jensiv

Har en vän som gärna analyserar förord... vi har liksom alla våra hang-ups, hennes har (balnd annat) länge varit ett lite särskilt intresse för hur en formulerar förord. I det här fallet handlar det mest om avhandlingars förord - vad, hur och varför... likt den didaktiska grundfrågan ;)

      Well - det är förmodligen assvårt och lite fingertoppsfeeling i att formulera förord... att tacka rätt på rätt nivå och inte glömma eller exkludera någon stackare som fixade kaffet eller så... och så kan en ge en implicit känga till någon som aldrig plockade ur diskmaskinen eller var en skvallerkärringgubbe eller så där.

      Någon gång sa jag att om jag skrev ett riktigt förord till henne skulel det kunna bli tre-fyrahundra sidor långt... och rätt tråkigt för alla andra...för tydligen ska alla tackas och få cred för det de gjort... tanken har slagit mig att en skulle kunna formulerat ett försvarstal istället... dementera, be om ursäkt, ta tillbaka och göra pudlar på löpande band...Det hade varit kul...

     Världens vanligaste metafor ( på en viss fakultet iallafalldådå) över vad en avhandlingstid/forskarutbildning innebär är att beskriva den som en resa... varannan avhandling är en resa... tråkigt. Resor är ofta rätt så linjära - en start en rutt ett mål och så några oväntade hinder och nedförsbackar i solsken och medvind på vägen...och sen tack mamma! Det är  sällan man läser någon annan metaforik. resan är målet, livsresa, punkt a- till b...det är liksom en enkel liknelse att göra...

     Att skriva avhandling ÄR som att vara gravid... i början är en ofta rätt så glad över det nya spännande...sen mår en illa kräks och har ont... blir deprimerad, har humörssvängningar, äter för mycket och obsessar över barnet/avhandlingen som ska födas - alla undrar när den ska komma och vad den ska heta... sen föds den och alla är alldeles till sig och köper presenter och vill vara med och sen glömmer de av att en finns... well... Det kan också vara som ett tv-spel. I början när spelet är alldeles nytt vill en lära sig hur det funkar, och det är kul hela tiden... och det är det lätta banor som ger god utdelning. Sen kommer bossarna (kritikerna, granskningsseminarierna, examinationerna och textmanglingarna, handledningar etc) och en måste kämpa för att ta sig till nästa nivå - som givetvis är svårare och ger mindre utdelning... Det finns bonusbanor (AW och lunch) som ger lite mervärde och så finns det hjälpare, alltså en kan köpa ett magiskt svärd eller hålla en klok doktorandkollega i handen... När en har kört banan om och om igen och fightats med diverse bossar är det bara the big boss kvar (disputation/betygsnämnd/fakultetsregler) och om den avklaras får en sin lilla belöning (fest...och okejstämpel). Sen blir det liksom i tv-spelen slut...banan är varvad... och för att komma vidare behöver en köpa extention-pack, aka ansöka om forskningsmedel, lektorat, postdoc, meritering eller ta ett jobb på volvo...

     

När vi   för längesedan lekte med resemetaforen, den här förords-vännen och jag -  så hade vi ialla fall parallella spår på våra resor... och ett tåg på väg till Kanada eller möjligen Tranemo, ett där enhörningen gick på coctailparty och ett där nordsvensken gick i lera och drack micrat pulverkaffe. Det hände att ryggsäckar trillade ner i huvudet på en så att de behövde packas upp och stuvas om... minns inte heller att vi kom i mål...eller om vi hade ett mål...och jag är rätt saker på att kartan var felritad...Vill minnas att den en gång var ett pussel, och när en hällde ut bitarna för att lägga pusslet, visade det sig vara corn flakes och den där jävla tuppen på bilden var omöjlig att få till.... och vad fasen ska man med en grekisk parlör och en idiot till i Finland liksom... de där metaforerna har liksom släpat med i tät kommunikation i rätt så många år nu och blivit till ett rätt så gediget språk...och jag är rädd att det nog bara är hon som kan förstå vad det faktiskt är jag säger...

 

    Så Candish, Robin, Holmes, Janne, Patsy...Tack för resan åt alla möjlig håll -  alltså Tranemo eller Kanada har ju också att göra med personer med olika namn, och olika hår. En del av dem har varit i New york...de kan vara intersektionella bävrar på bandet , klädda i rosa-  de har sina reglage på full köring eller helt avstängda. Lunchen under bordet och påsen bakom dörren...så att en har koll liksom. Och att jag nog måste sova på golvet i ditt rum på nästa konferens... Men du ibland är det ju så att en upptäcker att en har en cykel och hur den funkar, och att en plötsligt inser att Wow! där är min högerhand...att DU är min högerhand -  och att ett bord bara är ett bord, trots att alla byrålådor är öppna på en gång..eller hur..och du -  en gång var det en trebent pall på ett eller annat vis förde våra olika vägar samman för att vi skulle bli försvaradvokater åt barn med olika namn.  Du är ta mig fan inte klok någonendaste stans och som sagt.. jag skulle inte gilla dig vartendaste dugg om du var normal.... Vissa veckor är du sådär hrmpkshfynr?++ och pannkaka... andra är du sådär expressivt på g - det är en "sån" vecka... och "sån" kan betyda precis vad som helst...vilket det är ser jag ju på din hållning... Jag gillar att du kan tala om berg och dalbanor och farfarsbilar på Liseberg och om årskort, guldpass och dagsbiljetter utan att snacka nöjesfält över huvud taget. Och när du säger Sheldon vet jag att jag skall gå och sätta mig i hörnet...Jag gillar att du är stilsäker och jag är stilosäker... Du vet också vad Masterchef kan orsaka, liksom bäbiskockarna... och hur mode och mord får byta plats för att vi skall förstå varandra ;) Och den där jävla "all-right- låten" som vi inte kan hitta...och hur jävla kul det är att vifta vilt på Bee-bar... Du vet att jag känner mig färgglad i svartvitt och jag vet när du måste klippa dig och vad det är som känns när du vill 'vara fin'. Du vet att jag ser att en kan bära meloner på många olika sätt och att vi vet exakt hur den andres sallad måste se ut... Du får mig att känna mig lite mindre konstig..inte för att du är mer konstig...utan för att vi är lika konstiga. "Men tack då" som du brukar säga ;)

 

Vaknade igår morse, tidigt som vanligt...börjar fundera som vanligt... tankar som liksom halvvaket fladdrar. som vanligt..språk, lingvistik, språkfilosofi...teoretiskt fysik, tid...idéhistoria, medeltid...myter etc etc... plötsligt är jag superstressad...jag vet hur stress känns... jag tränar på det-  och eftersom jag läst på en del och går kursen så vet jag att stress är ingenting i sig självt - det är en reaktion på en känsla relaterat till ett beteende... Gör som jag har lärt mig; delar upplevelse från tanke från känsla från fysisk förnimmelse från reaktion... tanken som jag alltid startar i gör mig så full i skratt att jag inte hinner analysera resten.. Jag är as-stressad över att jag inte kommer att hinna lära mig allt jag vill lära mig innan jag dör... På riktigt... jag kan inte heller välja i vilken ände jag vill börja. Ju mer jag lär, desto mer inser jag att det finns oändliga möjligheter och så förbannat mycket jag inte vet och förstår... det är frustrerande på samma gång som det är skrattretande.... för vaddå inte hinna med allt innan jag dör... vad ska jag med det till när jag är borta liksom? Dessutom kan en tänka att det är befriande - måttet är aldrig fullt, det finns alltid mer - som Sokrates lär ha sagt så är det ju så att ju mer jag lär, desto mer blir jag övertygad om att jag vet att jag vet att jag ingenting vet... i relation till hur mycket det finns att veta... Berättade det för en kollega idag...lite skämigt erkännande... och kollegan som sa JAAAAAAA! - visst är det skitläskigt..! Åh vilken tur jag har... tänkte jag...

        Sen pratade vi om viktiga saker... typ Narnia och att jag som sexåring var förälskad i lejonet Aslan och verkligen hoppades att min garderob skulle vara en portal... och hur hen ville ha ett hål att trilla ner i som Alice i underlandet och obsessade över att 'det kan inte bara var det här' redan som sexåring - att liksom "på den vägen är det"... och att jag på riktigt ännu känner en viss sorg över att Hogwarts inte finns på riktigt - som 40-åring - sant sant sant... nördigt, men sant, Okej... argumentationslinjen är därmed redan suddig... men kanske är det så att rörlighet i fantasi och ett visst kreativt tänkande gör att det finns nåt slags inre driv att förstå så mycket det bara går... och då försöker jag pinpointa de positiva aspekterna av att ha ett rastlöst sinne (tanke)... men det där med identifikation eller längtan och saknad - favoritfilm, favoritgenre, bok, låt etc kan säkert säga något om hur vi förstår oss själva... det där med preferens eller gillande kommer ju sig (tänker jag)  av antingen igenkännande, förståelse eller attraktion. Det är förstås en psykologisk förklaring eller raster, men något är det som triggar att vissa gillar Avengers, vissa trillar dit på Star Wars, andra på Bob Dylan, Stephen King, Justin Bieber. För avd är det som driver ett intresse eller preferens?! För det är här sociala konstruktioner lite grann får på pälsen... hur kan intresse och preferens förklaras om de är socialt konstruerade? det måste ju vara någon form av känslomässig psykologisk process som spelar in rent materiellt. Någonting gör ju att jag föredrar att läsa en viss typ av böcker och inte andra... tänker t.ex. jag läser gärna deckare, läser gärna thrillers, läser gärna skräck, läser gärna samhällskildring...läser inte gärna romaner eller chick lit, läser inte politiska thrillers... hur kommer det sig? Vad är det i mig som möter och gillar eller inte gillar det jag läser? Jag gillar att bli utmanad, att tänka på problem - det kan väl på något vis förklara faiblesse för gåtor? (skulle bli detektiv eller pilot när kärlekshistorian med Aslan aldrig blev). Men varför orkar jag inte läsa romaner? eller se romantiska filmer för den delen? Jag är inte särskilt intresserad av kläder, mode eller inredning...gillar inte Ernst...eller äntligen hemma eller såna program - det är ju rätt logiskt. Gillar att baka och laga mat och gillar matlagningsprogram - det är rätt logiskt. Gillar kreativa tävlingar, men tröttnar på stora långkörarserier - det här är inte menat som en narcissistisk dykning - men det är fascinerande... om sociala konstruktioner skulle avgöra mina preferenser skulle vi väl mer gilla samma...?

   Vi talade på jobbet om favoritfilmer- en kollega säger att hon om hon ska välja film, hellre väljer en hon vet är bra, än att chansa på något nytt... det finns en poäng i det där - better the devil you know... Nu är jag ju själv väldigt filmintresserad, men har haft samma favoritfilmer i över 20 år... (Breaking the waves - Life of Brian och Ice Age)... har självklart sett ett antal superbra filmer efter det, men de där tre står på topp tre för att de på olika sätt påverkat mig. Breaking the waves gjorde mig superilla berörd och jag återvände i tanken till den ofta och länge efteråt (och vill inte förstöra den tanken genom att se den igen...) Life of Brian gör mig lycklig, och Ice Age är... ja det är liksom humor på precis exakt min nivå... Jag tvivlar på att det finns någon som har exakt samma top tre - eftersom vi av någon anledning har olika preferenser... Samma med musik ju. Vad är det som gör att vi gillar olika musik, låtar, artister??? Kollegan efterfrågade en låt igår.... med motiveringen att åh den var så himla bra.. vilken är det? nynnade, beskrev rösten, ett ord, försökte avgöra hur gammal artisten kunde vara, vem hon kunde vara... och vi lyckades såklart hitta låten :)) kollegans första reaktion; rösten och uttrycket och om jag känner henne rätt, beatet... min första reaktion - wow -texten! Båda gillade låten direkt, men av helt olika anledningar (tillägger att vi sällan är överens när det gäller musik... eller mat...eller dryck...eller tv...eller kläder...men att vi är som klippta och skurna som partners eftersom vi är grymt bra på att diskutera och tänka oortodoxt - och rörande överens om att vi gillar varandra! Vi gillar (o)lika (lolroflmao men <3).

    Lena Andersson talade en gång om det där med de materiella aspekterna av preferenser, eller kärlek till ting som att det slår an något i amygdala (Andersson är bättre på att tänka hjärnans uppbyggnad och funktion i detalj) som vi inte kan värja oss emot, preferens har därmed en biologisk aspekt. Därmed menar hon också att vissa ting är universella när det gäller preferens eller tanke om vad som är vackert - hon ger ett exempel med ett klassiskt musikstycke som hon menar tilltalat männsikor i 300 år, och hur det måste finnas biologiska betingelser... jag vet inte om det ens är möjligt... och kommer väl få fortsätta undra - testa tanken själv... och fin nett svar...Varför gillar du vissa filmer? Den är kul, räcker inte...

       

Åker buss till jobbet ibland, det är hyfsat smidigt och brukar funka rätt bra på vägen dit - lagom gångavstånd och raka transportvägar. parkering blir dessutom lättfunnen och extremt billig... ja för bussen lämnar mitt ansvarsområde när jag lämnar den...eller ah redan innan det... eller aldrig hade jag ansvar och kontroll då då... en kan inte kontrollera allt... (som vissa försöker lära mig). I alla fall...åka buss till jobbet brukar gå bra - det är på hemvägen det skiter sig... jag vet inte varför.

Det verkar som om jag drar till mig over sharers... värsta sorten... jag talar själv sälla i telefon i sociala sammanhang... inte för att bussen är socialt per se, men det är ett delat begränsat utrymme som är ganska så känsligt vad gäller personlig sfär, vilket innebär att en får respektera det delade utrymmet...alltså hålla sig samman, samlad och gärna ljudlös...- Det skiter förstås en over sharer i eftersom det hela med en over sharer handlar om att dela för mycket... En over-sharer är en intrycksstyrare..hen delar information och sänder övertydlig uttryck som andra inte har bett om att få ta emot... Innan mobiltelefonernas tid kunde det vara olika sätt att överdriva uttrycket av sig själv för att ge ett visst intryck. Exempelvis vifta lite för mycket med pengar uttagna ur bankomaten för att visa att pengar finns... eller råka prata lite extra högt om något för att andra skall veta, etc. det där är väl studerat av den gode Goffman. Uttryck kan överföras eller styras, och ju färre modaliteter som är inblandade desto mer kan vi behöve försöka styra uttryck för att andra skall få fler ledtrådar att gå på (därför har vi t.ex jargong och smileys).  I alla fall med hjälp av mobiltelefoner finns möjligheten att över-dela lite för enkelt...att sända intryck så att de inte i första hand skall tolkas av mottagaren i andra änden, utan allra helst av de som "råkar lyssna"... de som är ofrivillig publik, och som ovillkorligen och oundvikligen av födsel och ohejdad vana tolkar och läser av talet... Over-sharers verkar gärna åka buss på eftermiddagar, de sitter uppenbarligen gärna bredvid mig som helst vill vara ifred... why - I do not know.. kanske för att jag knör in mig rätt bra mot fönstret...? mmmmeeeeennnnh....VARFÖR vråla i telefonen "Ah de vill jävligt gärna ha mig till det där projektet, de ville inte ha någon annan och var jävligt villiga att betala för det,  men jag har ju redan det där stora kontraktet på acme studios (eller wherever)" ... "ah vi ska köpa båten....tre mille...ah men det är inga stora pengar i det här sammanhanget".... why why why..?. och varför så gärna, gärna bredvid mig (två över-delare denna vecka!) och varför gärna gärna med telefonen i handen som är närmast mig så att jag har en jävla armbåge framfär pannan... Har jag sagt att det gör mig lite grining? Det slår mig också att sättet att tala kan vara forcerat...(och för högt - sa jag det?) -  kanske är det en que... Hur går detta till? vad är det som delas? "jag är en framgångsrik man" (det är ofta en man.)..två gånger har jag gått förbi en kvinna som over-sharade först i skogen och sedan på en sten - läkarjargong... ganska högt...varför i skogen - varför på en sten??? Okej då - sändning pågår: "jag är framgångsrik, jag är intressant"...cogito ergo sum muterar till jag hörs alltså är jag... det skiter väl jag i!!!! . Du får vara framgångsrik och tyst och intressant - det går bra -och i mina ögon är det dessutom jävligt mer sympatiskt - och hellre sympatisk än framgångsrik alla dagar iveckan - särskilt på bussen... det är något skumt med individer som behöver framhäva sin framgång... nåt skumt är det...

       Tänker också...det är aldrig någon som over-sharear att dottern är gravid med en knarkare... eller ett recept på schwartzwaldtårta, det hade låtit framgångsrikt och intressant om en hade ett sånt recept i huvudet... eller att en har fått en mystisk sjukdom...eller att katten har fått mask... eller att skoskvsplåstret klibbar fast i hälen på skon...eller att posten inte kommit...sånt som faktiskt händer... sånt skriks sällan ut i mobiltelefon där personen i andra änden är dold... för det är kanske så att det ibland inte ens finns någon i andra änden - sånt händer också... en gång hände det mig när jag låtsades ringa tomten inför barnen på julafton att det ringde mitt i mitt givande samtal med tomten...asså sånt händer... Sa jag att jag inte gillar folk som skriker på bussen om saker jag inte vill höra? 

 

Funderar på historia... på hur olika saker hänger ihop. Kommer fram till att det inte är så enkelt (tjoho...big surprise!!!). Alltså det ena skeendet är inte linjärt beroende av det andra. MEN - eftersom vi betraktar historia som kronologi - betraktar vi den linjärt - alltså kausaliteter - första världskriget startade när Gavril Princip sköt Franz Ferdinande i Sarajevo... indeed...det vet alla ;). Men det där var ändå bara en effekt av andra skeenden, ett helt kluster av olika skeenden, som leddet till andra skeenden - sällan har ett skeende endast en konsekvens - allting förgrenar sig... och plötsligt blir Deleuzes rhizom det enda rimliga för att förstå hur tiden rör sig icke linjärt och samtidigt kronologiskt... Tanken slog mig mitt i skogen - det är oftast när jag är som allra längst hemifrån som saker och ting börjar ta form... så långt som möjligt för att jag inte skall kunna anteckna hur jag tänkte...

       Jag gick i alla fall och funderade på ngt jag läst om tvångssterilisering. Från 1940 talet fram till 1975 steriliserades 63 000 svenskar - yes sextitretusen svenskar... ANledningen finns i vetenskapen och rashygienen...men om vi ska vara npga så har det fler orsaker än så (Carl Von Linné - nazism - boktryckarkonst - eugenik- genetik - botanik - transort - kommunikation) . De som betraktades som vansinniga under mellankrigstid, de som var defekta, sammhällsskadliga, lösdrivande, sexuellt frisinnade kunde enkelt kategoriseras som 5:5 or (dåtidens socialtjänstlag) och därmed med lagens understöd tvångssteriliseras. Grundvalarna och urvalen kunde göras med hjälp av t.ex. angiveri, en granne som tyckte att en ung kvinna var lite för kärvänlig mot pojkar t.ex kunde föranleda en sterilisering... Att vara sexuellt frigjord var en rimlig orsak vid denna tid. Särskilt för en kvinna, innan 70-talets (med den tidens mått) radikala liberalisering av sexualmoralen. Kvinnans uppgift var att disciplinera mannens sexualitet (and not in the good way...) hennes uppgift var att hålla mannen sexuallt i shack genom att "ställa upp" - en våldtäkt var inte en våldtäkt inom äktenskapet eftersom det faktiskt var kvinnan som inte klarat av att disciplinera sin make... well well... såååå atteh... 2/3 av de som tvångssteriliserades var i alla fall kvinnor... Även om de samhällsfarliga, de intagna på mentalsjukhus, de som kategoriserades som sinnesslöa eller obildbara var till 2/3 män... japp...logiken i det hela är således med våra mått mätt inte helt glasklara - men mannen var då liksom så ofta nu normen.  Lite glad men inte helt nöjd över att vara född 75... Det hela handlar således om befolkningshygien - att inte låta de skadliga inslagen befläcka rasen... det ÄR rasism, baserat på rasbiologiska eugenik - alltså vetenskap som genom selektiv avel skall förbättra människans genetiska arvsanlag. Precis så som vi lärt var så populärt i Tyskland under kriget... faktum är dock att det är i Sverige och i Tyskland detta steriliserande var allra vanligast. Men det behövs att vi backar lite. Det är inte tillräckligt att beskylla nationalsocialistisak ideologier - det där är bara EN linjär förklaring till att det hela ens kan möjligöras som tankesystem, eller att det kan legitimeras som sanningar.Tvångssterilisering var fullt möjligt ända fram till 1975 - och faktiskt aldrig särskilt ifrågasatt som metod.

      Ansvariga för vetenskapen bakom eugeniken är institutet för rasbiologi i Uppsala. Möjligheten att tänka rasbiologiskt finns delvis i kommunikativa möjligheter att utbyta kunskap. Carl Von Linné systematiserade och katalogiserade växtvärlden i släkter och taxonomier, Georg Mendel experimenterade med genetik och kartlade hur evolution genom förfining (av ärtor förvisso) kunde bli möjlig. Darwins om arternas uppkomst... det ena befruktar det andra, biologin som bas gör att vi kan tänka människan som en biologisk varelse som är möjlig att förändra. Vetenskaperna  görs möjliga genom ett möjliggörande av spridandet av kunskap - alltså boktryckarkonst i början... möjligheter att transportera kunskap allt enklare med brev och skrifter internationellt, tåg, kärror, telegrafer osv osv... utan kommunikation och transport - blir vetenskap atomiserad och fragmentarisk. så... Jävla Guthenberg hade ett finger med i spelet för att tvångssteriliseringar möjliggjordes (moahahahaha... långsökt men också i viss mån sant). I allafall - det svenska folkhemmet, välfärdsstaten och det sociala projektet Sverige - något som i princip uttryck i ikoniska ordalag. Det är något fint, något som tryggat våra och gjort oss helt och fullt övertygade om att vi adrig kommer att behöva falla igenom skyddsnätet... men men... det här har också sina baksidor. Folkhemmet bygger in den observerande blicken i systemet...möjligheten till statistiska mätningar och jämförelser möjliggör också att de avvikande med enkelhet kan skiljas ut för att internaliseras eller korrigeras och normaliseras. Makarna Myrdahl som skriver  1934 "Kris i befolkningsfrågan" om hur familjen bör politiseras (och övervakas), de propagerar för bättre bostäder, barnavårdcentraler och bostäder för familjer och så småningom också för barnbidraget - vilket är helt fantastiskt för det sociala ingenjörskapet som sedan byggde Sverige. Familjens trygghet borgade för att nativiteten ökade och folkhälsan kunde kontrolleras och förbättras. Vad som ofta inte nämns är dock att Myrdals också förespråkar rashygieniska åtgärder. Då handlar det inte om ras så som det kategoriseras i folkraser, utan snarare om hygienska åtgärder "inom rasen".Undermåliga individer... sådana som finns inom varje samhällsklass och folkgrupp alltså, Myrdals skriver:

Bortser man nämligen från den bottensats av psykiskt undermåliga individer, vars fortplantning det är ett samhällsintresse att förebygga ur de synpunkter som nyss angivits, sakna vi helt och hållet tillförlitlig anledning att draga upp arvsbiologiska värdeskillnader mellan samhällsklasserna i vårt land. Från rasbiologisk synpunkt framstå de olika folkgrupperna - tills skäl givits för ett motsatt antagande - såsom ett likvärdigt arvsmaterial. Inskränkning eller eventuellt i framtiden utvidgning av fortplantningsmöjligheterna i rashygieniskt syfte måste ta sikte på de enstaka individerna och deras egenskaper. Ingen socialgrupp äger den enhetlighet, den biologiska över- eller undervärdighet, som man ibland i sitt folkförbättringsnit velat antaga". (Kris i befolkningsfrågan 1934:225)

 

Eugenik alltså. Men på individnivå. på 63 000 individer-nivå. Ett av villkoren för att bli utskriven från ungdomsvårdsskola var t.ex att sterilisering utfördes. Jamen - det har ju också förändrat hur Sverige ser ut idag - de 63.000 skulle kunnat ge upphov till en oändlig massa barn som fick oändligt massa barn som kanske skulle vara upphovsmän till en massa upptäkter och vetenskapliga rön, eller till massmord och kravaller... sånt går ju inte riktigt att förutse...

          Förutom de där vetenskapligt legitimerade och statligt subventionerade steriliseringarna utfördes under samma tidsperiod ett stort antal lobotomier. Jag är inte särskilt bevandrad i hjärnans fysik, men jag vet att en lobotomi är ett ingrepp i frontalloben som på något vis bryter kopplingen mellan förnimmelse och känslans expression. Ingreppet började användas i slutet av 1800-talet i USA, men i Sverige peakade operationerna under 30-talet och fram mot 60-talet någon gång lobotomerades runt 4500 personer (rätt många dog f.ö. av ingreppet). Det hela behöver ses mot en fond av den tidens psykiatriska vård...eller vård...det var inte frågan om någon egentlig vård utan om olika metoder för att hålla psykotiska nervsjuka individer i någorlunda stillhet. Psykofarmaka fanns inte på samma vis som idag, utan bältning, inlåsning, bestraffning och andra varianter av isolering och fysiska metoder var den enda tillgängliga behandlingen. Ångest och paranoia kan vara extremt plågsamt och patienter begick handlingar både mot sig själva och mot andra för att slippa undan sina demoner. Med lobotomin stängdes känslan av - ångesten fick inget utlopp och de paranoida kunde höra sina demoner men såg ingen orsak att reagera. En lobotomi är ett relativt enkelt ingrepp - i början borrades ett hål i tinningen där ett trubbigt instrument fördes in för att skära av nervbaonor. utan bedövning. Hjärnan har ingen känsel (det har däremot, huden, skallbenet och hjärnhinnan...). Sedermera utfördes operationerna med hjälp av ispiksmetoden - en syl fördes helt enkelt in under ögonlocket och 7 cm in i hjärnan - ingen bedövning förstås... de sinnesslöa, galna var inga riktiga människor... psykokirurgiska ingrepp utfördes av allmänkirurger, ibland på kontor... en amerikansk läkare innehar rekordet på 25 utförda lobotomier på en dag. grattis.

        Det är förstås med våra dagars kunskaper ett vansinnigt och farligt sätt att lösa psykopatologiska problem. Patienternas liv blev rätt färglöst och meningslöst, men förvaringen av apatiska individer var förmodligen att föredra framför alternativen. Det har också förstås att göra med männsikosynen och tanken om vilka liv som var värda att levas. Det är spännande det där med tid och plats och hur idéer och diskurser ansamlas vid vissa tidpunkter och möjliggör sådant som vi idag verkligen inte vill förstå att vi lika gärna kunde göra... mannen som utveclade lobotomin som metod fick Nobelpris i medicin 1949 ...och hitler nominerades till Nobels fredspris 1939... frågan är väl vad det är för något vi gör idag, sånt som vi tar för självklart - som kommer att betraktas som galet och befängt i en inte allt för avlägsen framtid... jag gissar på botox som en punkt på listan....

 

 

Läste en artikel om texter i musik och filosofi. Sicken drömkombo...tänkte mycket på den och hur svårt det är att kategorisera och ranka musik, texter och differentiera genres...

      Låttexter är liksom min lyrikform alla dagar och som sagt filosofi knockar sockorna av mig hela tiden. När jag läste artikeln fick jag tusen tankar om hur jag ser vägar till att analysera området för att se det...för att utröna hur det konstrueras genom genres... som om tiden till det fanns...Minns en gång när Rasmus sa att han gillar country för att det är historieberättande. Det förvånade mig en aning, min äldste är en principfast fyrkantig rak typ som inte köper andras idéer utan betämmer över sina egna - säger han att han gillar country så gillar han country och har en glasklar bild av varför han gör det... Vid närmare diskussion visar det sig att det finns olika generella och lokala teman i texterna - de handlar om mannen och hans beroende av arbetet, kvinnan som övergav honom och om att vara fast i positionen (me, my truck, my beer, my dog som R uttrycker det), medan kvinnorna skriver/sjunger om hur de slapp undan...och det där är westcoast...  Countryn är arbetarklassmusik - jag har ingen vidare faiblesse för den, för att jag inte riktigt haft tillgång till den textmässigt och inte riktigt gillar diftongerna...eow, aou, peouw...  men kan förstå hur den kan vara textmässigt tilltalande - och lite glad över sonen som ändå gjort analysen. 

      Artikeln jag läste talade om den vita mannens hegemoniska ställning i singer songwriter genren, och hur den faktiskt är arbetarklasskodad. Ett resonemang jag tänker är spännande... klart att musik också kodas genremässigt! Popen tillhör de yngre och handlar mer om det enkla livet, artisterna är ofta likt medium för andras tankar och produktioner... de är gränsnitt - arbetet pågår ofta backstage... låtskrivare, arrangörer, koreografer, producenter och så vidare producerar artister... det håller sällan i längden....Rockpoeter är de "verkliga artisterna"... de sanna selfmade, hardworking autentiska (männen). Det innebär att Leonard Cohen, Bob Dylan, Neil Young, johnny cash, Hank Williams etc anses skriva bra texter med 'sant' innehåll...de vet vad de snackar om då de levt det de skriver - de skall enligt schablonen vara enkla för att vara filosofiskt trovärdiga, en ensam introvert trasig typ med gitarr - enkel men trovärdig - Joni Mitchell som är både enkel, trovärdig, musikaliskt skicklig och filosofiskt briljant får inte samma utrymme och uppmärksamhet - fel plats för en kvinna? Joan Baez, Kate mcGarrigle? Emmylou Harris, Dolly Parton...sällan omtalade för sina texter... de är inte autentiska rock(pop)poeter. Fler som faller för autencitetens normer är  t.ex Peter Gabriel eller Sting som sällan cred för sin autencitet - de är inte "enkla nog"...Davis Bowie faller understundom för samma rep... De färgade faller av andra anledningar - Stevie Wonder, Marvin Gaye, Michael Jackson etc talas om i termer av beat och rytm aldrig i termer av text... det är väl intersektionellt  som allt annat när jag tänker efter. Historieberättare som Billy Joel eller Elton John platsar inte i poet/filosof genren - de är kanske mer piano...mer inriktade på komposition än filosfiska resonemang?

      I Sverige omnämns Ulf Lundell, Mikael Wiehe och Plura som rockpoeter...någon sällsynt gång syns Py Bäckman  sällan nämns Lars Winnerbäck, Laleh, Lisa Ekdahl eller Håkan Hellström - möjligen ligger poeten i levernet? Att skriva texter som påminner männsikor om hur liv ser ut, eller hur liv genomlevs, att sätta ord på allmänmänsklighet utan att göra det till tuggummipoppiga rim och klyshor - är väl på sätt och vis lyrik? Musik som på olika vis återspeglar det existentiella...Men vem kan säga att det är mer autentiskt för att det är en viss person som står bakom? Det tuggumipoppiga kanske är existentiellt för någon?  Jag tänker att texter har psykologiska dimensioner - för att skriva behövs erfarenhet eller i alla fall empatisk inlevelseförmåga. Det går inte att sätt vare sig konkreta deskriptiva eller abstrakta metaforiska ord på existentiella frågor utan erfarenheten eller förståelsen. Texter är väl på det ena eller andra viset sublimeringar eller projektioner av känslor och upplevelser - det är det som gör dem så häftiga, magiska, gripande eller löjligt triviala. Tänk t.ex Leonard Cohens Hallelujah - använder den som exempel för att den så tydligt illustrerar hur texten är viktig. Det är en text med många tilltal, en text som ursprungligen hade över 100 tentativa verser. Cohen vill uppenbarligen lämna ett budskap... ofta finns det en tänkt mottagare av texter - de är skrivna till någon, eller om någon... denna någon är förstås ofta en dold någon, därför kan många känna sig tilltalade ,eller manade att tolka och förstå för att finna meningar. Det är ingen superkomplicerad låt, ändå har det gjorts hundratusentals omtolkningar och covers... folka gråter när de hör den... och då har ändå många missat en del av de ursprungliga raderna: 

 

I did my best it wasn't much

I couldn't feel so I tried to touch

I've told the truth, I didn't come to fool you

And even though it all went wrong

I'll stand before the lord of song

With nothing on my tounge but Hallelujah 

 

 

 

Jag försöker vara öppen. Försöker vara rätt så PK... Vi som försöker vara det har nog ofta en eller annan intersektion där vi inte alltid lyckas - där våra fördomar gör sig påminda och inte är så vackra att kika på. Jag vet inte om de där sprickorna i fasaden egentligen har någon psykologisk rationalitet, men jag anar att det kan vara så. Att vara PK eller klara av att leva helt PK har säkert en grund i personliga värdesystem, ideal och erfarenheter.     

           Min spricka ligger i hur jag stundtals kommer på mig själv att betrakta social klass på ett vis jag inte själv egentligen anser är helt rättvist. Jag är ju helt teoretiskt klar med att det finns strukturella förklaringar för hur klass verkar determinerande för möjliga liv (undantagen bekräftar regeln här), men kommer på mig själv att tänka saker jag inte vill tänka i situationer där klass gör sig synligt. Vi kan ta exemplet "white trash" ... egentligen har det sitt etymologiska ursprung i Harriet Beecher Stowe som på 1800-talet skrev den aboltionistiska romanen Uncle Toms stuga och som skrev om de "fattiga white trash". White trash är en arbetarklasskategori, den ser förmodligen olika ut beroende av nationell kontext, men generellt är det en konfiguration av en outbildad individ, med fuck the system attityd, en som fokuserar yta genom att kopiera kvalitet, en som fokuserar på too much istället för hälsa...någonstans läste jag att white trash är typen som köper en big screen tv när de får skatteåterbäring istället för nya kläder till barnen... vet inte om det är en bra definition - men bilden av vem som är white trash är rätt klar för min inre blick..och när jag bild-googlar visar sig mina inre bilder stämma väl överens med andra yttre bilder.... 

           Jag är inte så stolt över att jag har den där konfigurationen och att jag kategoriserar vissa personer efter den, och det händer att jag blir förbannad också när andra talar i de termerna... även om jag själv har bilden... Först och främst är det terminologin... white trash... det är en rasifierad kategori - white trash indikerar att det finns olika typer av skräp... black trash... yellow trash? och en hierarkisk dimension där inom? dessutom säger  "trash" att männsikor har olika värde - att det finns skräp människor... jag vill inte tänka så, och det är ett av mina problem med att jag ens tänker och definierar människor som tillhörande den kategorien...men det gör jag. Kanske har det att göra med min egen bakgrund. Jag är född och uppvuxen som arbetarklass - glasklart arbetarklass... i ett arbetarklassområde. Mina föräldrar var arbetare även om pappa så småningom drog åt det akademiska - så är arbetarklass-identiteten hårt grundad i vem jag ser mig som. Jag är också stolt över min arbetarklassbakgrund... hur det nu går att vara stolt över att ha erfarenheten att inte få fina kläder, inte kunna hänga med på skolresor, aldrig få åka utomlands, ibland inte få tillräckligt med mat hemma... mina föräldrar separerade och det var säker rätt så tufft för en ensamförälder att få ihop det. Jag är ändå på något vis stolt över att jag har den erfarenheten... vilket kan tänkas konstigt... vad är det att vara stolt över liksom? Talade med min syster förra veckan som uttryckte förvåning över våra gamla barndomsvänner som finns kvar i den miljön, i samma område och som hon uttryckte det "utan andra ambitioner". Och jag höll med.

           Det är personer från mitt förflutna som dyker upp i tankarna, det är personer som arbetar inom vård och omsorg, inom industri och produktion - det är viktiga och bra jobb och räcker inte på långa vägar för att definiera kategorien - men det är ofta där de återfinns...en del av dem är förstås förtidspensionerade, diagnoser är också klassrelativa - fler som har fibromyalgi, förslitningsskador, psykiatriska diagnoser etc...flera av dem ser äldre ut än jag och min syster... de röker allihop...de festar rätt hårt... de ser lite osunt plufsiga ut, kvinnorna är relativt hårt sminkade...männen tatuerade, de har kvar sina örringar från tonåren... de har mc-jackor som inte riktigt rimmar väl med åldern... joggingbyxor eller lite för trasig jeans och lite för mycket bling.....hela stilen skriker liksom "fastnat i livet jag levde som 20-åring och klamrar mig fast vid det"... och som jag skäms för att det är vad jag ser... och för vad jag tänker om det. För mig kanske det handlar om disidentifiering...jag är uppvuxen under samma betingelser- jag kunde varit white trash... och det är där jag tror att det blir jobbigt för mig... disidentifiering alltså.

 

Hehe... förra tramsandet var inte klart - jag klickade fel... så skit i det där och att det inte ledde någon vart!

 

Tänkte istället skriva om hur det är när saker och ting plötsligt ljusnar. Jag är sjuk - det talar jag inte gärna om - eftersom bland det tråkigaste jag själv vet är folk som identifierar sig med sin sjukdomsbild, jag föredrar att vara asymptomatically ill... vilket jag nu sällan är :) I alla fall talar jag sällan om det - men har fått inse hur stor del av mig den där Herr B har blivit.  Att ha en kronisk sjukdom betyder inte att jag alltid är sjuk, ibland har jag symtom, ibland bara lite och ibland inga alls. Det hela går i skov som ingen riktigt vet hur de triggas eller avstannar - Vid ett par tillfällen har jag varit helt fri - jag inser då varje gång att jag inte riktigt fattar hur jävligt det är annars och att jag bestämmer mig för att ta vara på de här underbara dagarna så ingenting känns stelt, snett, ömmande, värkande hopplöst. Det är lätt att glömma bort när allt är som det skall - att livet stundtals tar sig helt andra uttryck... Plötsligt är ett fem år långt och fult skov över. Det var mitt längsta. Förra gången var jag fri i nästan sju år. Det gör att jag se möjligheten att jag får några befriade  år och det kan jag knappt vänta på. Jag minns förra gången det släppte och jag hör Peter LeMarcs låt "det finns inget bättre (än när det vänder)" - jag laddade den låten med känslan av att vara fri och blir ännu alldeles varm av att höra den... kom på mig själv att sjunga på den här om dagen - för kanske kanppt två månader sedan. Jag sov plötsligt gott, orkade göra sånt som jag inte ens funderat på ett bra tag...skratta, var sugen på att träffa vänner... På jobbet säger någon "man blir så glad av att höra ditt skratt" , hemma säger P "välkommen tillbaka, jag hade nästan glömt vem du är" och senare: "alltså det är lite som att du blir besatt av en demon"... vilket kan tolkas att det morras och fräses en hel del. Men kanske det stämmer en aning - reumatisk spondarit eller Bechtrews är lite som att bli besatt av något en inte kan kontrollera nämvärt, den tar över stora dela av mitt liv och förändrar mig hela tiden, den gör att jag går sönder lite lättare och påverkar väldigt ofta humöret.  Jag skäms lite över det där... att jag vänder mig inåt, fokuserar på att inte gå sönder - att ha kronsikt ont kräver en hel del tålamod och oro - eftersom en inte vet om eller när det skall försvinna. Ibland gör det att jag har taggarna utåt - när taggarna inåt är för långa växer de liksom utåt också - jag orkar inte bättre då. Det går inte att ursäkta, men kanske det kan gå att förstå att ibland blir det en kamp att orka vara en vanlig människa, och det är lättare att få vara ifred. ja introversionen på det... orsak och verkan inte vet jag. Ett sätt att hantera kronisk sjukdom är att kapitulera och ge upp, bli sjuk och identifiera sig med eländet. det bestämde jag på sätt och vis underförstått att jag inte tänker göra - det är när jag inte KAN göra som jag är sjuk, jag KAN göra det mesta, även om det gör ont, eller tar emot mer än lovligt så KAN jag ändå göra det. Därför gillar jag inte när någon ömkar eller försöker skydda - jag vill välja det själv - jag är nämligen rätt så stark - både inuti och utanpå - även om det inte syns...

För ögonblicket njuter jag i alla fall av att jag tycker att livet är rätt härligt och skall försöka att aldrig glömma att det här är jag, det är så här jag känner igen mig som bäst :) det är säkert rätt så klyshigt men det skiter jag fullständigt i.

 

 

Gillar hur olika pusselbitar kan få trilla in och förklara eller omförklara världen - hela min förståelse av hur saker och ting fungerar är liksom ett bricoalge /ett murverk/ av olika förståelsemodeller och metoder för att förstå... ja säger tydligen "varför?" lite för ofta säger de här hemma... inte för att jag inte fattar utan för att jag vill förstå.. hmm ahh...

       Förra veckan kantades om modeller och metoder - de dök upp i olika sammanhang och sammanfattningsvis blir de alltid till slut i samtalet till möjliga metaforiska raster - eller till för att förenkla samarbete. Det första rimmar väl med poststrukturalistiska ontologier - det finns få fix och färdiga förklaringar som vi kan säga är rätt och sant, de är till för att vi skall kunna ha gemensamma ord för det vi upplever, eller för hur vi kan förstå sådant som inte är manifest - vi behöver förtingliga och använda oss av reifikation för att göra saker och ting begripliga. Strukturalism behövs - varpå poststrukturalism behövs för att vi skall förstå att vi förtingligar det som inte går att förtingliga... språket konstruerar därmed det vi erfar utan att det manifesteras - inte tvärtom - jag ska försöka mig på ett exempel. Tänk Freuds psykodynamiska teori... jaget, över-jaget, det omedvetna, det undermedvetna osv... det finns inga sådana konkreta eller manifesta uppdelningar av själ, psyke, ego eller tanke - det är abstrakt och en modell för att strukturera upp olika tankar, känslor och beteenden. Modellen skulle lika gärna kunna vara skiktad på annat vis och med andra metaforiska nivåer eller utskott - det skulle lika gärna kunna konstruerats som ett rihsomatiskt rotsystem som ett överlagrande av olika medvetandenivåer....Överjaget som samvete och moraliskt subjekt  går  inte att placera i individen. Det finns inte som en konkret entitet - men utgör en struktur eller objekt för oss att tänka med. Vi behöver tankefigurer som överjaget för att kunna förstå hur saker och ting kan hänga ihop och göras begripliga utifrån de verktyg vi har att tänka med. Liksom med bilden av himmelriket, använder vi verkliga företeelser för att förklara det vi inte kan se. Eller idéen av hur känslor hör hjärtat till, tanken hör hjärnan till och själen finns i vårt inre... själen, liksom känslan talar ju genom tanken - men är kroppsligt placerat för att vi skall kunna förstå över huvudtaget.

         Tänk t.ex hur vi talar om samhälle. Vi säger "dagens samhälle" eller det är "samhällets ansvar".. betänk dessa begreppsfigurationer... vad är dagens samhälle? definitionsmässigt? var går gränsen för vad samhället är? och om det så är samhällets ansvar...? vem skall se till att ansvar tas? förändring sker? Samhället är en retorisk reifikation som egentligen har ett oklart innehåll... att säg att samhället bör ta sitt ansvar - betyder väl att vi önskar att politiker, som förtroendevalda exekutiva ansvarsbärare borde ta ett ansvar för att fördela resurser till rätt instans - samhället är nämligen endast en tankefigur över relationer mellan individer, instanser, ideal och strukturer... samhället som konkret objekt finns inte. Jag fullständigt frossar i denna tanke... strukturer - som inte finns men ändå dikterar våra möjligheter att tänka och agera. Regler vi nästan slaviskt förhåller oss till - och som egentligen är normer och som talar om för oss när vi gör rätt eller är ute och cyklar... strukturer vi så gärna vill föklara som något tvingande och kategoriserande som styr och ställer med våra villkor... men som egentligen är överenskommelser för att vi skall klara av att leva och verka i konsensus...