Lycka...whatever that is
hmm.. detta maniska fotograferandet av ölglas...det är nästan som en nybliven förälder som klickar allt bebisen gör (been there done that). Fotar inte vinglas...sometimes inte i alla fall...Jo jag gillar öl, kanske lite för mkt... blir glad när pubar har annat att leka med än Spendrups, Norrlands och Falcon....men dör inte av stora bryggeriernas utbud om det inte finns annat... nu var det förstås inte öl jag tänker skriva om.
Det här bloggandet antar ibland terapeutiska proportioner...well, skönt att prata av sig utan frågor och mothugg...och ord gör saker tydliga, de är liksom det vi har att tillgå. Funderar på lycka - eller på vad som gör oss lyckliga, eller lite glada i alla fall. Jag uppfattas ofta som en glad person men Har haft lite svårt att hitta fram till det glada ett tag. Undrar vad det är i oss som gör att vi upplever glädje?! Små barn, djur, mat, sex, skratt, berusning....är det bara endorfiner? Är det någon typ av mänsklig motor att vara lycklig? Funderar på när jag är som gladast; och vad jag strävar efter. Mår så klart bra av att springa, träna, lyfta tunga saker när jag inte behöver, inte för att det är så målfixerat att det finns en inbyggd motivation - det är mer 'goda cirklar'. Är så klart glad över mina barn, även om lyckan över dem är annorlunda och mer 'jämn' än när de var små. De är mer på avstånd nu än då, inte beroende och tar sina egna beslut och gör egna val på ett annat sätt; det är väl så det ska vara. Den lyckan handlar kanske mer om tillförsikt och stolthet. Lyckan och glädjen över saker är mer komplicerad. Jag kan se andras stolthet och lycka över dyra fina saker men kan inte riktigt identifiera mig med den. Har vänner som lyckligt kan konstatera att klänningen man kommenterar faktiskt är en Armani...för mig spelar det ingen roll...men för ägaren gör det skillnad. Jag är inte intresserad av saker. Jag tycker inte att heminredning är livets salt (whatever that means). Funktionellt och snabbt fixat är mer min grej, sen får det gärna hålla 15 år... så slipper jag sy gardinfållar etc. Känner mig ibland lite stressad av andras statusjakt, när man måste hävda att jeansen för 2000 är bättre än jeansen för 800... för de dyra jeansen kan säkert hämta ungarna på dagis, mixa en daquari (stavas det så?) eller teleportera sig själva... jag har ett par joggingskor som var alldeles för dyra, tänkte att jag nästan blev lurad och försöker fortfarande motivera mitt inköp för mig själv...(sen är det ett par särdeles finfina springskor som sitter som gjutna och får mig att känna det som om jag flyger fram - ett par jävligt fina skor som säkert kan sortera vetenskapliga artiklar efter ämne om jag ber dem).
Så om glädje och lycka är endorfinkickar... vad annat är det som kickar; förutom att äga saker och konstgjorda endorfiner i form av nikotin och alkohol? Det är väl olika för olika personer, att bemästra något? att bli bäst? att få beröm? att räknas? är det i-lands lycka? när frågan om ens barn skall överleva dagen liksom inte är aktuell... funderar på de männsikor som säljer eller skänker bort allt och ägnar sina liv åt att hjälpa andra, eller åt att bli typ munkar eller nunnor... de verkar lyckliga...vad handlar det om? att göra sig fri från världsliga ting? Osjälviska gärningar? är det osjälviskt att viga sitt liv åt en gud och sitta instängd i ett hus och stirra ut i himlen (jag kanske inte har fattat riktigt vad det är de gör om jag tänker efter) men om det är vad de gör så är det väl inte direkt osjälviskt?
Funderar på om min nuvarande svårighet att hitta fram till glädjen har med brist på motivation att göra, att jag inte har något verkligt mål för dagen? HUr hamnar man liksom i goda cirklar igen? I stället för i 'det är ingen idé'-cirklar? Läser snabbt och ser orden: funderar och tänker...låter det landa där och tar mig i kragen...tjoho....
särlighet...styrka eller svaghet?
det är en regning sommar vi har...och blåsig...
sista dagen av sjukskrivning i morgon - sen börjar semestern- jiiiihooo...eler nåt... testade att springa 20 meter i går i smyg när ingen såg mig...det går, men det känns lite instabilt, får hålla mig till att gå asfort ett tag till - och ha ett svullet knä - men men asbra mycket bättre redan än veckan innan karvandet...kollade almanackan 11 veckor sedan jag kunde gå - borde ffs ha en bragdmedalj för undvikande av allt för allvarlig mental disorder.
Apropå mental disorder...funderar på alla särligheter och om de möjligen blir mer framträdande med åren...som det här med att få vara i fred i stillhet...jag behöver vara i fred, samtidigt som jag kan känna mig så urbota ensam...ensam som inte vill ha sällskap...det är ju för fasen ingen idé... Åkte tåg till Stockholm, jag gillar att åka tåg, kollar inte ens efter de snabbaste i turlistan, tar de som avgår en shysst tid och som inte kostar mest - men de behöver inte heller vara de billigaste. Alla som shoppar tågbiljetter då och då vet ju om att ett tåg som går 20 minuter före ett annat och tar 3 timmar längre tid på sig, mycket väl kan kosta 300 spänn mer...det är lite russian roulette över hela SJ:s biljettbokningssystem. Så cirkus 4 timmar till Stockholm tycker jag är rätt nice, det är helt okej att sitta och blunda till spotify eller läsa en bok...ensam... valde 'tyst' avdelning på vägen upp. Aaaah 3 timmar i tysthet..ensam...well, well...tydligen säljs det sista minuten biljetter till allt möjligt löst randomfolk som inte bryr sig ett jota om 'tyst' avdelning även om det äskas tystnad via högtalarsystemet...(paradox) och....mogen och vuxlig som jag är...säger jag inget (eftersom det är en tyst avdelning och samtal skall unvikas;) när grannbordet, som inte känner varandra sedan tidigare, för ett glatt samtal och plingar med sina mobiler och pratar högt och tydligt... varför sa jag inget? Ibland förstår jag mig inte...men jag villei nte verka pätimeter njugg... å andra sidan, tyst avdelning, jag hade bokat det...jag ville ha lugn och ro...istället var jag suuuuuuur....
PÅ hemvägen hade jag en liten unge som sparkade mig i ryggen och en man på andra sidan gången som stirrade på mig... skulle ställt mig upp och vrålat åt ungjäveln att sluta sparka och åt gubbjäveln (ca 40) att sluta stirra...eller inte...låtsas sova funkar också... Alltså jag gillar ungar, ungar gillar mig...men på något sätt har jag hamnat i någon typ av 'leave me alone; jag orkar inte ställa om mig till barn-mode, det har jag gjort i hela mitt liv' (först när jag själv var barn, sen hade jag barn, sen jobbade jag med dem) och varför den där killen försökte stirra ut mig har jag ingen aning om, mental disorder? I alla fall...önskan om att få vara ifred.. i en egen liten bubbla ibland - i alla fall på tåg...
Tydligen finns det inget som heter särlighet... i alla fall blir det rödmarkerat i SAOL kan man var särling eller säregen men ska det vara ett substantiv ska det vara särskildhet - vilket inte är signifikativt enough for Sivenbring. Särskildhet är skilt från mängden, särlighet är inte heller ett särlingsskap. Jag gllar ju inte direkt att förlägga saker i personen av födsel och ohejdad vana...men någonstan i mig finns något som gör att jag agerar på ett visst sätt gentemot omvärlden - förmodligen beroende på vad jag har mött och hur mina tankar har behandlat allt detta... Särligheten är mindre laddat med negativa förtecken än särskildheten och särlingskapet. Alla har sina särligheter, något som är extra starkt i den jag förefaller vara och som jag förhåller mig till...Sylvia Brown som skriver en massa newage böcker om liv hit å dit och meningen med vårt varande (jag och Sylvia är inte med på samma tåg, jag hoppade av långt innan henne, men jag minns vissa saker för att de kan hjälpa tankarna ta reda på alla levande charader) hävdar att människan har 43 olika teman att navigera efter i livet - ett primärt tema och ett sekundärt - de utmaningar vi behöver ta oss an, de som verkar återkomma. Till hjälp har vi fått två andra teman som är våra styrkor och hjälpar..kanske empati eller ekonomiska förutsättningar..jag minns inte riktigt...I alla fall våra utmaningar.... visst skulle det kunna vara så att det finns vissa speciella teman som återkommer i våra liv och som vi kämpar med...men det behöver inte bekräfta Browns tes om 43 teman...vi kanske bara är lite sämre rustade att hantera en viss typ av skeenden, därför verkar det som om utmaningen/temat återkommer...kanske blir vi bättre på att hantera dessa skeenden; det ger utveckling, och kanske redskap att hantera våra sekundära teman. Jag menar att jag inte riktigt tror på en förutbestämd plan som är inskriven i arkivet på andra sidan (Brownes ord) utan att livet är fyllt av prövningar och utmaningar för oss alla, i-lands problem kan vara allvarliga på individnivå...eftersom vi är inställda på att hantera motgångar och lösa problem... Kanske är mitt utvecklingstema ensamhet...och framför allt; Klara mig själv... Inte att jag behöver lära mig att klara mig själv...utan att be om hälp... Jag har alltid fått veta att jag är duktig, självständig, smart och klok och klarar mig själv...människor som är kloka och smarta och klarar sig själva är aldrig hjälplösa, inte ens när de är hjälplösa. De klarar sig själva och får därför klara sig själva även när de skulle behöva bli burna på bår. Har ställt frågan till flera av mina närmaste och får samma svar: du är så stark...ibland är jag är en jävla bebis!!! Jag kan inte be om hjälp...jag har börjat...men jag är som en tvååring..tala inte om för mig att jag inte kan..gå hem med bruten fotled; inte en utan två gånger...migrän...nejnej jag behöver ingen alvedon; nyopererad i en brant trappa med ne 30 kg resväska...nej vi tar inte hissen, vi går, jag kan...idiotiskt...men om någon frågar om de skall ta min väska, säger jag nej...Jag släpar saker från båten, ibland stannar någon och frågar om de ska hjälpa...nejdå; jag är starkare än jag ser ut...ööööh? är jag? vill du ha skjuts? nej jag går...Ingen ska behöva ha ngt extra besvär för min skull, jag kan själv...och det blir allt tydligare att när man kan själv får man inte falla...även om man skulle vilja.
Änglarna!
Jag gillar idrott..okej jag är ingen sportnörd; kollar inte resultatlistor och har pushnotiser för mina lag eller så...men jag kan lätt hamna i flow när det är ngn turnering...helst handboll, fotbolle eller hockey..men simning, tennis, friidrott, curling, skidskytte etc etc är också rätt okej. Som göteborgare har man en del 'färger' att välja på...göteborg är en stad med föreningskultur, dessutom en med skandinaviska mått hyfsat stir stad och en arbetar stad där kollektivet har framstått som starkare än individen...i alla fall var det väl så en gång..och föreningarna lever kvar.. för mig har det varit IFK, Frölunda och Sävehof och så klart Jitex. Idrottsintresset och intresset för 'mina lag' har väl inte varit så himlans stark sedan jag var i tonåren - men fasen vad jag gillar att gå och kolla på fotboll - ledsamt nog hade jag glömt...
Som 37åring och med klacken på avstånd framför mig i stället för omkring mig, fascineras jag av hangaroundkulturen. Jag kan förstå att man behöver den i tonåren; att den kan bli en viktig del av vem en person ser sig själv att vara, att stödet av hundratals vrålande kamrater med ett och samma mål kan ge känslan av att ha rätt och befinna sig i en viktig gemenskap där man strävar åt samma håll... slås också av konformiteten, att se ilka ut... inte bara en blåvitrandig tröja... frisyr, tatueringar, övrig klädsel...det ska liksom vara samma så att man behåller samma kapital och reproducerar det i ingruppen och utåt till hangaroundsen, wannabesen och prospekten (är väl vad det heter i gängkrim sammanhan...?) det tycks vara en kultur som tillhör framför allt männen - supporterläktaren är uppenbarligen könskodad och de tjejer som finns där använder sig av maskuliniteter för att höra hemma... man ska dricka bärs och tala i basregistret gärn svära och vara lite kollig...damiga tjejer passar inte där... det finns också koder för oss andra - vilka attribut är okej? kan en kvinna på 50-ish med två flätor ha en ifk-matchtröja..eller tänker vi att *nah...hon har inte hela elvan på paln?* Och när man som supporter och klack-deltagare skaffar familj, jobb, villa, volvo och chihuahua...kan man stå kvar och ha sin supportermentalitet kvar? I klacken finns vimplar av modell XXL som viftas med matchen igenom där texten lyder 'sympati med de avstängda' ska man vara petnoga borde det förstås stå sympati för de avstängda...eller är det anglofierat? FUnderade lite...det var ju en stund sedan jag befann mig i diskursen liksom...vilka avstängda? Well förmodligen inte avstängda spelare..snarare avstända supporters?! de som faktiskt stängts av p.g.a. foul behaviour... sympati? typ som...släpp charles mansom fri????!!! HUr skapa en schysst supporterkultur? och en klack som skanderar hata-budskap...känns aningen o-sympatiskt. Vet ju att 'i kärlek och krig är allt tillåtet'...jo, en spporter älskar sitt lag - det är det som gör hen till en supporter, men krig? vad händer med solidaritet, jämlikhet och broderskap om man vill slå någon på käften för att hans färger är svart grön och inte blå vit? Är det ett substitut för 'riktigt krig'...för inte fan tror man att systern i gult och svart skall börja tänka pro-blåvitt för att man slår ner henne? okej, okej...så länge 'kriget' förs retoriskt så kan man förmodligen skandera hata den och den... men det stoppar väl sällan där...och varför handlar det 50/50 om att älska sina och hata andra...istället för att genomgående lyfta de sina? Tänka vad stark en sådan supporterskara skulle bli; en som bestämde sig för att ta avstånd från det negativa och enbart lyfta sina egna....eller? vad vet jag...
Krokodiler, dubbdäck och kannibaldroger
Jag har räknat...om fem veckor kan jag börja jobba! Jo jag vet, det är ett lyxproblem och jag har slitit ut spåret..men det finns gränser för hur ledig man får vara...jag kanske raljerar en del över det, men det gör mig beklämd. Snart en vecka sedan operationen, och jag kan fan inte springa ännu..jag kan knappt gå...det KAN hända att doktorn sa 'Du är idrottsaktiv om ca 2 månader' - men jag tänkte...'rätt snart alltså, typ nästa vecka.' Det här med funktionshinder är inte min grej...tänk om man om någon anledning skulle bli funktionsnedsatt och förtidspensionär...? Nu kan man ju knappast det nu för tiden...har man fått en hjärntumör kan man gå till jobbet - eller skaffa ett annat jobb - typ räkskalare. När man är ledig ska man njuta... av vaddå?? tystnaden? (jag har skator, grannar, tonårsbarn; you name it)
PÅ mitt skrivbord ligger Vithetens hegemoni, Punishing the poor och The politics of life itself - jag tänker böörja jobba lite med dem...för jag har ta mig fan inte ett rats ass att sysselsätta mig med!
Vi har en semifamilj...jag har tänkt på det ett tag...men vi har en familj som är helt om halvt insnårad/ihopväxt med vår. Hon är min, han är Peters, han är min och hon är peters också - och barnen är varandras och våra och allas...det är de där som kan trilla in vilken tid som helst på dygnet i värsta 'come as you are' tillståndet, de som man alltid vet ställer upp med händer, ord och närvaro och som man skulle släppa allt för, alla tider på dygnet. Det gör oss inte livegna - eftersom vi också är så olika. Det är tryggt att ha en sån familj; när ens egen grundfamilj tycker att man klarar sig själv....och så gör man inte det... I alla fall; hon är så lik peter ibland, (det kan hända att han och jag är mer lika;) det är känslomässig intelligens och en självkänsla blandad med självklarhet som syns på utsidan. Där emot orden... de kommer också självklart...men fel...men det märks knappast för det är så självklart... Som när hon säger åt mig tt ta en efterbliven resa...det är en restresa, en efterbliven resa är en resa som blivt över - efter att de andra tagtit slut...eller när han skall prata med en parkerinsvakt/P-lisa om hur länge miljöbilsparkeringstillståndet räcker och kallar honom för puttifrånKalle... det skulle kunna gå obemärkt förbi; för att det låter så satans självklart... eller när vi psykologiserar och hon hävdar att 'det är nog lättare att nobba än att bli en noob.' Och Peter försöker förklara för dottern och hennes kompis varför de inte fick åka med pojkvännerna till Marstrand; Om man har en kompis som har ett bageri, så kanske man har gjort egna muffins hemma som man tycker är goda med glasyr på, så åker man till skogen med en kompis som har ett bageri så kanske han redan har med sig muffins, eller surdegsbröd, eller så tycker man inte om muffins, och så har han bara surdegsbröd...(det ska vara en variant av: man tar inte med sig bullarna till bageriet eller nåt...jag är tveksam om tjejerna fattade sensmoralen)
Tänkte på igår när delar av den utökade familjen trillade in vid tiotiden på kaffe och kaka (ingen muffins)...vilka knäppa samtal man kan ha..att man egentligen inte pratar om någonting - det är bara putter, eller är det det som är socialt smörjmedel? är det sånt man talar om när man minglar; sånthär:
* Om man stöter på en krokodil, ska man köra in fingrarna i näsborrarna på den...det står så i panikböckerna...men vad gör man sen? Ska man stå kvar? kan en krokodil snurra runt en på land?
* Hur många dubbar sitter i ett dubbdäck? Om man åker fast på autobahn med dubbdäck och får betala böter, och de har en kortläsare som man betalar böterna med...får man köra därifrån med dubbdäcken? eller måste man dra ut dubbarna? Hur lång tid tar det? det beror ju på hur många dubbar liksom...
* vilken del av människan är godast att äta? tydligen delen precis under tummen...(och så lovar vi att erbjuda varandra den om vi hamnar på en öde ö, eftersom det måste vara äckligt att äta upp sig själv...) - och de där fallen där människor under påverkan av droger har försökt sig på att äta upp andra... är det rätt att kalla det för kannibladroger?
To sacrifice but knowing to survive och both sides now...
jag har tråkigt...japp.. trillade dit på bakning. Kanelbullar, kardemummakakor, kokoskakor och fiskebröd. Målar också, men en stängd färgbutik i skärgården under helgen utgjode ett hinder i arbetet. väntar på att sonen ska vakna, snurran på båten kärvar och jag behöver någon lite starkare för att dra igång den... Vad gör alla människor när de är lediga? Visst finns det ngn typ av charm i att sova lite längre på morgonen..men jag vaknar ju vid sju, sen behöver man förstås inte gå upp, man kan ligga kvar och läsa. Boken jag var sugen på (Roslund & Hellströms nya) fanns inte i bokhyllan, dock i 'Storytel-appen' (app till telefonen där man kan streama ljudböcker - hur många som helst) smidigt, men händerna är ju fria...what to do?
Upptäckte igår att jag nu klarar av att ta mig runt slingan! Precis i lagom tid inför operationen... det avgör en timmes sysselsättning/dag - i alla fall fram till på torsdag. Inga riktigt mogna bär ännu, smultronen är på G men annars är det mest grönt... shit vad tragiskt.
Rensade runt mitt skrivbord i går, hittade lite gamla texter, alltså låttexter. Det finns inget svårare än att skriva en låttext...jag gör det mest för mig själv...har en jultext som går att använda - kanske skulle fila till den? Det svåra med att skrivalåttexter är att de är personliga och hur mycket vill man berätta? Alla låttexter är tillägnade någon. De är direkt ställda till en särskild person, de handlar om någon, något författaren upplevt eller författaren känt eller tänkt. De uttrycker känslor, de berättar historier, eller uppmanar till förändring eller styrka... de är aldrig bara ord, de är ord med en person bakom och framför. Du kan inte skriva trovärdigt om svek om du inte blivit sviken, inte om kärlek om du inte älskat, kanske kan du skriva om "här glider kingen in" om du inte varit kung...(inget ont om sean banan) men den låten kommer inte att gripa tag i någons själ...
Ta t.ex. låten som varit min det senaste året. WALK med Foo Fighters. Jag älskar Foo Fighters (använder sällan 'älskar' - men Foo Fighters är starkt;) WALK har poppat upp i olika sammanhang som themesong...och för att den är en grym billåt!
A million miles away, your signal in the distance; to whom it may concern
I think I lost my way getting good at starting over, everytime that I return
Vad är det för Dave Grohl? Någon är långt borta...eller är det bildligt; att inte vara i kontakt, att vara nere? Att starta om, komma igen kan handla om ett mentalt tillstånd, eller att fysiskt starta igen - det beror på who it concerns... för mig var det Rasmus som var långt borta och jag som inte var i kontakt och hela tiden måste starta om - mentalt och fysiskt...för att jag 'är sån'...
I'm learning to walk again, I believe I've waited long enough
Where do I begin? I'm learning to talk again
Can't you see I've waited long enough, Where do I begin?
Where do I begin? I'm learning to talk again
Can't you see I've waited long enough, Where do I begin?
Svårt att börja om... i vilken ände börjar man liksom? Att leva utan en viktig person, och sen leva med honom igen, att avsluta jobb och börja...att inte må bra i perioder - varken på utsidan eller insidan - Dessutom har jag bokstavligen fått lära mig gå - på ett nytt sätt som gör ont både fysiskt och på insidan - eftersom jag inte är stark längre på samma sätt som jag alltid varit annars. Det händer att jag bestämmer mig för att det inte är någon idé...
Do you remember the days, We built these paper mountains
And sat and watched them burn, I think I found my place
Can't you feel it growing stronger, Little conquerors
And sat and watched them burn, I think I found my place
Can't you feel it growing stronger, Little conquerors
Den här versen är något luddigare ;) att bygga pappersslott...är väl kanske en eufemism för omöjliga drömmar som man ser gå om intet - såna har vi väl lite till mans, även om jag faktiskt nått min på sätt och vis - jag kanske fann min plats då?! Så varför inte tolka det som rekonfiguration... feel it growing stronger+ falla på plats?! Hoppas... Och sen det där sticket som jag inte får ordning på men som jag känner så superstarkt...
Now, For the very first time
Don't you pay no mind, Set me free again
[ Lyrics from: http://www.lyricsty.com/foo-fighters-walk-lyrics.html ]
To keep alive a moment at a time, But still inside a whisper to a riot
To sacrifice but knowing to survive, The first to climb another state of mind
I'm on my knees, I'm praying for a sign, Forever, whenever
I never wanna die, I never wanna die, I never wanna die,
Don't you pay no mind, Set me free again
[ Lyrics from: http://www.lyricsty.com/foo-fighters-walk-lyrics.html ]
To keep alive a moment at a time, But still inside a whisper to a riot
To sacrifice but knowing to survive, The first to climb another state of mind
I'm on my knees, I'm praying for a sign, Forever, whenever
I never wanna die, I never wanna die, I never wanna die,
I'm on my knees, I never wanna die
I'm dancing on my grave,I'm running through the fire, Forever, whenever
I never wanna die, I never wanna leave, I never say goodbye
Forever, whenever, forever, whenever
I'm dancing on my grave,I'm running through the fire, Forever, whenever
I never wanna die, I never wanna leave, I never say goodbye
Forever, whenever, forever, whenever
Faller så för innerligheten i hur Grohl sjunger den där biten - och videon är så himla skön precis där.
Det finns en liten 'both sides now' känsla - to sacrifice but knowing to survive...but still inside a whisper to a riot...om man vill kan man tolka det som att vara på gränsen till att ge upp men vända och komma igen - så kan man ju känna vissa dagar och vid vissa tillfällen, men kanske är det starkare än så? Grohl har väl säkerligen andra erfarenheter - de som vi känner till med KC men säkert också andra. För mig är det en stark text - dels för att den är innerlig, men också för att den är så dubbeltydig.
JOni Mitchell har skrivit en låt som heter 'both sides now' - fick sjunga den för en vän som fyllde 50 år, för snart två år sedan. Anna gjorde ett montage av en del av första versen - ska sjunga den nästa lördag igen - vet inte om jag egentligen tycker om låten - men jag fullkomligt avgudar texten... jag tolkar och tolkar - ibland är den svag och ibland stark. Lite sacrifice but knowin to survive...
Bows and flows of angel hair, and ice cream castles in the air,
and feather canyons everywhere, I've looked at clouds that way
But now they only block the sun, they rain and snow on everyone
so many things I would have done, but clouds got in my way
I've looked at clouds from both sides now
from up and down and still somehow
It's clouds illusions I recall
I really donn't know clouds - at all
Moons and junes and ferris wheels, the dizzy dancing way that you feel
as every fairy tail comes real, I've looked at love that way
But now it's just another show - they leave you laughing when you go
and if you care - don't let them know, don't give yourself away.
Tears and fears and feeling prud, to say I love you right out loud
dreams and schemes and cirkus crowds - i've looked at life that way
But now old friends are acting strange, they shake their heads and they say I've changed
but something's lost, and something's gained - in livin' everyday
