jensiv

Jag har alltid haft världens bästa jobb. Eller jag har i alla fall tänkt så när det pågick. Jag har väl inte hoppat runt så där hysteriskt mycket mellan olika jobb i och för sig, men jag i alla fall inte varit arbetslös en dag sedan jag var 14 år... föräldraledig ett år förstås... men annars. Det är rätt grymt att alltid haft jobb som varit kul! Inte ett enda av dem har varit särskilt välbetalt... samtidigt har jag sammanlagt och ihoppusslat 20 terminers högskolestudier på heltid. Det är en rätt hyfsad meritlista...som inte i praktiken kvalificerar mig för särskilt många jobb utanför skola/ungdomar/forskning/utbildnings-området... en kan ju fråga sig om det varit så smart att lägga alla ägg i samma korg? Tja... som sagt det är inte så himla luckrativt - men som min klocka 19-åring hela tiden säger "vad fan gör det om hundra år"? Jag är inte så intresserad av pengar och ägodelar - det är så himla mycket bättre för mig att göra det som jag tycker om. Den lyckligaste mest grundade människa jag känner är min man. Han är som allra lyckligast när han får en kopp kaffe, något som någon har bakat och när han får göra någon annan glad. Han är också som allra lyckligast när han får en spontan kram av ett barn, när hans egna barn säger att han är världens bästa pappa och vän eller när vi äter något riktigt gott på en restaurang och ägnar timmar åt att bara prata. Han jobbar stenhårt, och mycket. Tjänar i perioder ingenting. Kroppen tar stryk. Men han gör något som är viktigt för honom. Han följer sitt kulturella arv och kämpar för att havet skall få en chans. På den plats han känner sig hemma. Det finns alternativ, det har alltid funnits möjligheter att hoppa över den egna viljan, följa pengarna och storskaligheten. Det skulle förmodligen döda den där lyckan.

 

I alla fall. Det är skillnad på att leva för att jobba och jobba för att leva. Ekvationen är helt och hållet eller delvis monetärt grundad. Ett utbyte av tjänster och medel - för att leva behöver en jobba. Funderar ibland på vad jag skulle gjort om jag inte hamnat där jag är nu (hur nu det gick till...). Pratar med dottern som inte riktigt vet vad hon vill. Vi försöker få det att koka ner till något.

Hon vet att hon vill arbeta med männsikor. Vilket aldrig betalar sig - det säger hon att hon skiter i... hon är inte intresserad av saker..(var kom det ifrån???)

Nästa fråga: Vilken typ av människor? Svar: ungdomar och barn.

Lärare? Svar: Aldrig i livet...har du sett vad de sliter med??? (eh...ja...).

Vad vill du göra med ungdomar och barn då? Svar: Jag vill var en som stöttar eller hjälper. typ om någon har det jobbigt hemma eller bor i familjehem eller skär sig eller...ja du vet.

Kurator? Socionom?

Ja så var vi där igen. Jag har förutspått att den ungen kommer att jobba inom sociala omsorger sedan hon var sju år.  

 

Ett tag var jag helt inställd på att omskola mig till psykolog. Jag tycker det är intressant hur männsikor klickar eller inte klickar - men insåg att jag inte vill arbeta terapeutiskt och definitivt inte med klinisk psykologi...inte med utredning och testning. insåg att jag inte ville vara psykolog...jag vill bara läsa det... På samma vis som jag inte vill bli fysiker för att det verkar skittrist, även om fysik är asspännande. Personalvetare verkade spännande ett tag. mest för att det lät kul. Personalvetare vet saker om personal... det låter som en detektiv... det är inte spännande alls. En ska vara personalchef... jag gillar att leda men inte ansvara för andra... om de inte är barn förstås.

Så ja... varför byta egentligen...jag har alltid varit bra på det jag gjort. Meeeeeeen om en tänker utanför bag in boxen så är hoppet inte ute ännu att skaffa ett extraknäck, eller något att falla tillbaka på när orken för det akademiska livet tar slut. Jag samlar på alternativ. Namngivare på Ikea är ju en all-time favourite. Döpa snapsglas till "Kopparslagare", dörrmattor eller krukor efter någon riktigt feg jävel en känner...toalettborstar efter någon riktig skitstövel... det vore en ära och en rätt så kul och kreativ sysselsättning. Hållplatsutropare på spårvagnarna handlar mest om att få göra något och ingår mer i kategorin, meningslösa saker en kan göra som inte kräver att en skall vara social när en inte vill... det skulle bli tråkigt efter någon timme..om en inte kunde köra Ikea giget samtidigt då förstås... Mitt senaste uppslag är helt klart det bästa hittills...frilans-recensent av gratis mat och vin. En kombination av mina favoritgrejer... ord och mat och vin... övar på frukosten.

 

Dagens frukost beskrivs som ett samarbete, som dock förefaller ha pågått vid olika tidpunkter där kaffet producerats av annan part och vid en annan tidpunkt än den mer näringsbärande delen av dagen viktigaste mål. En frukost bör vara en bas för dagen som kommer och utgöra en näringsrik och mättande start som håller energin och livsgnistan på topp framåt lunch.

      Frukosten inleds här av en något styvmoderligt behandlad smoothie som lagats i direkt anslutning till serveringen. Den är väl tilltagen och smaken är frisk och drycken serveras väl kyld i den typ av plåtkanna som bakintresserade gärna använder som litermått. Tillsammans med denna erbjuds ett vanligt dricksglas så att den frukosternade själv kan portionera önskad mängd eller dricka direkt ur kannan, vilket emellertid så gott som alltid renderar svåra nedfläckning av kostymen. Det ger visserligen det hela ett generöst och rustikt men något slappt intryck. Smoothien har en len och lite kaxig smak av banan och söta färska jordgubbar som tillsammans med de mer vasst syrliga frysta hallonen skänker anrättningen en ljust rosa färg. Ett stort minus för att hallonkärnorna finns i sin helhet kvar i drycken, vilket tyder på att den som står för smoothies tillverkningen varit både lat och oengagerad i att kärna ur hallonen och huruvida dessa sedan krasar mellan tänderna inte helt olikt känslan då en tuggar på torkade gräshoppor om än något sötare och friskare. Smoothiesen har också en omisskänslig touch av apelsinjuice. Denna är dock fabriksproducerad och inte färskpressad vilket avslöjas av ett den ännu smakar sött av apelsin - vilket apelsiner pressade i Sverige inte gör sommartid. Av den naturella yoghurten som påstås vara en del av innehållet märks föga mer än den pastelliga rosa tonen som blir till i reaktion med de röda bären. Den smakar som glass, sött och vänligt som en bebis leende och tillfredsställer kroppens behov av vitaminer likaväl som själens längtan efter njutning.

      Där tar det hela tyvärr slut när det kommer till njutning. Resten av frukosten föranleder föga beröm. En stampad massproducerad skosuleliknande ledsam ursäkt från ett bageri i Göteborgstrakten, ligger på en vit-blå och gul tallrik i inte mindre än två exemplar och försöker komma undan med att kalla sig för bröd. De lyckas knappt. Färgen påminner om det som blir resultatet då barn får ett set med play doh i olika färger och får fri lejd i 20 minuter och av födsel och ohejdad vana blandar ihop alla färger till något grågröntbrunt tråk. Det påstås vara nyttigt, det påstås innehålla både blåbär och solrosfrön och allsköns nyttigheter, men misslyckas kapitalt med att framkalla någon hälsosam känsla eller minsta tillstymmelse till blåbärssmak. Det smakar helt enkelt lagom fuktig masonit, om masonit smakade havregryn mixat med salt och mörk sirap... På dessa har anrättningens skapare godsinnat använt ett ickevegetabiliskt smör. Det är av barmhärtighet och den ena skosulan döljs dessutom från dagens ljus av ett par väl tilltagna skivor vällagrad Grevéost. Det vore förstås en god idé - om det är så att Grevéost vore i undertecknads smak. Det är det inte. Grevéost, den må vara vällagrad eller ej, smeker inga gommar på något inställsamt vis. Det är som en attack på smaklökarna där tungspetsen blir attackerad av den överraskande skarpa förnimmelsen som inte blir helt olik Landstigningen i Normandie dagen D...Det är för mycket för snabbt och på en gång. Den trio av nästan perfekt skurna gurkskivor som ger verket en fräshare färg, tjänar mest till som kamouflage och bländverk - dett är inte fräsht... Något bättre är den andra skosulan då som åtmindstone håller vad den lovar. Den toppas av en skiva rökt kalkon som ser lite torr ut. Vilket den är. Det är för lite, för långsamt och för sent. Därmed oreras inte mer om detta katastrofala misslyckande och denna ledsamma smörgåsfadäs.

       Baristan eller den illvilliga praon som bryggt kaffet som kompletterar frukostpaketet måste dock varit full eller berusad eller både och och önskat sig en dunderkur för tillnyktring inför en förestående utmaning. Doften fungerar ändå- det är syrligt starkt och en omisskänslig arom av grovmalda kaffebönor stiger ångande upp från den något överdimensionerade och till färgen missmatchande muggen. Det är lockande, men likt ett skådebröd är det endast en imaginäritet. Det är SVART som en panters innanmäte och trögflytande som snart stelnad polkagrisdeg. Smaken drar åt det sträva stickiga hållet - som om det stått och dragit några timmar för länge och sedan deltagit i en protestmarch för igelkottar united mot de mjukar värdena i samhället. Visst kickar det igång livsandarna men till priset av en månadsförbrukning av omeprazol och receptbelagd Losec. Ett kaffe för riktiga gruvarbetare...

   Gotta love frukost - I love frukost.

Läste en artikel för ett tag sedan i tidningen Filter (juni/juli numret 2015). "Att skapa ett monster". Den handlar inledningsvis om en kille i ett brukssamhälle som hamnar snett och sedermera misshandlar en av sina bästa vänner till döds. Det är en rätt typisk historia där saker och ting går snett. De båda har tidigare haft någon dispyt, de är båda lite utanför samhällets normativa mall för deras åldersgrupp...ja det betyder förstås att de dricker en del, ägnar sig åt småkriminalitet, inte har några fasta jobb och i detta fall har och uttrycker de också högerextrema åsikter...ja det betyder att de t.ex. har tröjor med hakkors och lyssnar på vikt makt musik och fotograferar sig tillsammans på mordkvällen, heilandes. (Oavsett vad de påstår idag så är Ultima Thule vit makt musik = rasistisk hatpropaganda). Mördaren har dessutom suttit i fängelse under en period och beskrivs som en som kan "stänga av" och bli helt iskall inför andra. Själva mordet sker efter en rätt så blöt fest där de båda hamnar i bråk, den ena killen dränker tillslut den andra i en damm, varpå kamraterna tillsammans dumpar honom i en gödselbehållare på en närliggande gård och låtsas sedan att det regnar... Sånt händer.

 

Men... den där killen, hans aggression och kyla har inte skapats i det där ögonblicket under den där kvällen.

 

Hörde senare en dokumentär om mordet på John Hron i Kungälv. En historia som påminner en del om den första, i det där med den högerextrema vinklingen. Killarna som misshandlar John Hron till döds, har också ett rykte om att vara samhällets olycksbarn. De dricker, tar droger, lyssnar på vit makt musik och glorifierar våld. EN av killarna var alkoholist redan som 18-åring. En av dem har trakasserat John under en längre period. Misshandeln och katt och råtta-leken med John och hans kamrat vid den där sjön en sommarnatt pågår i timmar - det finns liksom alldeles för mycket tid att besinna sig för att det hela skall kunna påstås begås i vredesmod... i alla fall sånt händer.

 

Men...den där kalla beräknandet, har lika lite som aggressionen skapats i det där ögonblicket under den där natten.

 

Fallet John Rohn kommer upp i ett för mig arbetsrelaterat sammanhang. Högerextremism som uttryck. Talar med C som gör samma reflektion som jag. Det började inte där. Högerextremismen blir problembäraren. Det gör att vi missar det primära problemet. Högerextremismen och våldsbejakande ideologier blir ett symtom. Missförstå mig rätt nu. Jag menar att våldsideologier och ideologier som värderar männsikor olika är vedervärdiga. Precis som allting annat jag skriver är det här en betraktelse, det här är mina tankar, du behöver inte tycka som jag. Dessa mördare blir inte till i stunden. Det är många orsaker och verkan som sammanstrålar för att skapa en människa som är förmögen att mörda. Visst finns det psykopater, men de flesta som mördar andra bedöms vara psykiskt tillräkneliga.

 

Let's go back till det förstnämnda fallet, killen som dödar sin kompis kallas i texten för Kevin. Artikeln slutar nämligen inte med att beskriva mordfallet och det här monstret. Den visar också hur monstret skapats. Kevin har blivit övergiven av sin pappa, bott hos en mamma som efter ett år bestämmer sig för att han inte orkar och låtit honom bo i familjehem i fem år för att sedan ta honom tillbaka. Sånt händer. Ungar klarar i regel sådant. Villkoret är att det finns någon fast vuxen på vägen. vem som helst kan funka. Mamman misshandlar honom, slår honom blodig med ett dörrhandtag, kör ispiggarna på sin krycka i hans hand, och utdelade slag dagligen. I skolan sa han att han ramlat, och där var han den bråkiga killen som fick extra stöd... Mamman träffar en ny man som ägnar sig åt barnporrdistubition, och systematiskt våldtar Kevin och hans bror under ett antal år. Dessutom dokumenterar han det hela och säljer filmer och bilder vidare till andra intresserade. Något som i första steget inte uppmärksammas. Styvpappa åker dit för barnporrdistrubition, men ingen ser att Kevin och hans bror figurerar i våldtäkterna. Vid den här tiden är inte innehav av barnporr ett brott. Distrubition är dessutom skattat som ett relativt litet brott på straffskalan. Det är så en skapar ett monster.

 

När de vuxna som skall finnas som skydd och trygghet fallerar, och blir till den som utgör hotet. Vad skall ett barn gör då? Vad kan ett barn göra? Barn gör alltid så gott de kan, om de inte kan bättre gör de ändå det de förmår. Det kan vara så att det enda en förmår när livet inte skyddar en, är att slåss för sin överlevnad. Barn gör inte bättre än vi möjliggör för dem. Kevins bakgrund rättfärdigar inte på något vis det han senare gör. Men det pekar på hur vi behöver dekonstruera raka linjer där högerxtremismen görs till den primära källan till ondska. Det är inte källan, källan är vuxna som inte klarar av att ta sitt ansvar för små människor och ge dem ramar och studsa fritt inom. Föräldrar, lärare, läkare, sociala myndigheter och andra vuxna som ser och låter bli att agera. När jag talar med C säger hon samma sak. "Vi vet ju redan vilka de är på förskolan". Och hon har rätt. Det svåra är att av integritetsskäl eller av ekonomiska skäl finns det inte altid utrymme att göra något... annat än en orosanmälan och att finns på plats som en trygg vuxen som står kvar i ilskan och ledsenheten. Ofta tror en att det räcker med anmälan. Att de skall hända något, att barnet skall få hjälp. Jag har varit med om både att skillnad gjorts och att inget hänt. Familjer som flyttat efter anmälan - börjat på nytt- vilket sällan funkar - men det finns i alla fall sekretessgränser mellan kommuner och få känner till generalklausulen. Det är för många spindlar i nätet. När skolan anmäler behöver den lämna all information som finns, men får ingen tillbaka. Det tar tid. Ärenden behöver prioriteras. New Public Management. Dokumentation är viktigt, och får stjäla tid från arbetet med dem som behöver snabbt stöd. Barnen - de gör precis så bra som vi möjliggör för dem att göra. Jag har arbetat med barn som inte får hämtas av en förälder om hen är berusad, det har funnits handlingsplaner för det - men inga handlingsplaner för vad som händer när hen lämnat verksamheten. Jag har suttit och lyssnat på samma barns berättelser efter helgen. Jag har lyssnat på barn som berättar hur pappa lagt en strömkabel runt hens hals och dragit åt. Ett axplock. Barn som fasar inför helger och lov. Barn som berättar hur de kastats ut, är rädda för någon vuxen eller får straff eller uppleva saker de inte skall behöva uppleva. Och då är barn i regle lojala med sina föräldrar och berättar troligen (med säkerhet) inte allt. Jag har aldrig tvekat att anmäla, for what it's worth...Barn som inte får det barn behöver, barn som inte får vara barn, söker trygga baser på andra platser (det där är anknytningsteori, en lika trolig teori som andra). Förhoppningsvis finns det en annan bra vuxen som kan vara en trygg bas. annars kanske det finns ett gäng, en ideologi eller en drog.... Barn som tvingats klara av saker de inte skall behöva klara av, reagerar på olika vis. EN del (få) blir starka - ofta finns det då någon viktig vuxen - en signifikant annan. Många får problem med sitt själsliv, trasiga jag och tillitsproblematik. Andra blir arga. Ett sätt att få släpa ut ilska, och göra den legitim är att hata, och hat och ilska är en smittsam affekt. Vit makt musik har ett aggressivt tillslag som samtidigt talar om gemenskapen och styrkan i kollektivet (även om ensamvargen också glorifieras). Vikt makt är som propagandan i Hitlers tal till massorna. Att ansluta sig till andra arga är att få gemenskap, i brist på kärlek duger det. Jag kan förstå det. Jag kan inte aceptera det, men jag kan förstås det.

Jag säger inte att jag har någon lösning. Men jag tänker att det blir trångt i åsiktskorridoren om vi köper enkla raka reonemang. Hat föds inte på plats och utlöser helt dolda sidor. Monster behöver skapas, evolutionen har undlåtit att tillåta dem.

 

Jag har ingen direkt stil, min dotter säger att jag är smyghipster. Det är ingen stil. Blev plötsligt varse om att det spelar roll. För andra... det borde jag ha fattat för länge sedan...det finns ju de som liksom framhärdar (C). och till och med försöker få hjälpa mig lite...;) Jag är rätt så ointresserad av kläder. Det hela är rätt enkelt. Jag köper flera av samma sort om jag gillar något jag gillar. Jag fattar inte mode och vad som passar min ålder, kroppsform och stil. Jag ser inte skillnad på en moderiktig jacka och en omoderiktig jacka...Ännu mer ointresserad eller snarare oförstående är jag av och inför märkeskläder. Inte för att jag inte har några märkeskläder, men det är något som skångrar jävligt illa i mig när en tror att märket garanterar kvaliteten. Det är väl sant till en viss gräns. Dock håller ett par jeans från Ellos lika länge eller kanske till och med ännu längre än ett par G-star, Tiger eller Nudie- jeans. Så talet om kvalitet handlar i själva verket om en fantasmatisk eller mytologisk logik, där märket i sig syftar till att säga något om bäraren. Om bärarens ekonomiska status eller medvetenhet. Säkert är det så att vissa märken har en särskild modell och övertalningsförmåga som genom sin synlighet gör att vi väljer dem. Jag köper själv ett dyrare jeansmärke, av den enkla anledning att de passar mig, jag vet vilken modell - storlek och nummer jag behöver och därmes slipper en befinna sig i en affär eller ett provrum längre än nödvändigt. Av samma anledning köper jag något dyrare löparskor. Jag är lika lättlurad och påverkad av kommersiella krafter som alla andra. Och någonting talar förmodligen tyst till mig att jag köper kvalitet...det har väl varit en inkörsport. Däremot tror jag inte för ett ögonblick att människor med dyra kläder är bättre människor, mer värda eller har bättre förstånd. Detta fascinerar mig dock. Alltså det händer ofta att vänner eller bekanta förtydligar... Jag säger "snygg väska" vederbörande svarar "det är en Marc Jacobs"... det kanske säger en massa saker om väskans förträfflighet...? Kanske den är självbärande? kanske den kan förvandla sig till en vattenreservoar eller är bottenlös? Nix... den är varken mer magisk eller mångsidig en en väska som kostar en tiondel. Det är en statuspryl en köper. SÅdan som imponerar på andra männsikor som tror på ytlig status. Och de är många, viktiga och tongivande. Det är liksom den enkla vägen till anseende - samtidens värdering går så snabbt att ytliga markörer kan bli viktiga. På samma vis som smala, vackra personer får bättre jobb och högre lön... är det ytliga primärt. Jag hörde här om dagen ett filosofiskt samtal (på radio) om hur värden förskjuts diskursivt. EN av de samtalande menade att vi idag definierar vårt värde genom det vi har snarare än det vi gör. Jag tror på det. Vi har helt enkelt inte tid att ägna oss åt varandras görande, utan ytan blir det enda som kan definiera oss. Det ligger helt i linje med det granskningssamhälle som vuxit fram genom visuell tillgänglighet, där inget längre är dolt. Vi ges inte tid att fundera utan behöver ögonblickig information. Därmed blir säkert det ytliga betydande. Michael Korrs får genom att flasha sitt namn på en t-shirt markera status och får själv figuerera med sitt namn på mänskliga reklampelare. Det är iofs rätt kul. Samtidigt som vi betalar hutlösa procentsatser för att få bära en designers namn, gör vi reklam... Gissa vem som är vinnaren i ekvationen... det ÄR kul! Särskilt när en hel familj kommer hem från en charterresa med äkta kopior från topp till tå och det ser ut som om Lacoste eller Tom Hardy har kräkts över dem...till och med kopiorna funkar som reklam... fin reklam :)

       Pratade med en kär vän här om dagen, hon är runt tio år äldre än jag och menar att det också finns ålderskoder för kläder och stilar. Alltså på något vis är det både explicit och implicit. Tanter födda på trettiotalet har blommig kjol och kappa...det är tydligt - det vet alla- det är liksom tantens uniform, de som inte följer stilen är lite mer hippa och ungdomliga. Tjejer på högstadiet vill vara egna och unika och klär sig i jeans och vita converse...precis som alla andra- så har det alltid varit. Men det hela är mer ålderskodat än så fick jag veta... eftersom hur jag förhåller mig till ålder - också placerar mig i förhållande till min syn på mig själv...Jag är i den åldern då det hela är lite luddigt. och och nu blir det riktigt jävla knepigt och jag får ångest inför min garderob.... Det hela ålders-stil-definierande betyder att jag inte kan ha trasiga jeans, och hon, min vän,  kan inte klä sig i en viss typ av  leopard. Tanken hade aldrig slagit mig... men jag förstår hur hon menar. Alltså jag är 40 - att ha trasig jeans är som att jag har missat att jag är 40 och försöker klä mig yngre... alltså om jag skulle ha trasiga jeans så beror det förmodligen mer på att de gått sönder, eller att jag är hemma och rycker planlöst i någon bräda eller ogräs eller nåt sånt... men jag börjar då förstår hur hon menar. Hon själv kan inte ha leopard, som femtioåring, eftersom det då symboliserar tanten, och en särskild sorts tant - gärna en med pärlörhängen. Däremot kan jag ha leopard, för att jag är längre från tanten så det skulle inte påverka mig på samma vis (jag skulle å andra sidan inte klä mig i leopard), lika väl som att hon kunde ha trasig jeans ,eftersom det bli ironiskt och mer mode än ett försök att klä ner sig i ålder.... Ja... jag tänker inte så här... men jag förstår tanken.... för vad spelar kläder och stil för roll?Jo...kläder ÄR uttalanden. Om du vill göra ett uttalande så kan du göra det. SÅ som punken, hippierörelsen, skinheadsen, bohemen, raggaren, fashion core, goth, stemapunk, hipster, etc syftar till att säga något om sina bärare. Något som definierar motstånd, välstånd, egensinnighet eller medvetenhet. Sååå.. jag ska definiera mig och vill helst definiera mig som en som skiter i vilket och som nöjer sig med att vara bekväm, inte frysa och inte ha skavande sömmar, dragkedjor och annat (det där finns diagnoskriterier för)  - samtidigt som jag är lite fåfäng...

Det har pågått en debatt i GP och i GP-chatten den senaste veckan. Den börjar med att en man skriver ett inlägg i Fria ord som tituleras något i stil med att "Låt min dotter vara ifred". Mannen beskriver hur hans dotter blir uttittad, tafsad på, får kommentarer etc i det offentliga rummet, och att de män/killar som gör så utgör en skam för manligheten. Jag skulle säga skam för mänskligheten. Inte för att det är mer skämmigt, utan för att de inte får betraktas som förövare i egenskap av män, lika lite som kvinnor skall tåla att objektifieras just för att de är kvinnor. Men så är ju ännu inte fallet. Kvinnor objektifieras. Det är trots allt mer sällan män görs till objekt för någons gillande/ ogillande som kropp - betänk till exempel sälj grej med tjej funkar inte med sälj grej med man...Offentligheten och media är medskyldiga. Kvinnokroppar används för att sälja, de används för att annonsera ronder i boxningsmatcher, periodslut i amerikansk fotboll, hockey you name it... som extra krydda för männens köplust, förlustan eller vad det nu må vara. Dekonstruera en naken kvinna på en hockeymatch...vad fan gör hon där utan kläder? spelar hon? kollar hon på matchen? nix pix... hon är ett objekt.   I alla fall - jag följer debatten endast som läsare och passiv betraktare. En man svarar på inlägget och skriver att det är lika ojämikt och orättvist att han tvingas ha långbyxor och vara varm på jobbet medan kvinnor får ha kjol och att det är ojämlikt och lite raljant "vart är världen på väg"...en annan skriver att hen är ensam och önskar att någon hade närmats sig på bussen på väg hem - ergo - sluta gnälla... Alltså debatt på den nivån (eller på de olika nivåerna) är mest ett ytterligare bevis på hur märkliga strukturer kan vara. Det är ju faktiskt så att killar också får ha kjol, shorts, lika väl som att kvinnor kan ha långbyxor... men att dom man klä sig i kjol är att klä ned sig. Och visst är det väl kanske trevligt att någon närmar sig på bussen för att smatal, men om vederbörande trycker sitt kön i ens ryggslut och flåsar en i nacken är det faktiskt bara obehagligt, hotfullt och kränkande. Att en har kjol på sig är inte en inbjudan, det kommer aldrig vara ett grönt kort.

      Nä. Jag tänker inte på något vis att alla män går att dra över samma kam (det heter så... samma kant är en felhörning som blivit vedertagen). Men de gånger jag själv utsatts för ovälkommna närmanden, kommentarer, trakasserier eller hotfulla situationer har det alltid varit av män. Men let's call them personer då. Första gången var jag fem år. En man på en parkering frågade mig och en kompis om vi tyckte att hans penis var fin och om vi ville känna, jag minns det tydligt, till och med hans ansikte. Det var skrämmande även om jag inte förstod varför det skulle vara det, jag var fem år! Att det var helt jävla uppåt väggarna fel och farligt förstod jag på mina föräldrars reaktion. Eventuellt handlade det i den här situationen om att jag var barn, mer än att jag var flicka. Men barn är också betraktade som värnlösa... När jag gick i skolan och började få bröst, var det plötsligt helt okej för killarna att känna efter. Eller helt okej var det aldrig - inte för mig- jag kämpade och slogs, grät och skrek. Jag gick i sexan. De här killarna var mina kompisar, vi hade ju lekt ihop,spelat fotboll och alltid hängt i skogen. Inga lärare uppmärksammade detta, jag minns en enorm frustration, hur jagad jag kände mig, hur jag ibland lämnade skolan i frustration. Det fanns inget vi tjejer kunde göra som hade samma motsatta effekt, och jag var ändå en av de tuffa. Det var liksom okej att ta på oss, att bryta sig in i vårt omklädningsrum på gympan, att hålla fast oss och brotta ner oss. Tillslut var det i alla fall en lärare som såg - henne glömmer jag inte. Marit Söderström, vår idrottslärare, seglaren också känd från Mästarnas mästare, och något av en hjälte under en väldigt känslig tid i mitt liv. Jag minns hur hon släpade in den tongivande killen i omklädningsrummet och förmedlade vad det var han gjorde mot mig och de andra tjejerna - det lugnade ner sig rätt så märkbart efter det där. Men det påverkade så länge hur jag klarade av skolan, hur jag såg på vem jag var i förhållande till de där killarna som alltid varit mina kompisar.

      På högstadiet hade vi en manlig lärare som gärna kände på tjejerna och var lite extra kärvänlig mot dem som va mer utvecklade, han uttryckte gärna sin beundran genom smekningar och fina betyg. Det var något alla kände till och talade om, men som aldrig ledde till något mer än prat melan elever - det är väl klart att de vuxna också visste. Exemplen från den här tiden är egentligen många,fler än de skall behövas. Kanske är det så för andra som växer upp också...för andra personer? Jag har aldrig varit någon försiktig blyg viol. Jag har fightats rätt mycket mot orättvisor och stått upp för mig själv och för mina vänner, ändå händer det om och om igen. Under min vuxentid har jag blivit erbjuden att suga av en taxichaufför för att betala, trots att jag suttit med kortet utsträckt... det har aldrig hänt min man eller min bror och förhoppningsvis inte min son. Jag har av en helt okänd man, utan någon närmare presentation vid en bardisk fått höra att jag har en förtrollande KSM (KukSugarMun fick jag förklarat). Jag har vid otaliga tillfällen blivit tvångs-"kelad med" på spårvagnar och bussar. Jag har fått höra av en perifer kollega att han drömt om mig och att jag passar bättre när jag är undergiven. På dansgolv är det 100% chans att få brösten eller rumpan smekta, klämda eller grabbade på ett eller annat vis. Jag älskar att dansa och går nuförtiden (när det händer once in a blue moon) hellre på Gay eller queer-ställen för att slippa bli känd på. Att icke inbjudna personer annars stirrar på mina ben, min rumpa eller mina bröst kan jag klara - jag har lärt mig att stirra likadant tillbaka. Det kan få personer att känna sig väldigt nakna och obehagliga till mods. Jag har blivit utfrågad av en kollega huruvida jag är rakad eller inte, och av en annan kollega fått höra att jag borde skaffa någon partner vid sidan av efter som jag ser ut som om jag behöver det...(alltså kan en göra omskrivningen att jag ser kåt ut). Jag funderar hur det skulle låta om en kvinna sa det samma till en person...? Vid ett par tillfällen har kvinnor närmat sig. En sa till mig vid en bardisk att hon tycker att jag är fin...lite lik hon på radio (vilket var en rätt kul raggningsreplik) och att jag säkert är lika rolig som hon. Grejen är att kvinnor inte närmar sig sexuellt - inte mig i alla fall...och det gör förstås inte alla män heller. De flesta gör det till och med inte. Men det där med att ta sig otillbörliga friheter med en annan människas kropp-  det handlar mer om makt. Jag är 40 år. Jag tror inte att någon behöver makta sexuellt mot mig egentligen. Men jag blir kränkt. För att jag blir betraktad som ett objekt, gärna ett mindre vetande objekt, av vem det än är som gör det. Att lyckas kränka någon är att ta makten över vederbörande. Att tänka sig ha rätten att ta i, objektifiera eller tafsa på - är att sätta sig själv i ett överläge med hjälp av otillbörliga medel. För mig är det fegt. Eftersom makten ligger i ett tvingande och skrämmande. Alltså när jag går hem ensam genom staden och har en nyckel inkilad mellan fingrarna som enda försvar - gör jag det för att jag av någon anledning skrämts. När min dotter har en app i sin telefon som när den är aktiverad skickar en larmsignal till hennes pojkvän om hörlurssladden rycks ur, har hon det för att det finns ett hot riktat mot henne. Det är en marginell risk, men en högst verklig sådan. Så låt min dotter vara ifred, så som min son får vara ifred. Låt mig vara i fred så som min man får vara ifred. Inte för att vi är kvinnor - utan för att vi är personer.

 

 

Lyssnar vidare på sommarpratare. Älskar konceptet - så många historier det finns!!! - och metalyssnar förstås på VAD och HUR de olika sommarpratarna väljer att tala om. Om det  fanns ett vetenskapligt intresse att finansiera så skulle det vara ett grymt intressant material att göra något av (tusen uppslag, inga pengar, inget kommersiellt intresse...science is money). Det åsido, jag får som sagt väldigt många tanketrådar av sommarpratare - både nya och gamla - de finns alla i P1s fantastiska offentliga arkiv - vilket en kan bära med sig i en smartphone... snacka om public service! Birgit Nilsson är min all time favourite. Sommarpratare har olika ingångar, antingen berättar de om sina uppväxt och sina bedrifter, eller så talar de om samhällsfrågor, om levnadsmeningar, de som strör meningslösa klyschor runt om sig, de som talar om sina glödande intressen eller om de erfarenheter och händelser som gjort just dem till intressanta kandidater för ett sommar i P1. EN del gör det förbaskat bra och återkommer - Lena ANdersson och Jonas Gardell, Bodil Jönsson och Thomas Sjöström får komma tillbaka för att de har något att säga...

     Jag har inget särskilt intresse för de där som ska berätta om sina uppväxter... det är ganska så liknande historier... familjen betyder mycket, i skolan var jag sån här, lärare påverkar och mamma är förstås bäst... bla bla... Det är faktiskt flest sådana sommarprat. Ofta är det förstås eliten som ges utrymme... vem vill liksom höra om Brittas erfarenheter på Pizzerian i sumpan.... well något ska en ju ha att berätta också....Lite navelskådande egocentrisk flashbacktid - det går la bra, men jag brukar i alla fall glömma av dem rätt kvickt. De som är mest intressanta är de som brinner. Alltså inte de som någon satt eld på (well metaforsikt har väl någon det i alla fall...) utan de som är genuint intresserade och duktiga på något. De som lagt annat åt sidan för att leva sin dröm, jaga sin lycka eller leva på ett sätt de tror är rätt trots att det inte på något vis är konventionellt, de som har ett särskilt och ibland udda intresse, de som vill förändra strukturer och vågar vara provocerande (och de blir förstås ofta anmälda). I år var lyssnarnas val Herman Geijer - Zombieöverlevnadsexpert. Alltså bara ordet....Zombieöverlevnadsexpert... när sommarpratarna presenterades i början av juni fick jag nästan rysningar. Det krävs en hel del för att etablera sig som zombieöverlevnadsexpert... av den enkla anledningen att zombier finns inte...Eller i alla fall så som kartan visar, är de väldigt få i sverige...O.o. Meeeen jag är ju inte den enda i den här världen som dras med nördighet (dras och dras...nördigheten berikar mitt liv) och blir väldigt intresserad av specifika ting. Hermans Geijers intresse startade i alla fall någon gång på 90-talet då han såg George Romeros filmer (dawn of the dead bl.a) som på sätt och  vis satt standard för hur zombier begripliggörs. Då Geijer inser sedan då han diskuterar zombieattacker med vänner och bekanta, hur många andra frågeställningar som auktualiseras. Alltså var tar en vägen då hela helvetet brakar loss, vilka saker behövs? Vilka vänner kan en lita på? vilka borde en dumpa? hur länge räcker förnödenheter? Vilka verksamheter är mest sårbara? hur ser spridningseffekter ut? Vad är viktigast? Detta har han blivit expert på och driver studiecirklar kring, med zombies som täckmantel... Geijer är helt sonika egentligen expert på att (i teorin) överleva katastrofer av olika slag -  och dessutom väl insatt i katastrofpsykologi. Alltså hur agerar männsikor i katastrofsituationer? Individ och kollektiv. Hur sprids information, vilka platser är extra utsatta, vilka föremål och kunskaper blir avgörande - så som han säger Katastroföverlevnad är ingen materialsport... det är en kunskapssport. Det är väldigt intressant att få tal del av dessa kunskaper - särskilt genom zombieapokalyps-rastret... Särskilt då Geijer påpekar hur zombie-genren förändras och pekar ut vad det är för abnormaliteter eller faror vi skräms av. Hur tomtheten i en zombie kan förklaras i industrialiseringen och kommodifieringen av individens arbetskraft...  alltså zombiegenren handlar ofta om, (om en skall göra den analysen)  hur individen fråntas sin individualitet och egna vilja och går från att vara producent till konsument. Som i Dawn of the dead, där de överlevande gömmer sig i ett köpcentrum... och zombierna dras till köpcentrat, av gammal vana - eftersom de har kvar insikten om att det är dit de alltid gått för att stilla sitt begär... Zombiegenren säger något om samtiden - liksom monstergenren i övrigt. Människan är inte längre det hen gör, den är det hen äger... Vilket är så jävla tomt och meningslöst... vem fan bryr sig om vad du äger...? SÅ du har en fin bil och en dyr tröja... det säger något om dig...alltså det säger att du har en fin båt och en dyr tröja... det säger inte ett skit om du är vänlig, bra att tala med,rolig och omsorgsfull, intelligent eller har schyssta värderingar... ja... sånt som zombier ofta inte har/är... Jag råkar också vara rätt så förtjust i zombiefilmer...zombier är liksom lagon skrämmande och filmerna har oftare en ganska så intrikat mening (inte alla) i den där frågan om vad mänsklighet är. Så som John Ajvide Lindqvist skriver i romanen "Hanteringen av odöda" (och oxå spin-offer i novellerna i "Pappersväggar och i romanen "Människohamn") då de som avlidit plötsligt blir omlevande och vaknar upp i bårhus och på kyrkogårdar - det är en omvälvande roman som sätter fingret på vad gränsen mellan liv och död är och hur de omlevande (som inte på något vis är aggressiva eller våldsamma i Ajvides bok - de är bara lite långsammare och tommare än vad de var som levande), får en märklig status... det är obehagligt på ett helt annat plan (som alla hans böcker är) och sätter fingret på vilka liv som är värda att leva, alltså vilka liv som är värda att leva i andras ögon. Det finns också något humoristiskt i hur zombier beter sig... i flock, rätt så hjärndött på enbart lustprincip. De går helt enkelt att lura...och kan svälta ihjäl. Det är först på senare år som zombier har börjat smitta andra - som i filmen "28 dagar senare" och i uppföljaren "28 veckor senare" (bästa zombiefilmerna...) eller i WorldWar Z... där zombiesmittan snarare är en pandemi som smittar genom bett eller blodsmitta... det där är förmodligen ett uttryck för hur rädda  vi i vår samtid är för just pandemier. Alltså vi kan lära oss en hel del av zombiegenren - men som Geijer mycket riktigt säger - den verkliga risken att dö i en katastrof finn i orent vatten... 

 

Lyssnade på en sommarpratare - det är bra bränsle för tankar - inne på tredje dagens semester och rastlösheten kräver något att göra av sig... Well sommarpratarna lyssnar jag förstås lika tvångsmässigt på som jag alltid läser någon bok av årets Nobelpristagare... I alla fall - den här var någon typ av coach. Alltså typ personlig coach som verkade jobba mest med idrottare. Med personlig coaching, föreläsningar och så vidare. Jag har en liten tagg i sidan till coaching som fenomen. Det funkar säkert för en hel massa männsikor, men jag menar att det hela handlar om att ändra tankemönster - att manipulera sina egna tankar - eller för den delen någon annans.

      Well - jag känner några coacher- en är min morbror, han lever gott på sina coaching skills - en annan är en bekant. Jag frågade den här bekantcoachen en gång om han på något vis använder sig av sina kunskaper om hur männsikor fungerar och agerar för att få fördelar i sitt privatliv? Han svarade nej. Det var förstås fel svar. Det är väl klart att han gör. Dessutom ville han coacha mig gratis, eftersom jag har en massa outnyttjade potential, och är smart och karismatisk och kan gå hur långt som helst.... i mina öron låter det som om han använde sig av sina grooming kunskaper för att vinna fördelar i sitt privatliv...sen hade han skrivit en bok som han ville att vi skulle åk a bort någonstans för att jag skulle hjälpa honom med skrivandet...tvärnit och bakut - eftersom jag mycket riktigt är hyfsat smart och har en del utnyttjade potential också - så ser jag grooming när jag ser den liksom...I mina ögon blev han mest slimig och insmickrande. Det sänkte min tro på coaching rätt kapitalt och ännu mer. EN coach behöver inte ha utbildning, en coach är självlärd och kan bygga sitt cv på lite vad som helst av ihoppusslade utbildningar och deklarerar ofta att hen har gått i LHS ...alltså Livets Hårda Skola... när en lite imponerat då viftar på ögonbrynen och drar efter andan över denna fina skola - glömmer en av att vi alla har gått i den där skolan. Nåväl - en annan vän ville att jag skulle vara hennes coachingobjekt när hon gick i lära hos en annan coach - för så kan en också bli coach - genom att läras upp av en mästare... kruxet var bara att han försökte coacha henne in i sin sängkammare och hon gav upp sin plan... det är något lurigt med männsikor som spelar mindgames med andra.

Men

Jag vet ju ändå att hela våra världsbilder, ageranden och beteenden styrs av hur vi betraktar världen och våra möjligheter. Jag vet ju också att det är grymt svårt att förändra tankar och tankemönster - särskilt på oss gamla hundar...Den här coachsommarprataren (har glömt namnet, men ska ta reda på det innan det här babblet är över) talade om just detta och beskrev hur han boomerangade... det är väl en variant av vad Henrik Fexeus kallar för åsiktsAikido. I alla fall handlar det om ett OM. När någon säger att något är omöjligt t.ex. så kan en ställa frågan "men om det var möjligt då, hur skulle du göra då" - vilket tenderar att öppna en möjlighet. 

      Alltså jag vet inte om det fungerar, men det påminner om det jag brukat säga till pedagoger och arbetslag jag handlett då de haft svårt att hantera grupper eller enskilda barn. En vanlig livlina för pedagoger då de arbetar med barn de inte vet hur de skall hantera är att vilja ha en diagnos. Jag brukade då fråga vad deras magkänsla talade om för dem att det i så fall skulle vara för diagnos? Låt oss låtsas att de då svarade AD/HD (det är en ganska vanlig misstanke då lärare ine vet hur de skall hantera energi, aktivitet och s.k. problemskapande beteende). Jag brukade då undra: om nu Nisse får diagnosen AD/HD - vad skulle ni förändra, eller göra i er verksamhet då? De flesta pedagoger vet om att barn som för NPD ofta rekommenderas färre val, tydlighet och korta steg för steg instruktioner, mycket positiv förstärkning och stöd i hantera frustrationer. Det brukar de på olika vis svara - Varpå jag som handledare kan säga att: då föreslår jag att ni börjar med det...  Det är ett rätt bra sätt att inleda ett arbete. Något liknande kunde jag göra då pedagoger skulle ha samtal de upplevde som jobbiga - frågan "Säg helt ofiltrerat nu - exakt vad du skulle vilja säga vid samtalet" sedan kunde vi hitta vägar att säga det på ett mindre jobbit sätt... Inser att det också innebär att jag har coachat... Och att jag därför kanske tycker att den här sommarpratarcoachen har en poäng då han talar om att det går att förändra tankar.

Men

Han beskriver processen att förändratankar genom att använda metaforiken "onani". Han säger att en onani-rörelse om dagen inte gör varken till eller ifrån - det är knappast ens lite mysigt :) det behövs liksom göras ordentligt och gärna ofta för att det skall bli bra. Så är det således också med förändring av tankar. När du tänker att" jag kan inte" - säg till exempel "jag kan inte tala inför folk" - tänker du i nästa steg "men om jag kunde - hur skulle jag säga". Det är förmodligen ingen patentkur - men jag kan faktiskt se det fungera - jag har ju för bövelen coachat bort min egen orm-fobi! Så jag tror inte på coaching - men OM jag skulle göra det - skulle jag coacha mig själv att skratta mer och njuta av den här sommaren.

 

(Ps. Kjell Enhager hette sommarprataren 8 juli - inte på långa vägar den bäste i år - men lite kul)

Lyssnade på Podcasten "Värvet" - ett avsnitt där Lena Andersson talar om att hon skriver för att reda ut sina tankar - inser att det är vad jag gör. Ser att jag skrivit här sedan 2009 - och är glad för det :) Världens bästa dagbok.... well... springer i skogen och fastnar i ett ord, och en mening som är så stark...

 

Freedom's just another word fort nothing left to loose...

 

ja - det är förstås från Janis Joplins "Me & Bobby McGee" - som jag tycker mycket mycket om - det är en låt starkt förknippad med min barndom. Men det är just den där meningen som jag funderat en hel del på.

Frihet är bara ett annat ord för att inte ha något kvar att förlora...

Kan det vara så? Vad är frihet liksom?Och hur hänger den där tanken ihop? Vad är det i frihet som säger att en ingenting mer har att förlora?

Tja - det är bara att dekonstruera - Frihet... det betyder ju att vara fri från något- således kräver frihet någon form av tvång som alternativ för att ens finnas (precis så som motstånd kräver makt). Frihet är något som har en positiv färgning - vem vill inte vara fri liksom. Frihet är väl omtalat inom musiken: Freedom (Wham); Freedom (George Michael himself); sång till friheten (B. Afzelius); Looking for freedom (D Hasselhoff ;) Freedom (Jimi Hendrix); I want to break free (Queen) etc etc. Att vara fri och ha frihet är så att säga en mänsklig rättighet. Det konnoteras positivt och negativt med sådant som: slaveri, förtryck, instängande, utestängande och andras rätt att inskränka min och din frihet - alternativt min rätt att inskränka någon annans rätt. Det vore förstås en mänsklig rättighet att vara fri. Men frihet är inte så enkel. Frihet är ett constructbegrepp som kan fyllas ideologiskt, etymologiskt, eller emotionellt eller bara med klyshiga tomma ord.

    Om varje männsika vore fri att göra som hen vill, innebär det ju en oinskränkt frihet - men en frihet som förmodligen går ut över någon annan - den fullständiga friheten är således inte möjlig. Det får mig att tänka på den liberala friheten och rättighet och frihets ideologin. Jag kan väl på något vis köpa den liberala idén som sätter tillit till männsikan och hennes möjligheter och rättigheter att göra egna val i en meritokratiskt utopi. Kruxet är väl bara att människan tenderar att sätta sig själv i första rummet. Frihet slår liksom högre och hårdare än solidaritet och broderskap. När så också ekonomiska faktorer spelar in så är den liberala friheten baserad på ekonomisk rationalitet och friheten blir ett sätt att bygga klyftor och ojämlikhet. Frihet räcker liksom inte när de basala betingelserna är såpass ojämlika. Deesutom fungerar den fullständiga friheten inte ens genom extremliberla förtecken. Styrning genom lagar, regleringar och normer behövs för att människan skall fungera i konsensus. Tänker på hur makten och frihetsrätten går hand i hand då det överstatliga styret förflyttas, människan är inte längre underställd en herre eller furste (som i Machiavelli) utan är underställd sin egen frihet. Den liberla frihetens styrningsmekanism där var och en styr sig själv - och är sin egen herre för att få rätt till sin frihet. (Nikolas Rose har en del att säga om det där)

      Tänker också på juridiska restriktioner och lagar som begränsar vårt sociala liv. Sådant som rätt till abort/inte rätt till abort - äktenskapslagar - arvslagar- som faktiskt begränsar eller om en så vill - möjliggör friheter (för vissa utvalda priviligerade). Där får friheten andra konnotatioer - den juridiska världen och de juridiska värdena är förstås till för att underlätta och undanröja hinder - men de hjälper till att skapa sociala regler. SOm i de många fall där äktenskapet eller tvåsamheten ger den ena möjligheten att begränsa den andre. Undrar ibland vad som händer med den ena partens (ofta kvinnans) rättigheter då hen lever i ett förhållande - har en verkligen rätt att begränsa en annan männsikas frihet för att en är gift? Jag säger NEJ (och har tusen bevis på att det ändå sker - i flera fall i min bekantskapskrets). Frihet är dessutom könad, klassad, rasifierad, funkifierad, åldersbestämd och sexualiserad som allting annat. Fullt fri är den som är fri att göra som hen vill, har råd och inte behöver ta hänsyn till andras viljor och friheter... typ Mussolini - He's got nothing left to loose - han är förstås död - men i den positionen har en ingenting att förlora... eftersom allting på ena eller andra sättet går att ersätta och ingen kan det ifrån en och envåldshärskare har all den frihet som går att uppbringa.

      Men det är väl inte den ideologiska friheten som hamnar på tapeten när det gäller musik och litteratur. Det är väl oftare friheten från förtryck. Så som frihet från slaveri nu och då. Barn som inte behöver arbeta, barn och kvinnor som inte kidnappas i trafficing syften, eller för att säljas vidare.  Då blir frihetens skimmer mer begripligt. Och Freedom's just another word for nothing left to loose. Är att bokstavligen inte HA något att förlora.

Frihet kan vara att ha allt. Frihet kan vara att ha inget.

Men vad är det då hon menar, Janis?

Freedom's just another word for nothing left to loose - nothin' don´t mean nothin' if it aint free. Inget betyder inget om det inte är fritt...
well - det är väl kanske lite hipperomantik - frihet för frihets skull liksom.

Frihet har också betydelse i den studie jag arbetar med. För ungdomarna i skolan handlar friheten om att tillskansa sig tillräckligt mycket cred och ansvar för att få få tillgång till friheter. Som om frihet skulle förtjänas - återigen en liberal frihetsstyrning.

Jag blir inte riktigt klok på det där.

I den konservativa - eller för den delen socialistiska ideologin är friheten mer strukturellt restriktivt och ansvarsladdat - frihetsbegreppet är ett annat, och gäller människans tankar och värde snarare än vad hon har rätt att göra mot andra. Friheten är villkorad och kollaborativt beroende - Det är ett korsat begrepp rent politiskt - så det hjälper liksom inte för att reda ut det hela...det blir ett cirkelresonemang som inte går att lösa upp i höger/vänster traditionella resonemang.

Frihet att leva sitt liv, frihet att uttrycka sin menig, frihet att gå sin egen väg - väldigt av oss (sett i globala perspektiv) har de friheterna...

Nothing lefte to loose - Vem fan är fri anyway?

Lovar att skriva något roligare nästa gång....