jensiv

Läste om Phantom time hypothesis. en teori som började byggas på under tidigt 1990-tal. Fantomtids-hypotesen innebär att åren mellan 614-911 hoppades över... alltså någon med ett visst inlytande (Otto III) bestämde sig för att hans rykte som stor man (off course)  skulle gynnas av att han skulle födelsebestämmas till år 1000 - yes en kan ju tänka vilka aspirationer denna man hade tusen år efter en annan gynnare. Först skrattade jag lite åt idén - hur då rader ut 300 år av historia - meeen varför inte?

      Mannen bakom teorin (Heribert Illig) har förutom ett något märkligt förnamn...byggt sina antaganden på att det finns extremt få arkitektoniska fynd som kan dateras till denna tid. Arkeologiskt och historiskt är det som om det inte hände något på trehundra år... nejmenjomen kanske en del andra historiker säger då - vi hade ju Charlemagne/Karl den store/Karl der grosse som skall ha levat mellan 742-814... (alltså han skulle ha blivit 72 - ingen blev 72 in the dark ages..). å andra sidan det finns en hel del bilder och historier om vad Karl den store kan ha uträttat. Präglade mynt, utmärkelser från påvar, kungalängder etc. allt detta skulle enligt hypotesen vara påhittat - och historien om Charlemagne är ju trots allt historia...liksom alla historier är historia och all historia är historier...han kan lika gärna ha konstruerats som en mytologisk karaktär utifrån samlade hjältehistorier - Liksom evangelierna är det mesta nedtecknat i efterhand - så långt fram som till 1500- talet - alla som lekt viskleken vet vad 700 år gör med en historia....

      Den romerska arkitekturen är också enligt kol14 och annat fysiktjosan (gotta love physics) något för fräscha för att vara 300 år + : men då vet man kanske inte exakt om de är romerska eller mest inspirerade/kopierade av det romerska. Vi skulle alltså i själva verket idag leva i år 1716 - och historierna om vad som skulle hända 1999, 2000 och 2012 är still to come. men alltså tid? vad är det egentligen? mer än ett sätt att strukturera upp ett flöde. Ett gemensamt strukturerande av våra separata göranden för att vi skall kunna mötas vid en gemensam punkt. Så finns det såklart tecken att följa som hjälper att sttrukturera upp flödet - men tiden är inget ting i sig självt - det enda som finns är flöde, görande och process - allt som finns är energi och handling - och varför inte då hoppa över 300 fiktivt konstruerade år i flödet - det är fullt möjligt. Det har visst hänt att månaden februari hoppats över för att året skall hamna mer i sync med årstiderna... så varför inte - det är till syvende och sist bara siffror på ett papper.

           Försök att förklara the phantom time hypothesis, menar att synkroniseringen mellan den julianska och den gregoriska kalendern tillsammans med astronomiska observationer - så som Halleys komet som är regelbundet återkommande - hjälper till att förklara att det inte är så mycket ett försök att laborera med en uppfattad tid, som en misstolkning av synkroniseringen... och alltså det där med missa synkronisering - är ju inte så konstigt, om en betänker att vi själva tenderar att endast kunna tänka tid och riktining ur ett något rigidt västerländskt greenwhich time perspektiv. det är faktiskt inte 2013 i hela världen - globaliseringen till trots.

       Den franska revolutionens år var decimalt - 10 månader, dygnet hade 10 timmar, timmar bestod av 100 minuter a' 100 sekunder. Tideräkningen startade från revolutionens början och pågick till år tretton (med den tidens räkning...) Italienarna införde efter första världskriget ett liknande idésystem Era Fascista... alltså året utgick från fascisternas maktövertagande 1922 - som blev år 0, och skrevs ut med romerska bosktäver. 1927 blev således EFV och 1929 EFVII... detta i Europa i en inte alltför avlägsen historia... I Nordekorea har de nu år 101 - men använder våra gregorianska månader, Det muslimska året är ett mån-år - inte som vårt sol-år - och består av 12 månader med månen som utgångspunkt på 28 dygn - som ger en viss förskjutning i relation till vår tid - på ca 30 år blir förskjutningen ett helt år - och islamsk tideräkning som utgår från profeten muhammeds födelse är inne på något i stil med 1432 give or take...

      Den judiska kalendern utgår från jordens förmenta skapelse och Israel är redan inne på typ år 3400 - den persiska kalendern utgår från solårets 365 dagar men har en annan startpunkt, däremot är det religiösa året baserat på månår och ramadan hoppar lite hit och dit baserat på det. Den Buddhistiska tideräkningen utgår från år 543, siddharta guatamas fördelsedag 15 februari (samma som min syrra och Matts Groening f.ö.) meeen beroende på om man är tibetan eller något anant så räknar man sedan lite olika och är i största allmänhet lite inte överens om en gemensam linje och här blir det astrologi snarare än astronomi som får vägleda - dock i olika riktningar.... I indien var det hela så förvirat att de på 50-talet bestämde sig för att strukturera upp skiten och bestämma sig för ett system, baserat på tror jag det gregorianska med en start i år 79 ekr. - för att inte mixa ihop det med oss andra  i norra hemisfären (i Indien finns  förstås inte uppdelningen mellan väst i öst - istället talar en om norr och syd) I kina används numer den gregorianska kalendern, men vid sidan av finns djuråren kvar - hundens, apans, tigerns, harens år etc... passa fint för dyskalkylektiker antar jag - och har sina symboliska innebörder. Så det där med att det enda beständiga är tidens gång, kan vi ju ta med en nypa salt - det beror liksom på vilken tid, varifrån en tittar och hur våra gemensamma kronologiska referenspunkter kan sammanfalla - och att tänka att the phantom time hypothesis är en fullt möjlig hypotes blir då inte så himla konstigt...

joho förresten, kom på en sak.

ska snöa in lite till - på språklig vändning. Jag trodde att jag förstod det där, författaren är död, PM och lite sånt där, men har inte riktigt tänkt språklig vändning som vändning över lag... men om språket är allt vi har, vår koppling mellan våra "jag" och verkligheten, vårt enda sätt att uppfatta och förstå den, så gäller ju vändningen allt annat också...

satt och funderade hur jag egentligen tänkte med min preliminära avhandlingstitel 'I betraktarens ögon' - har ihärdigt hållt kvar vid den titeln och ordalydelsen och anledningne har varit som mitt moln av förståelse (ja jag har ett sånt, där jag tankemässigt har en förståelse som jag inte kan konketisera) - inte 'UR betraktarens ögon', eller 'I DEN betrakatDES ögon' - de två sistnämnda förslagen kommer sig förstås av att de representationer som bildar resultatet är uttryckta av de som blir betraktade... men det är inte det titeln vill säga. det är en vändning där också - alltså subjekt blir till i andras ögon, jag blir till i den som betraktar. den som betraktar bestämmer om jag är dum, trevlig, kort, cool eller irriterande... (eller alltihop på samma gång). Den språkliga vändningen blir således också en psykologisk vändning - det här kanske alla andra redan har fattat - och någonstans långt bak i hjärnskrymslerna hade jag väl det också... subjekt/identiteter är inte inifrån kommande... jo kanske lite (vi har slutat räkna bort kropp och kropp och själ som en enhet heller för den delen, men det är en helt annan utläggning)- något därinne studsar mot något därute - liksom "something in the world forces us to think" (and it's not an object of recognition;).

Så när Braidotti säger fina saker som "As readers in an intensive mode, we are transformers of intellectual energy" talar hon förstås om en språklig vändning och om författarens död - alltså det betyder ju inte att författaren per se är död - utan att texter när de läses alltid är nya - eftersom de blir till i betraktarens ögon - läsaren transformerar det hon läser till en mening som hon kan förlika sig med, förstå, relatera till och göra till sin egen. Författaren använde intellektuell energi för att formulera en text - och den energin finns i texten - som spår av författarens intention och intellektuella energi - författaren är inte längre närvarande och därmed död... och därmed är subjektet dött...? ;)  ojojoj - det där är knivigare - men Foucault sa just så... eller laborerade i alla fall med the death of the subject. Och menade då kanske inte att subjektet verkligen är dött...det vore ju lite trist,  även om en kanske kan tänka så också - om vi trillar in i spår och minne - men jag tänker att han menade subjektet som koncept. Att vi behöver tänka bakom och förbi subjekt som identitet... kanske, kanske... Foucault var liksom aldrig lika glasklar som jag...utan lämnade en hel del intellektuell energi till transformation av oss andra.

PÅ något vis är det befriande, det kan jag ha sagt förut...men det kräver också att vi skapar gemensam refernspunkter där vi i alla fall talar i termer som rör sig inom samma fält.. signifyer och signified...och därtill har vi våra diskurser och våra versioner av sanning. Då blir det spännande när vi kan vara överens om att en text är vacker, snyggt formulerad, spännande, tankeväckande etc... hur kan vi vara överens om att en text är vacker...? Hur kan någon få nobelpris för sitt målande språk.. om det är i betraktarens ögon skönheten finns? Är skönheten i betraktarens ögon likt kejsarens nya kläder? eller måste jag offra mig på relativismens altare och ansluta mig till strukturalismen..?  

 

Jamen en skall väl ha något att skriva om också...det har jag ju förstås inte alltid, jag skriver liksom ändå... ibland undrar jag varför...Det har varit för mycket ett tag, bäst märks det på sömnen... alltså det har inte blivit för mycket sömn...snarare för mycket för lite sömn, för mycket tankar, för mycket inplanerat, för många deadlines and a few too many måsten. Det där är förstås ett återkommande tema, och en del lyckas säkert balansera det på ett bra sätt utan att bli vidbrända varje gång... kanske en liten släng av 'fullt påslag' hela tiden... och ibland är det lite input ibland en hel massa jävla input...och av någon anledning verkar jag falla ihop en aning av trycket jag själv gärna drar på mig.. kanske är jag mer hudlös än andra?

diagnos på det...

Har funderat mycket på det där med att vissa drag och egenheter förstärks med tiden. Talade med min syrra i telefon häromdagen... vi talar inte så ofta i telefon...eftersom jag inte vet hur man gör...(OMG)  det slog mig hur annorlunda hon lät mot vad jag är van vid att hon gör. Börjar titta på folk runtomkring... ser hur Peter spärrar upp ögonen på ett visst sätt när han tycker att jag pratar svårt (därav ser han ständigt förvånad ut)...ser andra vänner göra vissa handrörelser, säga vissa saker, göra vissa miner - som liksom förstärks, kommer oftare och blir mer utpräglade... dessutom verkar det som om vissa åsikter blir mer och mer cementerade hos en del... hilfe... vad är det där? Jag som tror på föränderlighet och subjektiveringsprocesser som icke fixerade... blir det liksom trögare med åren det där som skall vara flytande och nomadiskt...eller är det ändå ett tecken på föränderlighet och hur våra jag ständigt studsar mot objekt och subjekt i omgivningen....att det förstärks betyder ju inte tvunget att det fixeras..va?   Ett drag eller egenhet som jag själv dras med (amongst others) är hur jag när jag blir lite för stressad, börjar irritera mig på saker och hur mina toleransnivåer sänks... det är lite som att bli hudlös. Och det där verkar bli allt mer utpräglat. Som om jag själv har identifierat mig med den där delen av mig själv och plockar fram den när the going gets tough. Det blir jobbigt att fysiskt komma i närheten av människor, jobbigt med skarpa ljud (samtidigt som jag är halvdöv) och jobbigt med männsikor som rör sig långsamt, är i vägen och inkräktar på mitt personliga space... well... nu läser jag det jag har skrivit och inser att jag är en kuf... men vad fasen.. det är alla andra också.

Lyckligt lottad omger jag mig dock med ett par andra riktiga kufar - eller nördar som jag föredrar att kalla oss... Nördar som kan lägga en ansenlig mängd tid en tisdag kväll på att reda ut hur det ser ut med språkstammar, generaliserande pronomen (man) i andra språk och hur det hänger ihop med om språken kanske har könad bestämning av substantiv... och sedan skita i vilken nytta en egentligen kan ha av det... bara för att en har råkat uppmärksamma att engelskans generaliserande 'man' är 'one'.... språket är ju liksom inte på något vis oskyldigt - eller jag språket ha ju ingen egen agens, men oskyldigt är det inte... alltså är språket lite som en brottsling som begår brott under påverkan av psykisk sjukdom eller hypnos - inte personligt ansvarigt men inte heller oskyldigt...jamenjomen det där var ju glasklart...
jamen - att ladda ner 30 radioprogram av 'språket' är lite nördigt... men också användbart. speciellt när en inte kan sova på nätterna och Lar-Gunnar Andersson har en extremt behaglig avslappnande röst och så på göteborska. Att lyssna på vetenskapsradions program om Higgspartikeln tre gånger och få lite rysningar är nördigt... att genomsöka radioarkivet efter program om PÅven är också nördigt...bara för att det finns så mycket symboler inbakade i hela den där påvetjosanhistorien... jamen andra människor är också nördiga. Att vara nördig är liksom att ha ett glödande intresse för ett speciellt område och lägga ner ganska mycket energi på att förstå, lära sig mer och engagera sig i det området...att vara nörd är fint. Sen kan de där områdena som blir så förbaskat intressanta förändras... som min väns mormor sa: kärleken är beständig, det är bara föremålen som skiftar. Jag har nördat på trädgårdsarbete (alltså det gick fort, intensivt, brann ut och dog fullständigt...jag hatar gräs). Jag nördar på låttexter - det har jag gjort sen jag var åtta år och började fatta engelska...det lär inte gå över. Jag har snöat in på kroppsspråk, lärde mig massor, intresset gled iväg men det försvann inte- jag har massor av nytta av det. Jag snöade in rejält på bakning... till familjens glädje...det gick över som fan - till familjens sorg...jag snöar in på matgenrer, musikgrupper, författare, tv-serier(ja en i taget)... som om jag försöker kategoriskt snöa mig igenom område för område...kanske är det bara flow?