men vilket fasen är det lägsta?"; snabbare upp  i mitt huvud än svaret på frågan...(vilket är en definitionsfråga). Om det finns ett Östtimor - så måste det finnas ett västtimor... stans godaste choklad?! var finns stans äckligaste? Min bästa vän! - vem är din sämsta? det går blixtsnabbt - och tydligen är det inte så man tänker.. och vaddå så man tänker?

En annan liten parantes som jag dras med because of Derrida är det där med närvaro...nuet...Nuet finns inte, inte nu - där finns en viss fördröjning, som en studs in i det medvetna/undermedvetna och ut igen för att finnas - men inte nu...shit...alltså nuet är hela tiden en form av minne... bit i den om du orkar. Och så säger pratar han om representationer...och då börjar det snurra rejält för Sivenbring... Alltså; språk är representation för tanke, skrift är representation för språk - det är inte närvarande. Alltså när du läser vad jag skriver, så är det en representation av vad jag tänker om Derridas tankar (dubbelhermeneutik?) mina tankar är inte närvarande, men dina är; iden stunden du läser och registrerar någonstans (i ditt minne oc - nuet finns ju inte) är texten levande, sen är den död. "Representation is death" - objektet är inte närvarande; det är en absence of precense...samtidigt som man kan säga death is representation; och då är det ordet död som är en representation för frånvaron av närvaro... fattar du? Grattis - det tog mig ett tag... fick ett sms från en vän igår, han förväntas också läsa och förstå...sms:et löd kort och gott; "Jag hatar Derrida"!

Sååå... håller jag med? Jag vet fan inte... vem kan säga vad som är sant? För mig funkar det fint att tänka i motsatspar; det roar mig, men jag uttalar det sällan högt...

Elefantparad? Jajemän, det är precis vad det är! Den första är min alldeles egna - gjord from scratch av min vän Catarina - only for me! De tre andra är Danska elefanter boende i Köpenhamn, tillhörande elephantparade-kampanjen som syftar till att bevara den asiatiska elefanten - den första ska väl bevara mig på något vis...alltså bevare mig väl..(I'm killing me)

Brottas med filosofer och gamla tänkare...så gamla att de är döda för länge sen. Alltså jag brottas med Deridas brottning av Freud. Eller snarare brottas jag med Derridas dekonstruktion av Freuds drömtydning etc. Funderar jättemycket på medvetande, omedvetande och undermedvetande...som olika psykiska lager. Alltså Freuds psykoanalys är väl inte helt up to date, men det förhindrar ju inte att den används - kanske något modifierad men ändå. Psykoanalysens grund har väl något av en icke-neurologisk/biologisk grundsyn...alltså upplevelser och tankar får effekter på ett eller annat vis för individen både på ett psykiskt och fysiskt plan - så lång allt väl...även om jag inte riktigt själv tror på  tanken att packa upp ryggsäckar i tid och otid för att komma underfund med varför jag har ont i ländryggen (hos mig har det biologiska/fysiska förklaringar..men tänk om den förklaringen i grund och botten är psykisk - alltså min ryggsäck kanske är för tung - därav ryggvärken :S ...shit...arghghaa ..jag vill inte dekonstruera mig själv) eller varför jag inte trivs med kallprat, eller varför jag har så svårt för saker som prasslar, eller att jag inte gillar den och den personen så himla mycket... <Freud själv försökte först förklara psyket som neurologi, men ändrade sig sedan och skapade sin modell för hur det hela skulle kunna se ut... det märkliga för mig är att man försöker göra sig en visuell bild av något så komplicerat. Är det vad vi behöver för att förstå avancerade psykologiska mekanismer? en metafor? Freud engagerade sig en hel del i drömtydning, och frångick väl så småningom meningen med att drömmar är ett symbolspråk - som en slags enigmamaskin till sånt som vårt undermedvetna/bortträngda.  Fastnar i idén om hur ett metaforspråk för drömmar över huvud taget skulle kunna fungera...om det skulle vara någon typ av universellt språk och tolkningsmöjlighet; förutsätter det någon typ av trenscendentalt gemensam drömkälla, något som redan är bestämt... Alltså om vi tänker oss att drömtecknet "häst" symboliserar styrka och känslan av att vara "above it all". Betyder det att du måste ha en egen bild av vad en häst är för att alls kunna drömma om den?!  Tänker väl att visst betyder drömmar någonting - men alltid i förhållande till något individuellt... när jag drömmer att jag har problem med att få packat ner saker i tid och missar tider och uppggörelser, handlar det förmodligen om att jag upplever mig stressad.. inte som symbolen säger; en önskan om rikedom (men vad fan...jag kan tänka mig att casha in lite mer än vad nu är fallet). Så till det där medvetandet... om det är det undermedvetna som talar till mig i drömmen...som försöker tala om för mig hur det verkligen förhåller sig...är det inte då i själva verket det medvetna?! eftersom det undermedvetna är medvetet om mina innersta tankar? Borde väl förmodligen hålla mig borta från filosofi...

Jag fotograferar inte bara min fötter..utan även champagnen jag häller i mig...kanske som bevis för vad jag gjorde igår ;)

Förändring, allt förändras - och ändå känner jag mig läskigt lugn. Rasmus flytt till USA, nytt jobb/ny karriär....två klassiska livskrisrisker at once - det kanske bara är on the edge att braka lös - vad vet jag?

Att Rasmus är borta ett helt år, drabbar mig någon gång om dagen - inte så att jag håller det på avstånd, men om jag skulle gå runt och sakna honom hela tiden, skulle det bli ett vansinnigt år... Enligt psykoanalysen är bortträngning ett effektivt försvar för att spara oss från smärta, som en ursprunglig önskan att undkomma döden...men om inte smärtan får ta sin plats så dyker den helt enkelt upp i annan form; kanske som portvinstå?! (har alltid undrat vad det är egentligen=) så en liten stund om dagen tänker jag intensivt på honom och på min saknad... borta ett år...allt mellan 16,5 och 17,5 år, kan jag inte påverka, vara med om och delta i - mer än på avstånd. Samtidigt är längtan och saknad en självisk känsla... liksom när Jaques Derrida säger att all kärlek är narcissistisk, den ger mig en spegel av vem jag är...att jag är värd att älskas, eller att jag vill älskas.. inte fasen vet jag, Derrida är ganska grumlig ibland. S jag koncentrerar mig på att glädjas över att pojken tog chansen, att han genomförde projekt nr ett i vad han själv säger är en början på en karriär som utomlandsarbetande (med eller som vad är dock oklart). Nöjd över den fina värdfamiljen han fått, glad över leendet i hans röst när jag får tala md honom på telefon, fascinerad över hans mod, stolt som aldrig förr och nyfiken på allt han är med om...min fina unge! Nytt jobb är en virvelvind, målet var liksom att få tjänsten, att få möjligheten att vara teoretiker ett tag, att få tänka klart och komma fram till något...och så frågar folk vad jag ska göra sen??!! aaah vetlaintejag! Målet var att få chansen - sen vet jag inte vad det blir med det.